Kära Sundsvall, från stadens norra berg till supportern som alltid skickar ett värmande sms oavsett vinst eller förlust. Och allt däremellan. Till er vill jag säga fyrahundratusen (det kan bli fler än så) tack för den här tiden! Aldrig vågade jag hoppas på att jag skulle få en sådan fin tid här men oj vilka stunder och minnen jag packar ner i min härligt tunga och välfyllda ryggsäck jag införskaffade innan flytten norrut.
Redan första träningen kände jag att jag hittat hem (även fast Ari och Holsters kombinationsspel gjorde mig så förvirrad att Pa Dibba framstod som en raketforskare i mina ögon). Lagkompisarna, alla runtomkring laget och spelstilen passade mig lika bra som ens hjärta blir varmt när Tommy säger några välvalda ord inför matchstart med sin goa göteborgska.
Det har inte alltid varit en dans (och då tänker jag inte på ortens märkliga med Wilson i spetsen) på rosor. Det finns stunder som har varit jobbigare än de träningspass Frasse fick när han inför varje videomöte skulle få in scartkabeln i datorn. Kvalförlusten mot Halmstad 2013 får mig än idag att må lika dåligt som Ålander när han på kvällen inser att han missat göra av en av hans hundra to-do-saker. Det är heller aldrig kul att skiljas från lagkompisar man kommit nära. Även fast det endast var ett fast handslag följt av ett norrländskt inåtvisslande (som jag lärt mig betyder ja) när jag sa till både Leo och Phillpan att ”vi ses” var det känslosamma farväl. Det här stycket ska inte bli så långt (som Ferran och Joel säger inför varje morgonmöte men som alltid slutar med att träningen blir framflyttad). Men den gången Wille fick på en klocka med sin järnfemma och drivade ut mig på öjen hål sju är också något som svider. Det svider väldigt mycket men är ändå inte i närheten av den svidande känsla som Björkanders tånagel orsakade när han i omklädningsrummet efter hans andra träning sköt mig i ögat när han använde nagelklipparen för första gången på fyra år.
Känslan när vi gick upp till allsvenskan efter dramatiken 2014 är än idag lika obeskrivlig som Slipers engelska. En magisk kväll som tog fart när Sellin i livesändning märkligt nog sa att han sprungit lika mycket som ”en kille med liten duk mitt huvudet”. Dom långa sekunderna mellan slutsignalen som innebar seger med 3-0 borta mot Göteborg och slutsignalen i matchen Jönköping – Östersund är dom längsta någonsin.
Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, som Lars sa efter hans första, och enda, vristskott sent i somras. Sekunderna tog mig till den absolut bästa känsla jag haft under min tid som fotbollsspelare. Att springa maxlöp (som hade gjort Ferran stolt) mot den tillresta gif-klacken med händerna upp i luften gav mig såna rysningar ingen kan förstå. Men sen när Mackan i omklädningsrummet efter matchen säger dom fyra orden vi sagt en och annan gång under de tre år tillsammans i skolbänken undrade jag varför jag ens var orolig och nervös för hur det skulle gå. Att DET ALLTID LÖSER SIG vet man ju?
Jag flyttade till Sundsvall som en pojke vars specialité i köket var att steka frysta köttbullar och som slängde ner hela tvättkorgen i en och samma maskin. Jag lämnar nu Sundsvall, kanske inte som en man men åtminstone som en kille, som kan tillreda kyckling i ugnen (med dragon- eller grillkrydda, det ni!!!) och som sorterar tvätten mörkt och ljust.
Som sagt och tidigare varnat kommer här ett tack till. Och ett till. Tack. Tack för allt!
/er högerback, 21
