Leif ”Lill-Foppa” Forsberg
Leif Forsberg, son till Lennart Forsberg, är utan tvekan den mest legendariske spelaren i GIF Sundsvalls snart 105-åriga historia.

Under sin långa karriär bjöd ”Lill-Foppa” Sundsvallspubliken på mängder av både vackra och avgörande mål tillsammans med makalösa prestationer. Den störste spelaren i Giffarnas historia är för evigt förknippad med nummer tio och den karakteristiska fint med vilken han lurade åtskilliga motståndare med genom åren. Samma fint som på övriga håll kallas Cruyff-finten, men som i Sundsvall borde uppkallas efter ”Foppa”.

”Lill-Foppa” debuterade i Giffarna redan som 17-åring 1980 och spelade sedan nästan 20 år i klubben innan han lade skorna på hyllan. Under sin karriär var han med och tog upp GIF Sundsvall till Allsvenskan vid tre tillfällen (1986, 1990, 1999).

1999 vid 36 års ålder var Leif en starkt bidragande faktor till att Giffarna tog sig tillbaka till högsta serien då han blev skyttekung i Divison 1 med sina 18 fullträffar på 24 matcher.

GIF-legendaren över andra hann med drygt 400 matcher med Giffarna, på vilka han gjorde 143 mål, innan han avslutade sin karriär.

”Foppa” i blågult
Under sin karriär spelade ”Foppa” också sju OS-landskamper under åren 1987-88. OS-landslaget var på den tiden starkare än nutidens U21-landslag då ett visst antal ”överåriga” spelare tilläts delta.

I sin landslagsdebut mot Ungern i Budapest gav ”Foppa” Sverige ledningen efter 17 minuters spel. En match som Ungern till slut vann med 2-1).

I matchen därpå gjorde Leif det avgörande 3-2-målet mot Frankrike i Malmö. Sverige vann med 4-2 och ”Foppas” mål kom till efter en retur där Jonas Thern skjutit i stolpen.

1988 försvann ”Foppa” till IFK Göteborg och tyvärr även ur OS-diskussionen. Han ersattes i OS-landslagets anfall av Martin Dahlin, Stefan Pettersson eller Anders Limpar.

Leif Forsbergs OS-landslagsstatistik: 6 matcher 1987, 2 mål. 1 match 1988, inget mål.

Tomas Brolin
En av de största svenska fotbollsprofilerna nådde sitt första genombrott som helt ung spelare i GIF 1987-89. Historien om hur han i debutmatchen 1987 inledde med en bicicleta tillhör den svenska fotbollsmytologin. Efter degraderingen från allsvenskan 1989 gick Brolin till Norrköping. Där han bara blev kvar en halv säsong innan karriären fortsatte i italienska Parma. Där nådde Brolin under fem säsonger enorma framgångar, med bl a titlar i Cupvinnarcupen (1993) och UEFA-diton (1995). Hans insatser i landslaget under samma tid var knappast sämre. Några toppar: EM-brons 1992, VM-brons 1994, uttagen i världslaget 1994. Totalt 47 A-landskamper och 26 mål. Historien blir inte sämre av att Brolin ännu i dag säger sig ha GIF närmast hjärtat och han brukar synas på läktaren när GIF spelar i Stockholm.

Michael Brundin
Med sina 86 allsvenska matcher i tre sejourer (1987-89, 1991, 2001) var Brundin fram till säsongen 2003 den som flest gånger representerat GIF i allsvenskan. Senare i AIK och numera expertkommentator på Canal+. Även proffsmeriter från portugisiska Vitoria Setubal och Campomaiorense.

Lennart Carlsson
Många anser att GIF:s allsvenska historia inleddes med förvärvet av AIK-backen Carlsson. Året var 1960 och GIF hade ramlat ner i trean, det blev Nynäshamnsfödde Carlssons uppgift att skapa stabilitet och ta upp laget igen, vilket lyckades. A-landslagsman under tiden i AIK, även duktig i tennis och bandy.

Kjell Eriksson
Giffarnas bäste spelare under den första allsvenska sejouren 1965. Kjell kom ursprungligen från Örgryte, där han också spelade ett par allsvenska matcher innan han sökte sig norrut.
Av futtiga 19 GIF-mål 1965 stod Erikson för hela nio.

Lennart ”Foppa” Forsberg
1950-talets gigant. Fostrad i klubben och även aktiv som backhoppare och bordtennisspelare. Vänsterinner med stor aktionsradie. Med i A-laget som 17-åring. Samma år med på resa till Finland för vänskapsmatch. Resan genomfördes i tre fiskebåtar och tog 18 timmar. På vägen dit. Hemresan gick i full storm och tog nära ett och ett halvt dygn. 1950-54 i Djurgården där han gjorde 14 mål på 28 allsvenska matcher. 1955 upp i tvåan med GIF. Fem mål av sex i sista matchen i tvåan 1957. Gjorde alla tre målen i kvalet mot Eskilstuna samma år. Krånglande hälsena satte stopp för karriären när han bara var 29 år. Sonen Leif höll på desto längre.

