GIF Sundsvalls historia år för år

1903
Idén att starta en idrottsklubb i Sundsvall föddes av Erik Holmsten och Axel Gustafsson, vid en utflykt med stans godtemplare. Tiden var sensommar 1903. Ryktet gick att Svartviks nykterhetsivrare skulle starta idrottsklubb. Det här kunde inte »stora« Sundsvall se hända. Tisdagen 25 augusti 1903 samlades man på Mathilda Anderssons café – senare Neas konditori, Matkrogen, Sundsvall Curryhouse, restaurang Betna och Axum Habesha Restaurang – mittemot gamla Stadsbiblioteket på Köpmangatan 34. Den eftermiddagen bildades Godtemplarnas Idrottsförening i Sundsvall. Emmanuel Utter, Erik Olsson, Axel Gustafsson, Ivar Pettersson, Johan Johannesson, John Nyberg, Karl Lindberg, Henning Gulliksson, Frans Norrgård och Calle Jonsson var några i kompisgänget. Calle Jonsson valdes till förste ordförande. GIF skulle syssla med fotboll, allmän idrott (det vill säga friidrott) och skidåkning. Ingen kunde bli medlem utan att vara helnykterist och medlem i IOGT. Regler man höll hårt på ända fram till 1920. Verksamheten hade i början klar korpkaraktär. Bland annat hade man ett lag där alla var målare. Ja, enligt vissa källor kan det rentav av ha varit hela tre lag från den yrkesgruppen. En av de första matcherna spelades borta mot Stöde. Efter att ha arrangerat en fest på Baldershage och gjort vinst på 800 kr köpte klubben 15 par skor. 1977 dog den siste som var med och startade klubben, före detta lokföraren Emmanuel Utter. Några veckor innan GIF:s start, den 6 augusti 1903, invigdes Idrottsparken. Den hade öppet från sju på morgonen till åtta på kvällen och utöver fotboll utövades tennis, »croquet« och barnkägel. Entrén var fri, däremot så kostade det att idrotta: tennis 50 öre timmen, övriga 25 öre.

1904
En byggnad med miniatyrskjutbana och kägeldito invigdes vid IP. Skotthålet var 30 meter. 7 februari arrangeras skridskofestival som dock spolierades av snöfall. 14 februari samma år arrangeras skidtävlingar i Tunadal. En viss »E Wiberg« kom där femma på 31,6 km. Det ledde till att klubbnamnet GIF Sundsvall för första gången sågs i tryck i lokalmedia. 14 augusti deltog fotbollslaget för första gången i en turnering. Stryk mot IFK:s andralag med 2–1.

1905
Bland annat bortaseger mot nybildade Stöde IF, 5–1.

1906
Första turneringsvinsten. Dock aningen tursam. Nio lag deltog. I finalen mot Sleipner från Härnösand sprack bollen efter nio minuter. GIF vann lottdragningen då lagkaptenen Ivar Pettersson drog längsta strået. Pokalen finns fortfarande i GIF:s prismonter.

1907
Djurgården blir det första storlaget som Giffarna möter. GIF låg under med 6–0 i halvtid, till slut 12–0. Om Giffarna sas att man inte hade någon bra dag »ehuru man spelade bra«. Pressen var nog snällare på den tiden.

1908
Sundsvalls Tidning presenterade sin första idrottsbild, den föreställde träning i backhoppning och flera Giffare fanns med. 19 mars trycktes GIF:s första tävlingsannons. Den bjöd in till en intern backtävling. GIF:s kanske mest kände idrottsman under de första 50 åren, backhopparen Rudolf »Putte« Selander, inledde 13-årig sin karriär.

1909
Den 4 april tog styrelsen beslut att söka inträde i Svenska Fotbollförbundet, det tog dock ytterligare några år innan det verkligen hände. Ut i DM mot en Härnösandsklubb med namnet Sverre. Storstrejken i augusti satte stopp för all idrott. Men även i övrigt såg det dystert ut för klubben. Sista kvartalen låg verksamheten nere.

1910
Det verkliga krisåret. Aktiviteten var usel. Det lilla som hände innebar idel bakslag. Ut i DM mot Sundsvalls läroverks IF med 1–4. Förslag kom att föreningen skulle läggas ner. Så beslutades också 20 september. Men bara 10 dagar senare nytt möte då beslutet revs upp.

1911
Ett förtroenderåd skötte klubben medan den låg »i ide«. Rådet valde representant i IP:s styrelse. På hösten nytt möte om nedläggning, men det avvisades återigen.

1912
Krisen över. Kruxet var nu snarare att få fler medlemmar. IOGT-kravet innebar en allt större begränsning. Inte ens medlemskap i andra nykterhetsföreningar räckte. Annars ganska svalt intresse för lokal idrott under det här i alla avseenden heta OS-året.

1913
Fotbollen kommer igång igen, men många hade försvunnit till andra klubbar under de overksamma åren. I maj 0–0 mot IFK, ett hyfsat resultat. Men 1–8 mot nybildade Fotbollsföreningen var inte lika uppmuntrande. Efter säsongen skrevs det dock i ST att GIF och FF var »Sundsvalls enda fotbollsutövare att räkna med«. Att det där med nykterheten lite började naggas i kanterna framgår möjligen av årsmötesprorokollet. Ur paragraf 11: »Paus för thésupé för 11 personer på en kostnad af Kr 5.50. Under thésupén blef stämningen animerad och högstämda tal aflöste hvarandra i mångfaldighet«.

1914
Det första krigsåret spelades hela åtta matcher mot Sundsvalls FF. 3–8 i DM-semi mot nämnda klubb.

1915
GIF igång med fotbollen först i juli. Man hann dock vinna Ljungapokalen efter 2–1 mot Ljunga IF och 11–0 mot Alby FF.

1916
Det här året avskrevs kravet på medlemskap i IOGT. Även ej organiserade nykterister kunde på vissa villkor accepteras. 18 juni säsongstart med 1–1 mot Sundsvalls FF. Senare vinst med klara 5–0 mot samma lag. Tyvärr omvända siffror i DM. Säsongslut med en andra seger i Ljungapokalen. Bandylaget, spikat 1913, deltar för första gången i DM.

