Efter en och en halv förlorad säsong fick återigen supportrarna komma tillbaka till arenan. Sången från de soldränkta läktarna var som ett vykort från en svunnen tid, men också en påminnelse om vad vi har att längta till.
Solen sken över NP3 Arena när de blåklädda spelarna klev ut på planen. Istället för tomma gröna stolar möttes GIF-spelarna av flaggor, konfetti och framförallt – publik.
Efter regeringens beslut om att lätta på publikrestriktionerna blev GIF Sundsvall första svenska fotbollslag att få släppa in 500 personer på arenan. Ett beslut som förstås varit efterlängtat.
– Det var magiskt, säger Albin Timan som var på plats.
Albin, som normalt brukar stå på Mathildas, var mer än nöjd med stämningen på arenan.
– Man är mest glad över hur otroligt bra stämning det var på läktaren. För även om resultatet inte gick vår väg fortsatte ändå alla att sjunga och heja fram laget.
Foto: Pär Olert/Bildbyrån.
Trots att han tycker att tiden utan live-fotboll varit jobbig har han ändå hållit hoppet uppe.
– Det har varit väldigt jobbigt att inte kunnat varit på plats och stöttat laget. Känslan av att inte få stå på Mathildas tillsammans med de andra i klacken har varit riktigt trist. Men jag känner ändå att jag haft tålamodet uppe om att någon gång få vara tillbaka där. Idag fick vi vara 500 personer på plats så det är ju i alla fall ett steg framåt.
Just gemenskapen och sången är något han saknat.
– Under åren har man ju lärt sig de flesta sångerna, så jag sjunger på tillsammans med de andra. Idag var rösten i stort sett helt borta efter matchen, men det är alltid värt det, säger Albin.
Måns Bryner, som också var nöjd att få vara tillbaka på läktaren, stämmer in.
-Det var en magisk känsla. Det var ju en seg förlust, men det bästa var att få sjunga med gubbarna.
Foto: Pär Olert/Bildbyrån.
Glädjen och sången från läktarna bar fram spelarna på planen, särskilt i den första halvleken. Men det var inte bara spelarna som nåddes av stämningen
– Det var verkligen kul, alla var så glada och exalterade, säger Stina Sjölund.
Stina, som sällan missar att vara på plats under en hemmamatch, var extra glad för Patronernas skull.
– Det jag saknat mest är förstås att se och höra Patronerna! Stämningen var som vanligt bra, men nu kunde man verkligen se deras lycka efter all denna väntan.