Thure Fröberg
En av de största spelarna då Giffarna i mitten av 1950-talet etablerades sig som division två-klubb. Debuterade i GIF redan 1940 som 17-åring, han kom då från Skönvik. Halvbacken Fröberg, en slitvarg och markeringsspelare, var den som banade väg för Lennart Foppa Forsberg längst fram. 1957 var de centrallinje då Giffarna nådde ett första allsvenskt kval mot Eskilstuna. Totalt blev det 20 säsonger i A-laget, bara Lennarts son Leif kan matcha den sviten. 1959, året då man åkte ner i Division III, blev en aningen snöplig sorti för en av klubbens mest lysande trotjänare.

Anders Grönhagen
En av de bästa GIF-spelaren genom alla år. Grönis från Kramfors och var en centralgestalt och målspottare under tre säsonger, 1973-75, då han var med om att föra upp klubben i allsvenskan. Senare i Djurgården innan han återvände för två säsonger 1984-85. Därefter tränare, i den rollen tog han upp klubben i högsta serien först 1986 sedan på nytt 1999. Totalt 18 A-landskamper varav 2 som GIF-spelare. Nådde aldrig det stora genombrottet, men var trots många skador en stor attraktion i allsvenskan och flera gånger var proffskontraktet nära.

Sven Heimer
Bankman som var klubbens ordförande i tre omgångar och totalt 18 år under perioden på 1940- och 50-talet när GIF gick från att vara en Medelpads angelägenhet till att avslöja konturerna av en norrländsk storklubb. Heimer var den som tillsammans med Mack-Allan Sundbom inte bara stoppade sydsvenska värvningsförsök utan också såg till att flyttlassen började gå i motsatt riktning.

Jukka Ikkäläinen
Pådrivande mittfältsstrateg från finska Kemi som många anser är klubbens bäste i den rollen genom alla år. Efter fyra säsonger i GIF, 1977-1980, gick Juppe till Örgryte där han etablerade sig som finländsk landslagsman. Totalt 52 landskamper under 1980-talet. Senare bland annat tränare för det finska landslaget och 2004 Örgryte.

K-G Jansson
Enligt många klubbens förste moderne storspelare. Centralgestalt när GIF 1957 första gången kvalade till allsvenskan. Från början från Göteborg, varifrån han flyttade 1954. Fick på grund av efterhängsna skador sluta redan efter sitt andra kval 1961.

Conny Klack
Kom från Sandvikens IF. Stjärna i GIF-elvan som gick upp 1965. Elegant, brytningssäker back, lite av en parallell till den liberotyp som Franz Beckenbauer under samma period höll på att skapa. Spelade senare i IFK Sundsvall.

Elisabeth Leidinge
Damfotbollens motsvarighet till vad Tomas Brolin är för herrlaget – dess tveklöst mest bekanta bidrag till fotbollshistorien. Leidinge som avslutade sin karriär i Malmö FF:s organisation , anses allmänt som den bästa svenska dammålvakten hittills. Började i Kema Nord, sen i Giffarna, följt av många säsonger i topplaget Jitex och till slut nämnda MFF. Totalt 112 landskamper, 1 EM-guld (1984), 1 VM-brons (1991), 2 EM-silver, 1 EM-brons, SM-guld med Jitex.

Eva Andersson
Vid sidan av Elisabeth Leidinge Giffarnas största namn på damsidan. ”Lill-Eva” kom som 11-åring från Kubikenborg. På 1980-talet landslagsmittfältare. Spelade EM 1984 som Giffare. Sedan i Öxabäck (1986/87) innan hon återvände till Sundsvall och SDFF, klubben som tog över när GIF lade ner damverksamheten.

Fredric Lundqvist
En snabb och offfensiv försvarsspelare som kom till GIF från Lira Luleå. Lundqvist var en modern ytterback, men även en mångsysslare som spelade i de flesta positioner utom målvaktens.

Under sin karriär hann ”Lunkan”, som han kallas, med 6 A-landskamper (samtliga som GIF-spelare). De 6 landskamperna gör ”Lunkan” till den som spelat flest landskamper som Giffare 
(Tomas Brolin och Anders Grönhagen har gjort fler, men medan de representerat andra lag). Lundqvist avslutade sin karriär i norska Viking FK där en hälskada satte punkt för fotbollsspelandet på elitnivå.