1917
Många FF:are hade under vintern gått över till GIF, som vann i DM med 3–0. Rudolf »Putte« Selander, backhopparen som nämnts tidigare, var en av de som anlände. »Putte« blev senare internationell backhoppare. 800 åskådare kom när GIF mötte Jämtlands Fältjägare. GIF tog hem Ljungapokalen för alltid. Birger Eriksson blev uttagen i länslaget för match mot Norrbotten. Förlust i DM–finalen mot Friska Viljor. Bandylaget till final i DM, men där storförlust mot Härnösand, 2–12.

1918
Kriget, medföljande livsmedelsransonering, spanska sjukan. Allt detta gjorde 1918 till ett kärvt idrottsår. Men GIF hade även angenäma problem: tillströmningen av spelare var så stor att man inte visste hur det skulle lösas. 2 juni 4–0 mot Hudiksvall borta inför 500 åskådare. På IP 8–0 mot ett lag från Flottan. Årets stora match spelades dock mot Djurgården på Läroverksplan. Sittplats kostade 2 kr, stå 1 kr, barn 0.50 kr. Men de för tiden relativt höga summorna skrämde inte 2000 personer att komma. 1–0 till DIF i halvtid. Med tjugo kvar stod det 2–2. Under sista tjugo drog GIF ifrån till 5–2. Djurgården hade reservmålvakt, men resultatet ansågs ändå sensationellt. Ut i DM mot Friska Viljor borta efter 3–3 vid full tid. FV avgjorde i förlängningen inför 800 åskådare.

1919
En separat fotbollssektion bildas för första gången (dessutom en för bandy). Sportsligt börjar man bli kaxiga. En söndag förlorade A-laget mot Friska Viljor och C-laget mot Stöde medan B–laget slog Härnösand. Då sa en representant till ST: »En ej lyckad söndag för omväxlings skull«. DM-finalen var en annan sådan mindre bra dag, mot Sollefteå. Här skyllde man på en partisk domare, som anmäldes till förbundet. Även mot Stockholmslagen Tigrarna och Stockholms BK blev det förluster. Ekonomin balanserades 1919 på 1 643:56 kr.

1920
Ett viktigt år. Initialerna GIF ändrades till att stå för »Gymnastik- och Idrottsföreningen«. Namnvalet var inte så krystat som det kan tyckas. Sedan 1919 hade man nämligen viss gymnastikverksamhet. Brevförfrågan gick dock ut till de 160 medlemmarna innan namnbytet klubbades. Även klubbmärket ändrades och fick den form som känns igen i dagens emblem, en lagerkrans i guld med G.I.F på en blå platta i mitten. Nya tider även på andra punkter: Man ansökte om utskänkningstillstånd vid en idrottsmässa, en ansökan som dock avslogs. Ett lag med till 10/11-delar Giffare vann Mässpokalen vid Norrlandsmässan. Första storhetstiden i fotboll inleds med bland annat DM-seger mot Friska Viljor med 2–0 inför 1 500 på IP.

1921
Första seriefotbollen arrangeras. Medelpadsserien startades med sex lag, varav tre fullföljde. Giffarna ställde upp med B-laget. A-laget fick helt enkelt inte vara med. De tilläts enligt bestämmelserna endast spela DM och mot utomlänslag. Landslagsmannen Thodde Malm flyttade upp från Stockholm och stannade i något år. AIK:aren Malm hade spelat två A-kamper. I matchväg för GIF bland annat 7–1 och 3–1 mot Olympia från Stockholm. Mindre roliga 0–4 mot Sandvikens AIK, som då räknades som »nästan allsvenskt«. Det kompenserades av 3–1 mot Brynäs, som ansågs vara »riktiga Norrlands« bästa lag.

1922
2–2 mot Västerås IK borta. Matchen mot Hammarby slutade 3–3 sedan Söderlaget kvitterat i slutet. 3–1 borta mot Trygg från Trondheim. I övrigt 2–0 mot finska Vasa och 3–0 mot ett lag från engelska Hull. Juniorlaget vann det första distriktsmästerskapet för juniorer.

1923
Djurgården fick revansch – 3–4 – i en match som även den här gången spelades inför 2 000 på Läroverksplan. Husqvarnapokalen erövrades för alltid.

1924
Serielaget vann Medelpadsserien. A-laget slog Traneberg, IFK Östersund och lggesund. Förlust och oavgjort mot Söderhamns IF. 2–1 i DM-final mot Friska Viljor i hög värme, 44 grader i solen.

1925
Tigrarna på nytt besök i Sundsvall. GIF vann med 2–1 inför 2 000 på IP. Resultatet nämndes med respekt även utanför Norrland. 0–5 mot Friska Viljor i DM. Skvallret sa att GIF-spelarna haft det »en smula för roligt« kvällen innan. Backhopparen »Putte« Selander tävlade internationellt för blågult.

1927
Seger i DM.

1928
25-årsjubiléet firades i mitten av oktober. DM-seger. GIF arrangerade skid-SM och hade flera backhoppare i svenska eliten. IP får en ny huvudläktare, i folkmun så småningom döpt till »holken«. Simsektionen upphör.

1929
GIF presenterade vad många anser var föreningens bästa lag före 1940. 10 juli GIF match mot österrikiska FC Austria på IP. Man vann DM och även Norrländska serien, för övrigt den enda gången det skedde. Klubben boxningssektion gör sorti efter en kort men relativt framgångsrik existens. GIF har vid decennieskiftet fyra huvudsektioner: Fotboll, skidor, bandy och friidrott (den senare ansvarade även för gymnastik och orientering).

1930
Det här året spelades en av de stora matcherna innan allsvenska kvalet 1957, mot allsvenska topplaget AIK med landslagsspelare som Pära Kaufeldt, »Massa« Alfredsson, Wille Engdahl och »Lillis« Persson. 3 ooo åskådare på IP fick se GIF vinna med 3–1. »Giffarna är bästa laget vi mött under turnén«, sa Alfredsson efter matchen. Spel i Norrländska serien men inte lika framgångsrikt som toppsäsongen 28–29, till slut 4:a. Beslut om startande av sektioner för handboll respektive korgboll. 

