Normalt sett så syns han på Giffarnas kansli där han säljer biljetter för glatta livet och det har han gjort de senaste fjorton åren. Är han inte där så är han på ståplatsläktaren när Giffarna spelar och ”GE MIG ETT G” med händerna som magstöd behärskar han kanske bäst i hela världen.
Det var 1999 som han och ett kompisgäng började gå på Giffarna tillsammans och dom slog snabbt fast att det inte fanns någon organiserad klack.
– En klasskompis var på gränsen till startelvan och vi ville egentligen starta klacken för att heja in honom i startelvan, men det blev aldrig någon plats tyvärr, säger Andreas.
Istället kopplades dom ihop med sportchef Urban Hagblom och inför första matchen säsongen 1999 samlades dom på Olearys för att ladda upp inför matchen mot Assyriska. Ett klassiskt isfackla-tifo kördes innan avspark och klacken var därmed invigd.
– Vi hade blivit lovade matchtröjor av Urban om vi kom till Olearys innan och väl där var det massa annat folk som hakade på, det var väldigt trevligt, berättar Lindman vidare.
Klacken skulle ha ett namn, och man hade flera förslag på vad man skulle kalla sig.
– Vi hade en omröstning och egentligen vann namnet Blue Magic, men det tystade vi ner och istället ville vi ha något historiskt förankrat med staden och missminner jag mig inte så var det min far Lasse Lindman som knäckte Patronerna först, säger han.
Det är mycket vatten som har runnit mellan broarna sedan dess. Andreas är kvar på Giffarnas kansli men för Patronerna har det blivit både priser, mäktiga tifon och en ståplats som växt ordentligt sen den tiden.
– Vi vann faktiskt Tifo-priset ett år. Det var Canal+ som delade ut priset och det var en som inte ens var med i Tifo-gruppen som fick hämta det i studion för alla andra var bakis, haha. Vi hade gjort ett Tifo på det ständigt återkommande temat, ”The Anti-GIF Conspiracy must be destroyed” och det är än idag det Tifo jag tycker att vi gjort allra bäst, berättar Lindman.
Det finns ett helt gäng resor som dom alla minns än idag, den till Halmstad är en.
– Vi bodde över i tält på Tylösand, stor militärtält och det var fullt kaos måste man säga. Annars är den tyngsta resan när vi åkte buss till Landskrona, över hundra mil, och förlorade och åkte ur Allsvenskan. Den hemresan var hemsk, riktigt hemsk, förklarar han och tycker att denna höst varit enklare. Ja den här säsongen har varit en av dom bästa någonsin som supporter, utöver sportsliga resultat så tycker jag att ståplats har tagit stora steg i år också, säger en glad Lindman.
Redan under supporterklubbens första levnadsår behövdes hantverkarkunskaper och Andreas slet med sig pappa Lasse för dom bestyren, men vad Lasse inte visste var att han skulle bli lika fast som sin son. Man skulle kunna säga att familjen Lindman är supporterklubbens Forsbergs, för nu är det inte bara Andreas och Lars nu står också Andreas son Maximus i klacken och således är han tredje generationen.
– Ja det är ganska otroligt egentligen, och det visar också att vi lyckats med precis det vi ville med den här supporterklubben, att alla oavsett kön, ålder och sexuell läggning ska känna sig välkomna. Att min sons intresse då blivit så stort och att han kan stå där och det känns tryckt är verkligen roligt, berättar Andreas stolt.
Sen var det den här resan som förstörde sviten, en Hultsfredsfestival som skulle avslutas med ilfart till Sundsvall för match mot Lira Luleå.
– Ja det var ju absolut planen, söndagsmatch 18:00 mot Lira Luleå, 20 juni var datumet och jag ville verkligen inte missa den. Bilfärden blev försenad och vi ringde runt till folk för att se till att det var någon klack på plats. Vi ringde faktiskt på riktigt och mer eller tvingade folk att gå eftersom vi troligtvis skulle missa matchen. Den grämer mig än idag, det är den enda hemmamatchen jag missat på nitton år, säger Lindman och ser plågad ut.
Vi från föreningen är inte bara stolta och glada över att ha Andreas som kollega utan också tacksamma för allt jobb han gjort på läktaren genom åren och extremt imponerade över en missad hemmamatch på nitton år.
Bilden är från den första matchen mot Assyriska, 1999