Theodor ”Thodde” Malm
Om man skarvar historien bara en aning så var Todde Malm Giffarnas förste superstjärna. Det var 1921-22 som den förre AIK:aren gjorde en säsong i laget. Dessförinnan, 1908, hade han 19 år gammal tagits ut till det allra första svenska landslaget (som slog Norge med 11-3). 1914 vald till Stockholms bäste fotbollsspelare av tidningen Nordiskt Idrottslif.

Göran ”Pisa” Niklasson
Giffarnas billigaste stjärna genom alla år. Åmålkillen Nicklasson hade 1962 hamnat på LV5 för värnpliktstjänstgöring och hans klubb, Viken, hade tipsat honom om GIF. När GIF:s tränare Mathias Toth visade intresse kom Mack-Allan Sundbom överens med Viken att Pisa skulle få gå gratis om han efter lumpen fick gå tillbaka på samma villkor. Men Nicklasson visade sig vara en smått gudabenådad fätherre och efter storspel såväl 1962 som på våren 63 visade plötsligt IFK Göteborg intresse. Sundbom pekade på avtalet och till slut blev Pisa ett ettårsfall, ett av de första i svensk fotboll. Han var dock så lojal att han ställde upp i den andra allsvenska kvalmatchen, på hösten samma år, innan han tog sitt pack och drog på Asienturné med sitt nya lag. Under tiden i IFK gjorde Nicklasson 8 A-landskamper och var med till VM i Mexiko 1970. 1972 återvände han till Sundsvall och var två säsonger senare med om att ta upp laget till allsvenskan. Många menar att med Pisa i laget hade GIF blivit allsvenska redan 1963, så någon form av återbetalning var möjligen detta.

Yngve ”Pekka” Nordin
Mittfälttsterriern Yngve Pekka Nordin personifierar perioden på 1960-talet då GIF blev ett stabilt lag för de högre divisionerna. Senare känd tv-handlare i Sundsvall och aktiv i Gamla giffare.

Gunnar Samuelsson
Tomas Brolin och Håkan Sandberg får förlåta. Kreatören och pådrivaren Samuelsson var lagets viktigaste spelare när GIF 1988 nådde sin hittills största framgång, en femte plats i allsvenskan. Norrbottningen Samuel kom från Örgryte, senare var han under flera år på 1990-talet Giffarnas tränare.

Håkan Sandberg
Det mest bekanta tillskottet inför den allsvenska säsongen 1988. Ex-proffset Sandberg, med rötter i Ludvika och UEFA-cupmästare i IFK Göteborg 1982, kom från grekiska Olympiakos Pireus och smällde in kanoner som aldrig senare skådats på IP. Försvann tyvärr efter degraderingen 1989.

Rudolf ”Putte” Selander
Backhoppare som på 1920- och 30-talen blev Giffarnas förste nationellt bekante aktive. Tävlade även internationellt.

Bengt-Göran ”Kinna” Stenbäcken
Backresetypen som Giffarna saknade under den allsvenska säsongen 1975. Det var först året därpå som Elfsborgaren från västgötska Kinna kom till laget. Under sina säsonger i GIF var Kinna tidvis så outstanding att vissa talade om landslagsklass. Att han överglänste de bekanta namnen hos stjärnorna i då allsvenska IFK Sundsvall hyste giffare inga tvivel om.

Allan ”Mack-Allan” Sundbom
Utan tvekan GIF:s viktigaste ledare hittills. Sundbom var arkitekten då provinslaget GIF förvandlades till en klubb som från mitten/slutet av 1950-talet ständigt varit elit eller nästintill elit i svensk fotboll. Kom ursprungligen från lokalkonkurrenten Sundsvalls FF i slutet av 30-talet. När den klubben försvann efter organisatoriska oegentligheter hamnade Allan i Giffarna. Lagledare och/eller ordförande (1959-64) fram till sin död. Även länge bas för hockeyn i Medelpad och mannen bakom att Giffarna blev nästintill elit även i denna sport. Myterna om denna fotbollshövding är åtskilliga. Som sinnebilden av hans utgångspunkt på Idrottsparken; Han stod i sitt hörn av den enda läktaren, holken, och tuggade en cigarr-stump. Kom sedan alltid med beska eller uppskattande kommentarer till spelarna i paus.

En tyst Mack-Allan förekom bara inte, därtill var han för engagerad. Ibland kallades han diktator, sanningen var väl snarast att ingen, inte ens förbundspamp eller gästande stjärna, satte sig på Mack-Allan. Legenden säger att han till och med regisserade den minst sagt egocentriske tv-kommentatorn Rudolf Putte Kock när denne 1964 skulle bevaka den allsvenska promoveringen. Tyvärr var Sundbom svårt märkt av sjukdom när hans GIF på hösten 1964 äntligen tog steget till allsvenskan, hans frånvaro avspeglades tyvärr i den dåliga rekryteringen inför debutåret.