1932
GIF kvar på den nu bekanta fjärdeplatsen i tabellen.

1933
Ett tungt år. Nedflyttning från Norrländska serien till Medelpadsserien. Därtill: Firandet av 30-årsjubiléet »glömdes av« av jubileumskommitténs ordförande.

1934
Huvuddelen av klubbens arkiv förstördes i en brand hos sekreteraren. Bland annat förstördes det som fanns kvar av den första jubileumstidskriften från 1928. Samma år valdes de första kvinnliga medlemmarna, sex stycken, in i klubben. Sundsvalls orienteringsklubb bildas och GIF rekommenderar sina aktiva att söka sig dit, ett snyggt sätt art lägga ner en sektion. Fotbollsmässigt bara trea i Medelpadsserien.

1935
Från Örnsköldsvik kom en spelare, Ture Östman, som skulle bli en stöttepelare under många säsonger, laget flyttades äntligen upp Norra Uppsvenskan efter en andraplats i Medelpadsserien.

1936
Femma i Uppsvenskan. Bandysektionen har länge fört en tynande tillvaro, under tio år har den också ifrågasatts på årsmöten. Nu läggs den ner och klubben beslutar att istället satsa på ishockey. Trots några DM-vinster på 40-talet tog det till 1953, efter sammanslagning med Sundsvalls IK, innan det blev allvar av intentionerna i denna nya svenska popsport.

1937
Seger i Norra Uppsvenskan. »Uppflyttning« till den mer prestigefyllda Östra diton.

1938
Spel i Östra serien. Till slut femma. Seriesegrare: Söderhamns Skärgårds IF.

1939
Allan »Mack-Allan« Sundbom blir Giffare. En händelse som skulle få stor betydelse 20–25 år senare. Vinst i DM där man nu återigen deltog efter lång frånvaro. Fortsatt spel i Östra och fjärde position.

1940
Näst sist i Nordöstra Uppsvenskan med ett i princip nytt lag under Ture Östman. Detta var den högsta serien som då stod till buds för ett lag från norr om Gävleborgs län. Inte ens mot Hälsinglands klubbar, som man mött flitigt längre tillbaka i tiden, tillät reglerna tävlingsspel. Allan Sundbom ny lagledare, indirekt inleds här Giffarnas marsch mot eliten.

1941
Seger i DM. Topplats i Nordöstra Uppsvenskan, på bättre målskillnad än Kubikenborg.

1942
Seger i DM och Nordöstran och i Norrländska Mästerskapet, där man slog Holmsund i finalen. Överhuvudtaget var detta en av de bästa säsongerna under klubbens 50 första år. Framför allt öppnade man denna säsong på glänt det senare så uttjatade »fotbollsfönstret« mot Norrland. Detta genom att sommaren 1942 nå hittills bästa resultatet i Svenska Cupen där det inte rådde samma restriktioner som i seriefotbollen. I en kvalmatch mötte GIF IK Brage och GIF vann sensationellt mot ett Borlängelag som just skulle kvalspela till Allsvenskan, en serie där man legat tidigare. Publiksiffran, 5 690, var länge publikrekord på IP. Slutresultatet blev 6–3 efter att Brage haft ledningen med 2–3 i början av andra halvlek. I första omgången väntade i juli 42 Helsingborgs IF. Skåningarna hade vunnit Allsvenskan året innan och låg vid cupmatchen fyra. Som väntat blev det en enkel match för favoriterna, 6–0. Det märktes att GIF inte var vana vid så stor plan och att man hade stor respekt.

1943
Ut i första omgången av Svenska Cupen, mot Halmstad BK. Dock seger i Nordöstran. Förlust i DM-finalen mot Matfors, 1–3.

1944
Ur direkt i Svenska Cupen mot Djurgården, som vann med 4–0 på Stockholms Stadion. Fyra i Nordöstran.

1945
Uppflyttning till Södra Norrländska Serien efter 2:a plats i Uppsvenskan. Fortfarande var man dock kvar i ett diffust »nästan med i den nationella gemenskapen« i väntan på att »Norrlandsfönstret« 1953 skulle öppnas för gott. Lennart »Foppa« Forsberg, klubbens första egenproducerade stjärna gör A-lagsdebut som 17-åring. Ur Svenska Cupen i kvalet mot Sleipner. Fortsatt spel i Södra Norrländskan, tredje plats. Handbollslaget vinner Mellannorrländska serien.

1946
Fortsatt spel i Södra Norrländskan, tredje plats. Handbollslaget vinner Mellannorrländska serien.

1947
Samma serie, en viktig skillnad dock: Kubikenborg och Fagervik från Timrå kom sportsligt ifatt GIF. För första gången sedan 1910-talet var man inre distriktets odiskutabelt bästa elva. Dock till slut tvåa. GIF medarrangör till Svenska Skidspelen där Sundsvall står värd för första upplagan.

1948
Ännu en hyfsad säsong i Södran och slutlig andra plats. Fagervik var nu oomtvistat starkare än Giffarna. Ur cupen mor Kramfors i 1:a omgången.

1949
Allt bättre insatser i serien som är farstun till det nationella seriesystemet. Nu börjar det också talas högt om möjligheter till division II-spel för »riktiga« norrländska lag. GIF tvåa i Nordsvenskan, västra.

1950
På våren 1950 fjärde plats Södra Norrländska Serien. Dessutom DM-seger mot nya lokala storlaget Fagervik, dessa kom samma år tvåa i division III. Lennart »Foppa« Forsberg går till Djurgården där han stannar i fyra säsonger.

1951
Seger i Södra Norrländskan! Örebro SK blev för svåra i svenska cupen. GIF åter medarrangör till Svenska Skidspelen. Brasilianska Flamengo mötte en Sundsvallskombination med flera GIF-spelare på IP. På tal om Brasilien så spelade Stig »Vittjärv« Sundqvist, senare Romaspelare och ännu senare Giffare, VM i det landet året innan.

