AIK-GIF Sundsvall

  • Publicerad 4 november 2018

Det var en inramning värdig en internationell match av bästa märke. Det såg nästan ut som att tjugotvå spelare hade hissats ner av en gigantisk arm och runt satt femtiotusen personer och betraktade varje steg dom tog därnere. Kanske var det nervöst på läktarna, men kollade man noga kunde man se små serietidnings-bubblor ovanför deras huvuden med champagneflaskor och fontänbad. Allt som skulle göras var att slå seriesjuan GIF Sundsvall som inte hade något att spela för innan festborden kunde dukas upp, det var bara det att ingen hade räknat med att William Eskelinen hade helt andra planer för söndagen och någon fest inkluderad hade den då inte.

Det började på en gång, och man tänkte där och då att det kunde rinna iväg. Henok Goitom styrde in 1-0 och jublet hade satt igång när assisterande domaren stod med flaggan i sträckt näve, avvinkat för offside. I efterhand något tveksam, men inga protester från huvudpersonen.

Innan matchen drabbades Giffarna av ett tungt avbräck, David Batanero, kreatören med den fina vänsterfoten hade blivit skadad och lämnats hemma i norrland. I hans ställe kom Pol Moreno in på det centrala mittfältet och han slet förtjänstfullt, men Pol och David är inte samma spelare och det märktes att det gång efter annan fanns svårigheter med att få fast bollen och AIK sköljde fram i anfallsvåg efter anfallsvåg. Giffarna stred förtjänstfullt men agerade emellanåt lite slarvigt vilket ledde till lägen för AIK. Vid två tillfällen i första halvlek lämnades en AIKare ensam i straffområdet och nådde högst på bollen men båda gångerna stod Eskelinen rätt placerad.

I andra halvlek skulle pressen bli än värre och lägena än fler.

Daniel Sundgren sköt ett hårt pressat halvvolleyskott som tog klockrent i stolpen, ryggen på Eskelinen och ut till en hemmaspelare som fick se skottet räddas innan den gick i mål. Det var Stefanelli och det var Goitom igen, men William stod stadig när det yrde av krutrök runt straffområdet.

Giffarna stack upp men det var i sanning inte ofta, Hallenius hade ett halvdant avslut på första stolpen som räddades i skopan och han hade också en duell mot Per Karlsson som tog på utsträckt hand på försvararen, om det var straff vet nog ingen, eftersom handsregeln är svårare att tyda än en instruktionsmanual för elektronik.

Sen så kom det där skottet som väl rättvist förde AIK till dom drömmar av guld som hägrat kring klubben senaste omgångarna. Bödeln från matchen i våras, Rashidi, som i sin första match i den svartgula dressen sköt ett vänsterskott i krysset i den nittiofjärde minuten efter att Giffarna rullat ut AIK så fullständigt att både Goitom och Milosevic sagt att det var den värsta matchen i år och att folk nog inte förstod hur bra Giffarna var, och säkrade tre poäng till Solnalaget.

Nu stod han där igen och laddade vänsterfoten inne i straffområdet och drog till för allt var tygen höll. Den såg ut att gå i ribban, studsa ner nesligt några millimeter innanför mållinjen och sen ut igen. Men sen kom reprisen som visade att Eskelinen gjort en helt overklig reflexräddning och styrt bollen i ribban, bollen hade sen studsat ut lika nesligt för AIK men några millimeter på rätt sida av mållinjen sett ur GIF-ögon och sen blev det inget mer med den här söndagen för den svartgula massan. Ingen fest. Inget guld. Inga sena mail till cheferna om att det fanns stor risk för sjukskrivning på måndagen. Nej Allsvenskan lever och det det var i sanning en heroisk insats av laget som slet förtjänstfullt, men allra bäst lysande på den mörka hösthimlen var stjärnan Eskelinen.

Johan Martinsson

Redaktör

johan.martinsson@gifsundsvall.se