Stig ”Vittjärv” Sundqvist
Norrbottens förste storspelare gick till Norrköping 1949. Efter bara några få allsvenska matcher där blev han 1950 bronsmedaljör vid VM i Brasilien och samma år proffs i Roma. Kom 1956 till GIF som teknisk rådgivare eftersom han ännu inte var spelklar. Säsongen 1956/57 spelande tränare då GIF första gången kvalade till allsvenskan.

Erik Söderlund
Ännu en som gått den långa vägen. Först ungdomsspelare i klubben. En skada tvingade dock Erik att helt ung ge upp karriären. Efter att först, på 1960-talet, ha varit något av högra hand till Allan Sundbom blev Söderlund senare, högst på egen hand, såväl lagledare som att han hade diverse andra roller i klubben. Utan tvekan ett av huvudskälen till att vi i dag har ett allsvenskt lag i Sundsvall.

Patrick Walker
Aningen eldfängd irländare som spelade i Giffarna i slutet av 1980-talet, innan han via perioder i bland annat Kalmar och Örebro kom tillbaka till Sundsvall. Säsongerna 2002-2004 en av GIF:s två tränare.

Lars-Erik Öberg
Allan Sundbom sköt startskottet för den GIF-stafett som i dag förvaltas av herrarna Hagblom/Sterner/Hansen/Walker. Däremellan förflöt tre decennier. Istället för att rabbla massor av centrala GIF-gestalter från dessa år kan man också nöja sig med ett namn: Lars-Erik Öberg. Alla som rört sig i eller omkring fotbollen i Sundsvall vet vem han är. Många i stan anser att ALLA i fotbolls-Sverige borde känna till Surahammarssonen med den ständigt elganta bakåtkamningen. Så stort har hans inflytande varit på Medelpadsfotbollen; som förbundsordförande (i 30 år), som tränare/lagledare i såväl GIF Sundsvall som IFK Sundsvall under den klubbens storhetstid. Så kreativ har också hans syn varit på fotbollen i sin helhet. Hans enorma jobb för fotbollsgymnasiet i Sundsvall är bara ett exempel. Tio år som riksinstruktör för fotbollförbundet ett annat.

Urban Hagblom
Ljungafödde Hagblom kom till GIF i mitten av 1990-talet som assisterande tränare. Numera är han en klubbdirektör som på många sätt personifierar det moderna GIF Sundsvall; lysande kontakter, kreativ, dedikerad.

Fredrik Sundfors
En av dagens nyckelspelare, reaktionsexplosiv målvakt som tidvis funnits med i landslagsdiskussionen. Sommaren 2003 passerade han Michael Brundins 86 matcher och blev den Giffare som spelat flest matcher i allsvenskan.

Cain Dotson
Kom till klubben inför den allsvenska comebacken 2000 från Brommapojkarna. Cain blev snabbt en nyckelspelare och är fortfarande den spelare som gjort flest allsvenskan mål i klubbens historia (18 st). Idag arbetar Cain i klubben som Sportchef.

Mikael Lustig
Högerbacken från Umeå spelade i GIF 2005-08 och blev omedelbart en
publikfavorit med sitt offensiva moderna backspel. Han etsade sig dock
allra mest kvar i GIF-hjärtan med en insats utanför planen. I den direkt
avgörande matchen mot Ljungskile 2007, för allsvenskt avancemang, blev
Lustig utvisad i ett läge när Sundsvall låg under. När GIF kvitterat
placerade han sig i klacken och var med att heja laget till vändning,
2-4, och en allsvensk plats. Därefter fortsatte Micke till Rosenborg i
Norge.

Linus Hallenius
2010 blev Hallenius, då i Hammarby, internationellt omtalad för ett
konstmål borta mot Syrianska i Superettan. GIF-supportrar kände dock
redan till vad den Sundsvallsfödde talangen kunde. Under tre säsonger i
blått (2006-09) var flera av hans 10 mål fotbollskonst i den högre
skolan. Så bl.a. avskedmålet mot Väsby 2009.

Mattias Nylund
En spelare som gått vägen från klubbens tipselitlag ända till Allsvensk spelare, landslagsman och utlandsproffs. Han har även spelat i Österrike, Norge och i Allsvenskan för Trelleborg och AIK. Flera gånger återvände Mattias till klubben där han slog igenom.
2010 återvände han en sista gång innan det var dags att lägga skorna på hyllan. Året därefter fick han en roll i klubben som tipselittränare. Totalt gjorde Mattias Nylund
87 matcher för GIF Sundsvall i Allsvenskan och i Superettan.