1952
Förnyat kontrakt i trean efter nio poäng på de sex sista matcherna, till slut sexa.

1953
Efter en hygglig start under hösten 1952 kunde GIF klara en sjunde plats i tvåan. Man kvalificerade sig därmed för nya division II och medföljande möjlighet att nosa på Allsvenskan. Denna var nu inte längre stängd för Norrlandslagen. Bästa publiksiffran: 5 312 i derbyt mot Fagervik (oavgjort 2–2). På sommaren 1953 mötte Giffarna även AIK (Solna, alltså) på IP inför 3 400 personer för att fira föreningens 50-årsjubileum. Gästerna – tränade av Putte Kock och med Kurre Hamrin i laget – vann med 3–1. Giffarna ledde i halvtid efter att Giffarnas Kalle Asp slagit in en straff. Tidningarna gjorde stor affär av att Gunnar Nordahl – på genomresa till Norrland – var på plats och såg matchen. Lennart »Foppa« Forsberg – då i Djurgården – skulle ha förstärkt GIF i jubileumsmatchen men kom aldrig till spel. I samband med 50-årsjubiléet tog 20-talsstjärnan Pelle Lindros ut drömelvan från de första 50 åren: Torsten Runsvik, Harry Hall, Thodde Malm, Gillis Lundberg, Ture Östman, Thure Fröberg, Knutte Nord, Foppa, Sven Wallin, »Trusse« Anderson, Bibben Eriksson. Hockeylaget slår ihop med Sundsvalls IK och vinner vintern 53–54 Medelpadsserien samtidigt som man når DM-final mot Wifsta/Östrand.

1954
Det första försöket i tvåan misslyckades. Tillbaka till division III efter åttonde plats.

1955
Seger i trean, fem poäng före Marma IF.

1956
8 815 på IP vid matchen mot Fagervik. Timrålaget, som nu en tid varit Medelpads starkaste, vann med 0–4 och var därmed ytterst nära serieseger. Till slut kom Giffarna sexa i tvåan. Bäste målskytt blev K-G Jansson som många anser var klubbens förste storspelare. På våren anslöt ex-proffset Stig »Vittjärv« Sundqvist som »teknisk rådgivare.« Denne blev spelklar först 1/7, vilket innebar nästa säsong.

1957
GIF:s genombrottsår som storklubb, nu med »Vittjärv« Sundqvist som spelande tränare. Efter en högdramatisk avslutning seger i division II. Inför sista omgången på våren 57 var ställningen: Holmsund 25 poäng och +22 i målskillnad, Boden 24 p och +19, GIF 24 och +17, Skellefteå 24 och +16. De sistnämnda hade Holmsund hemma, Boden mötte bottenlaget Friska Viljor borta, för GIF väntade Luleå borta. Vid ställningen 2–2 fick GIF strax före halvtid ett mål tveksamt bortdömt. I paus ledde Skellefteå över Holmsund och Boden över Friska Viljor. I det läget var Boden seriesegrare. I andra halvlek gick GIF ifrån till 2–6. Totalt fem mål av »Foppa« Forsberg! I Skellefteå var det då redan slut, 3–1. I Örnsköldsvik hade Friska Viljor kvitterat till 2–2. GIF vann således serien före Skellefteå med tre måls bättre målskillnad. Några toppmatcher publikt: 7 000 såg GIF–Fagervik, 8 000 bevittnade hemmatchen mot Boden. Första kvalmatchen mot Eskilstuna hemma våren 57 slutade 1–1 inför 11 000 på IP. »Så utspelade har laget (Eskilstuna) sällan varit« skrev »Årets Fotboll«. Det blev oavgjort även borta, 2–2, kvittering tre minuter från slutet av »Foppa«, och nytt hopp efter den bleka hemmautdelningen. Dock klara 3–0 till Eskilstuna i avgörande matchen inför 27 616 på Råsunda. Den vårens största fotbollspublik i Stockholm. Det här året gästade Juventus IP.

1958
Den här säsongen gick svensk fotboll över till vår–höstspel. Det betydde att man spelade hösten 57, våren 58, för att avsluta först på hösten 1958. GIF i uppenbar »baksmälla« efter missen i kvalet, dessutom hårt skadedrabbat på våren. Till slut fjärde plats efter bland annat förlust i alla tre matcherna mot nykomlingen Marma.

1959
Den nedåtgående kurvan fortsätter. »Foppa« kallades in för comeback. Trots det nedflyttning till trean efter nionde plats. Många börjar avskriva GIF:s allsvenska intentioner. Basketlaget drar sig av ekonomiska skäl ur Division II Södra Norrland.

1960
Klubben dittills viktigaste förvärv, AIK-backen Lennart Carlsson, agerar spelande tränare och för laget till serieseger i trean. Hårdaste konkurrensen från Kuben, 4 000 på två derbyn i serievändningen. Ny är också målvakten Åke Eriksson från Norrköping. Vänskapsmatch mot Milan. Hockeylaget når division II. En varpasektion startas.

1961
Som nykomling vinner man division II. Serien avgörs när GIF »bara« förlorar med 2–1 mot Holmsund borta. Holmsund hade behövt vinna med minst tre mål till. Allan Sundbom sa innan kvalet att man nått detta ett år för tidigt. Han fick rätt. Djurgården och Högadal var alltför svåra. Men en publikrekord som fortfarande står sig, 16 507 mot Blekingelaget Högadal, liksom 2–2 mot Öster (i Uppsala), var två noteringar som skvallrade om att GIF närmade sig toppen i flera aspekter. AIK:s Lennart »Liston« Söderberg, senare kontroversiell tränare, gästspelade i GIF i en seriematch och i kvalet!

1962
Fyra i division II, men ändå ett mellanår med tanke på säsongerna omedelbart före och, framför allt efter. Mycket svag vår med bara två segrar på åtta matcher och sjunde plats vid sommaruppehållet.

1963
Tredje kvalet. Förlust i direkt avgörande match mot GAIS på Råsunda inför 31 801 åskådare. Tillräckliga 1–1 tappades i slutminuterna efter olycklig bakåtpassning.

1964
Året när det äntligen lyckades. GIF tappade bara en poäng under vårsäsongen. Efter 8–1 mot Lycksele i höststarten tog många ut seriesegern i förskott. Men då började det gå trögare, bland annat blev det förlust mot Sandåkern, efter två självmål. Men GIF hade outstanding målskillnad och efter 7–0 mot Östersund var det i praktiken klart. Holmsund vann dock avslutningen mot Giffarna med 3–0. Kvalet: Efter att GIF slagit Halmstad hemma – 2–0 inför 15 021 på IP – och efter förlust med 2–4 mot Hammarby blev matchen mot Öster den 31 oktober på neutrala Råsunda avgörande. Det blev dock aldrig något större drama. Därtill var GIF-försvaret, med målvakten Stig Eriksson, alltför stabilt. Öster noterades faktiskt inte för ett enda skott på mål. Istället kunde GIF i den 29:e minuten göra 1–0 (»Lillis« Jonsson) och i den 79:e 2–0 (Hans Lindblad). Sundsvall, liksom Norrland ovan Gästrikland, hade fått sitt första allsvenska lag. Det historiska laget: Hans Eriksson, kontorist från Ljunga, Åke Jansson, chaufför, egen produkt, Conny Klack, försäljare, Sandviken, Jarl Andrén, sotare, Örgryte. Leopold Jighage, ingenjör, IFK Umeå, Yngve Nordin, försäljare, egen produkt, Hans Lindblad, isolerare, Nynäshamn, Eje Jansson, fabriksarbetare, Kjell Eriksson, studerande, Örgryte, Bertil Hage, försäljare, Kubikenborg, Hans-Erik Jonsson, finmekaniker, Lars-Åke Olsson, studerande, Sollefteå.

1965
Det allsvenska premiäråret blev en kärv historia. Utan nödvändiga förstärkningar stod sig GIF ganska slätt. Alltför många spelare hade passerat zenit redan ett par säsonger tidigare. Egentligen höll bara Kjell Eriksson, nio mål, hög allsvensk klass. Till sist blev det bara sex poäng totalt, en enda tvåpoängare kom mot Hammarby hemma. Målskillnaden blev 19–71, siffrorna säger det mesta. Redan i ett tidigt skede var degraderingen tillbaka till tvåan klar. Dock hela tiden stort publikintresse i Sundsvall, 8 000 i genomsnitt och upp mot 15 000 i ett par matcher, stan hade helt klart fatt mersmak på Allsvenskan. Även handbollssektionen, relativt hårdsatsande sedan basketen lades ner 1959, hade fatt allsvensk aptit. Men det var med ett nödrop man klarade sig kvar i tvåan 1965 och därmed hade man nått sin formtopp. Året därpå lades verksamheten ner.

1966
Efter premiärårets debacle slutade många av spelarna, andra flyttade. Kjell Eriksson flyttade tillbaka till Västkusten, Hans »Lillis« Jonsson gick till Brommapojkarna. Många befarade en genomklappning. Men GIF hängde med hyfsat trots tre raka förluster i serieinledningen och slutade trea. »Alla går ju in för att slå just oss, så det blir nog svårt«, sa lagledaren Erik Söderlund innan säsongen, han blev sannspådd.

1967
En andraplats låter imponerande, men faktum var att Giffarna kom hela elva poäng efter ångvälten Sandviken. Besynnerlig matchstart vid 2–2 mot Brynäs. En åskådares visselsignal gav upphov till hands, straff och mål. Ett annan skumt resultat: kom när Sandviken slog GIF med pinsamma 13–4 i slutomgången, sjutton mål i en match i de högsta serierna! Hockeylaget läggs ner efter sin bästa placering någonsin, trea i division II, och precis när stan äntligen fått en ishall.

1968
Bara med en hårsmån, två poäng, klarade sig GIF undan nedflyttning. Till sist blev det nionde plats under en blek säsong där man inte vann en enda bortamatch.

1969
Femma och dags för slutgiltig generationsväxling, trots att nye tränaren Göran Carlsson innan serien sagt: »I år ska vi spela rolig fotboll.« Det mest spektakulära var snarast att Giffarnas Roland Nordqvist i sjätte omgången gjorde mål på Luleås Kjell Uppling. Denne hade så långt in i serien hållit nollan.

1970
Giffarna med ett nytt och ungt lag var länge de som främst hotade slutliga segraren IFK Luleå. Det avgörande mötet på IP vanns dock inför årets största publik (4 422) av ett ganska överlägset Norrbottenslag. Till slut blev det tredje plats för GIF. Giffarna experimenterade med ekonomin. Spelarna skötte denna själva, betalade utgifterna och delade på eventuella inkomster.

1971
GIF höll mest till i mittskiktet av en ganska ointressant serie där Sandviken genast sprang ifrån. Desto hårdare kring nedflyttningsstrecket med sex (!) lag involverade mot slutet. Fem lag skulle degraderas på grund av serieomläggning. GIF i prekär situation inför sista omgången. Poäng mot Holmsund borta var ett måste. Ställningen var dock svåra 3–0 till hemmalaget i halvtid. GIF vände i andra till 4–3. De tre första på fyra minuter i inledningen av andra halvleken. Det här var Holmsunds enda hemmaförlust under säsongen. »Vilken kämpainsats. Vi var ett nytt lag efter paus. Men så hade jag skällt också«, sa tränaren Göran Carlsson efteråt. Inte helt överraskande talades det bland vissa motståndare om läggmatch. Efter säsongen presenterades en treårsplan för att nå tillbaka till Allsvenskan. Som en del av satsningen värvade man Anders Grönhagen från Kramfors, Sören Isaksson från Timrå och Anders Lindahl från Essvik. Som en programpunkt i stans 350-årsfirande mötte Giffarna Liverpool inför 4 000 på IP. Det engelska storlaget vann med 5-0 med en viss Kevin Keegan från Scunthorpe i laget, som debuterat i Luleå några dagar tidigare.

1972
GIF flyttade fram positionerna en aning och slutade med ett ungt lag trea, fem poäng efter Sirius. Ett av de nya namnen var Anders Grönhagen, kommunalrådets son hade anslutit från Kramfors. 4–1 i ena derbyt mot nykomlingen IFK Sundsvall. Publiksiffrorna i sista omgången är klassiska i negativ bemärkelse: Luleå–Kubikenborg 70 åskådare, IFK Sundsvall–Älvsbyn 40, Domsjö–Sirius 37, Gefle–GIF 31, Holmsund–Sandviken 28, Skellefteå AIK–Brynäs 17.

1973
Treårsplanen höll på att bli en tvåårsdito. GIF pressade Brynäs in i det sista och kom bara en poäng efter Gävlelaget. Hårt satsande lokala uppstickaren IFK slutade fyra poäng efter. Gamle hjälten Göran »Pisa« Nicklasson hade hämtats tillbaka från från Göteborg. Från Alnö kom målvakten Gunnar Johannesson. Seriespel för damer startade på distriktsnivå (i norr kallades de division III) och GIF vann serien direkt.

1974
Giffarna fortsatte att förstärka ett redan lovande lag. Inför säsongen sa ordförande Per Petersson: »Jag tror det bara är Sundsvall i Norrland som har förutsättningar att hålla ett allsvenskt lag.« Detta samtidigt som han presenterade nya namnen Hasse Lundberg, Ronny Svensson, Anders Wengrud och på sommaren, värvad från Öster, Johnny Klüft (som senare blev bekant som pappa till mångkamparen Carolina). GIF imponerade rakt genom serien och tog tidigt kommandot. Mot IFK fick man dock nöja sig med oavgjort, bland annat i ett höstderby som inför 9 628 slutade 1–1 sedan »Grönis« missat en sen straff. Avgörandet skedde borta mot Saab med bara några omgångar kvar. Lennart »Lillen« Andersson gjorde i andra halvlek matchens enda mål, han nickade in en hårt skruvad frispark från Wengrud. Det har var ingen tillfällighet. Av GIF:s 48 mål i serien kom 18 i samband med frispark. Wengrud, ny från Hammarby sköt själv sju direkt i mål. Mot BP borta gjorde »Pisa« sedan sin sista match. GIF nådde kvartsfinal i Svenska Cupen men förlorade mot AIK inför 496 (!) åskådare på Råsunda. Damlaget vann serien igen, obesegrat, och målvakten Elisabeth Leidinge togs ut i landslaget, Giffarnas första A-landslagsspelare (totalt skulle det bli 112 landskamper, EM-guld och VM-brons).

1975
Lagledare Lars-Erik Öberg och tränare Nicke Björklund tog sitt lagbygge vidare upp i Allsvenskan. Men många rykten om förstärkningar blev till slut bara en, bandystjärnan Torbjörn Ek. Denne kom dessutom på kant med klubben och gjorde bara ett fåtal matcher. Giffarna toppade dock Allsvenskan i två veckor innan omgång ett var komplett. Man vann nämligen hemma mor ÖIS med 2–1 i premiären av en runda där flera matcher blev uppskjutna. Men sedan gick det sämre: Andra hemmamatchen slutade 2–2 mot Landskrona Bois trots att GIF hade 2–0 med bara fem minuter kvar. Ledning mot Djurgården borta tappades under sista tio till förlust. GAIS gjorde matchens enda mål på övertid i Göteborg. Det här var poäng som sannerligen hade behövts och ganska typiska för en säsong när GIF nästan räckte till. Man sprattlade ändå emot bra fram till 22:a omgången av 26. Då vände Åtvidabergs Reine Almqvist ensam GIF:s 0–1 på Kopparvallen till 4–1. På 12 minuter! Precis när Åby Ericson på läktaren just sagt till Expressens utsände: »Det skulle inte förvåna mig om Sundsvall hänger kvar. Åtvidaberg har ju in te mycket att säga till om.« På hösten nya diskussioner om samgående med IFK. Men det lades ner efter starka protester från klubbarnas medlemmar och samtidigt som GIF åkte ur gick IFK upp i Allsvenskan och tog över som »bäst i stan« under några år. Återigen serieseger för damerna.

1976
Förutom förlusten av Anders Grönhagen (till Djurgården) blev GIF inte alltför brandskattade. Man fick också en lysande förstärkning i Elfsborgs back Bengt-Göran »Kinna« Stenbäcken. Trots detta blev inledningen av säsongen mörk för alla Giffare. I Allsvenskan ledde IFK efter åtta omgångar. GIF inledde inte fullt så bra. Efter tre omgångar ståtade man med målstatistiken 0–7 och totalt en poäng. Sedan gick det långsamt bättre, men man var naturligtvis redan borta från segerstriden. Engelske tränaren Jimmy Meadows hoppade av vid midsommar. »Problemen att överföra engelska träningsmetoder på svenska spelare gör att jag bett GIF att bryta kontraktet« sa han i ett pressmeddelande. Stark höst dock, bara en förlust, mot serietvåan Sandviken. En kultklassiker från året är att brottaren Frank Andersson spelade en match. Damerna vann, som vanligt, serien. Den enda förlusten kom mot lokalrivalen Alnö.

1977
GIF hade inför säsongen tappat fyra av sina bästa spelare: Håkan Lundström, Sören Isaksson, Anders Lindahl respektive Lennart Andersson. Som kompensation hade man ratt finländarna Jukka Kairento och Juhani Himanka, varav den sistnämnde gjorde åtta mål. Länge var laget nedflyttningshotat. Man räddades i princip kvar av Västerås SK:s nonchalans i den sista omgången. VSK, då redan klara seriesegrare, besegrades borta med 3–4. Ett mål till för VSK hade inneburit att Sleipner klarat sig kvar på GIF:s bekostnad. Damerna vann serien för femte året i rad sedan starten 1973 och under denna tid noterades bara två förluster totalt, båda gångerna mot Alnö IF. Förgrundsfigurer lagkaptenen och eldsjälen Agnetha Hammarström, »Stor-Eva« och »Lill-Eva« Andersson och – förstås – landslagsmålvakten Elisabeth Leidinge.

1978
GIF, under Curt Edenvik, inledde överraskande starkt, det började rent av viskas om Allsvenskan. När GIF mötte IFK i den 8:e omgången var man obesegrat. Men IFK vann derbyt med 1–0 inför 7 868 och på något sätt var säsongen förlorad. Några onödiga hemmaförluster mot bottenlag gjorde, i kombination med alltför många oavgjorda matcher, att man sedan hamnade i ett ointressant ingenmansland i mitten av tabellen. 1–1 mot IFK (som senare vann serien och gick upp i Allsvenskan igen) i höstderbyt inför drygt 6 ooo. I näst sista omgången krossade GIF Kramfors borta med 6–1. Det lockade 51 edsvurna själar att söka sig till IP för 2–1-avrundningen mot Eskilstuna. När division I för damer startades som högsta serie på regional nivå 1978 var GIF kvalificerad direkt. Laget slutade tvåa, efter Alnö, i den södra Norrlandsserien. Efter säsongen flyttade landslagsmålvakten Elisabeth Leidinge till Jitex där det blev totalt fyra SM-guld och tre cupguld (och senare även Diamantbollen och ytterligare två SM-guld med Malmö).

1979
Återigen Curt Edenvik som tränare för en i princip bibehållen trupp. Backen »Kinna« Stenbäcken blev återigen bäste målskytt. Det säger en del om GIF:s brister dessa säsonger. Mycket riktigt blev man även detta år indragna i bottenstriden. Det förtjänas dock att påpekas att »Kinna« enligt många var Sundsvalls bäste fotbollsspelare vid den här tiden, trots IFK:s många uppburna inköp. Damlaget vann 14 av 14 matcher med målskillnaden 62-2 och tog hem division 1-serien åtta poäng före Alnö.

1980
Efter pinsamma 1–6 i hemmapremiären mot AIK radades de oavgjorda matcherna upp. Totalt blev det sex kryss på de åtta första omgångarna. Följden blev även detta år ett ganska ointressant läge mitt i tabellen med mycket klent publikintresse som följd. Publiksnitt för säsongen: 380. Sista hemmamatchen mot IFK Västerås attraherade 70. Dessutom förlorades matchen. Det gick nästan att ana att GIF-herrarna stod inför en kärv period. Damerna fortsatte däremot att vinna, serieseger igen.

1981
En av de mörkaste årgångarna i klubbens historia. Nio man försvann innan säsongen. Bland annat den mycket starke spelmotorn Jukka Ikkäläinen till Örgryte. Men även Rolf-Ola Nilsson till Brage och Stefan Nyqvist till Falun. Därtill veteranerna Thomas Wiklund och Kalle Pierre som slutade på elitnivå. När »Silly Season« var över inkluderade förstärkningarna danskarna Nils Ove Rasmussen och Tonny Larsen, Klas-Gunnar Eriksson (Rossön) respektive Hannes Rönnqvist (Hudiksvall). Med dessa tillskott och spelare som Lars-Gunnar Jungdalen, »Kinna« Stenbäcken och Peter Andersson kvar i laget spekulerades det kanske inte i serieseger. Men inte heller i den trista sorgemarsch som nu inleddes. Efter en seg vår blev det ännu värre fram mot hösten. Enda segern kom då mot Sandviken. Annars resultat som: Gefle (0–5), ÖSK (1–4) och Flen (1–5). Till slut var Giffarna jumbo med endast 13 poäng. 86 personer hade betalat entré vid hemmaavslutningen mot IFK Västerås i oktober. Resultat: 0–1 på straff. GIF var i alla bemärkelser ett division III-lag. Ljuset i mörkret även detta år, damerna, som vann division I-serien för tredje året i rad.

1982
GIF i trean för första gången sedan 1960. De flesta var ense om att vistelsen skulle bli ettårig. Det blev till slut tre långa år. Förre spelaren Hasse Lundberg åtog sig jobbet som ingen ville ha – tränarens. Företrädaren Curt Edenvik hade stuckit samtidigt som han hårt kritiserade GIF. Edenvik menade bland annat att man för lättvindigt släppte sina lovande spelare. Det lag som Lundberg tog över var i total generationsväxling. Endast två spelare var över 20 år. En, Mats Wennberg, var 16. Bland de unga fanns namn som Leif »Foppa« Forsberg, Kennet Ulander och Per Dahlman. »Gamlingar« var K-G Eriksson och Hannes Rönnqvist. Premiären blev en omedelbar kalldusch för det unga laget: 0–4 mot Korsnäs. Men man låg ändå tvåa efter Mora när våren avslutats. Närmare seriesegern än så kom dock laget aldrig. Detta trots ljuspunkter som 1–0 mot Kubikenborg inför 500 på IP. Under sommaren försvann löftet Peter Andersson till IFK Göteborg. Till slut hamnade GIF på tredje plats. Damerna slutade tvåa i division I norra, efter Sunnanå, men tog också sensationellt hem prestigefyllda Kronäng Cup (inofficiellt SM i inomhusfotboll) efter finalseger mot Öster med 3–1.

1983
Ekonomin hade nu sanerats på ett hyfsat sätt. Det gjorde att man kunde behålla Hasse Lundberg vid rodret. Första förlusten kom först i sjätte matchen. Men tyvärr kom den mot IFK Mora, en nesa som upprepades på hösten. Det och alltför många oavgjorda matcher, totalt 12, gjorde att GIF till slut låg fyra poäng efter Mora. Ljuspunkter: Faktumet att Anders Grönhagen från höstsäsongen återigen var Giffare. Och att det kom 1 165 till IP-derbyt mot Essvik. Efter serien försvann Lundberg, liksom lovande mittfältaren Peder Wiberg, denne gick till Örebro. På damsidan var det nu två division I-serier och GIF slutade sexa i den norra.

1984
Anders Grönhagen kunde trots försäsongsrykten om motsatsen koncentrera sig på ännu en säsongs spelande. Man hade nämligen anlitat gamle spelaren Jan-Åke »Pyret« Eriksson som tränare. Största förstärkningen på spelarfronten var Stefan Holmström från Alnö. Resultaten blev precis lika ojämna som under åren innan. Efter våren låg man tvåa efter bland annat 7–0 mot förmodat starka Falun. Det följdes på hösten av 1–4-förlust hemma på IP mot Mora. Ännu värre: Kuben–GIF 4–0. Till slut blev det en andra plats efter omöjliga Mora. »Grönis« bäste målskytt med 16 fullträffar. Bäst i laget var annars målvakten Tommy Rudström. På damsidan blev laget sexa i division I och »Lill-Eva« Andersson vann EM-guld med landslaget (tillsammans med tidigare klubbkamraten Leidinge). Trots framgångarna beslutades att damerna, av ekonomiska skäl, nu skulle bilda egen förening, Sundsvalls DFF (som senare kom att spela i damallsvenskan).

1985
Året då man äntligen skulle ta sig tillbaka till anständig nivå. I bakgrunden fanns att man aningen kontroversiellt värvat två spelare från IFK Sundsvall: Åke Andersson respektive Anders Olofsson. Ingen i GIF klagade heller på att man hamnat i den mellersta division III-serien. Det betydde att man slapp Mora och, ännu viktigare, inte fick några svåra derbyn mot IFK. Starten kunde inte ha blivit bättre: Anundsjö 6–0, Myssjö/Oviken borta 8–0, Älgarna 7–1, Östersund 10–0. Efter våren ledde man serien med fyra poäng. På sommaren roade man sig med att spela mot Glasgow Celtic på, 1–3 inför 3 500 åskådare. Hösten blev en fortsatt framgångssaga och efter seriesegern kallades GIF allmänt för »landets bästa division III-lag«. Kvalet mot Skövde ansågs av farligt många som en formalitet. I verkligheten blev det stenhårt. 1–0 hemma i en trist match följdes av 3–2 till Skövde på bortaplan. Skövde kom dock inte längre och ser man till vad som hände året därpå var det troligen rätt lag som kvalificerade sig

1986
Efter en premiär som ställts in på grund av häftigt snöfall blev det inledningsvis mest oavgjorda matcher. Men efter 1–0 i slutminuten mot Vasalund började optimismen växa. När den 8:e omgången spelats var man för första gången i serieledning. Då togs man effektivt ner på jorden av ett Degerfors som vann med klara 4–1 i en (regionalt) tv-sänd match. Efter våren var GIF ändå i topp tillsammans med förhandsfavoriten Vasalund. I början av hösten gick det med något undantag mycket bra. 5–2 mot IFK Västerås kompletterades med 7–0 (!) mot Degerfors (inför ynka 504 åskådare på IP). Och det fortsatte gå lysande. Till slut kom till och med publiken. I september såg 3 418 matchen mot Skellefteå, då var seriesegern redan säkrad. Hur nykomlingen GIF kunde vinna? Ledarteamet Anders Grönhagen och Kjell Olofsson var en huvudorsak. En annan var några starka nykomlingar: Glenn Martinsson (från Halmstad), Håkan Holmström (Gefle), Mika Sankala (Finland), liksom de två IFK-spelarna Mats Olsson respektive Mats Kankainen. Men visst, det spelade givetvis stor roll att GIF klarade sig nästan helt utan skador. Totalt användes 14 spelare under säsongen. »Vi fick låna in folk till lagbilden« skämtade »Grönis« några år efteråt. Innan serien gav engelska vadslagningsfirman SSP Overseas 75 gånger pengarna på GIF som seriesegrare. Det var ett beslut som kom att kosta firman en halv miljon kronor.

1987
Inledningsvis tycktes det som förgjort inför det tredje allsvenska försöket. Totalt nio spelare tackade i sista stund nej till GIF, bland dem den finske landslagsmannen Kari Virtanen, Peter Nilsson från Öster och Mikael Källström (Kims pappa) från Gefle. Men till slut lyckades man ändå förstärka lager. Kalmars Niklas Karlström sökte själv upp GIF, Michael Brundin och Urban Broman kom från IFK. Ytterligare en förstärkning var en irländare från Häcken som man senare skulle komma att ha glädje av i en annan funktion, Patrick Walker. Ett bonus var att en ung kille på fotbollsgymnasiet visade sig vara en extraordinär begåvning. 17-årige Tomas Brolin från Näsviken i Hälsingland. Spelet började som de inledande värvningsambitionerna. I hemmapremiären mot Norrköping tog gästerna ledningen med 0–1. Efter 12 sekunder! Till slut blev det 1–2. Men redan innan den tredje omgången hade man höjt kvaliteten. Inför 11 437 på IP – publikrekord i modern tid – grejade man 0–0 mot stjärnorna i IFK Göteborg. Mot Elfsborg 11 juni fick Brolin hoppa in för första gången och inledde med en cykelspark! Vid midsommartid vände Giffarna 1–2 mot Hammarby till seger med 3–2 på Söderstadion. I matchen gjorde Brolin sitt första mål, självklart var det vackert. Efter första seriehalvan låg GIF 8:a. Hösten blev inte lika stabil. Efter 2–6 borta mot Elfsborg såg kontraktet ut att vara räddat. Men det kärvade till sig. Först efter överraskande 1–1 borta mot Göteborg kunde man hoppas på nytt kontrakt. Man hade dock inför slutomgången ett avsevärt hot, Halmstad. Dessa hamnade dock tidigt i underläge varför Giffarnas förlust mot AIK blev betydelselös. Elva av spelarna hade spelat division III 1985, snacka om bragd.

1988
Giffarnas hittills mest framgångsrika allsvenska säsong inleddes på sämsta tänkbara sätt. Vid premiären låg snön i drivor runt IP. Dessutom förlorade man mot Öster, 0–1. Men så kom den bästa perioden i klubbens historia. Ett lag som tappat »Foppa« till IFK Göteborg, men förstärkts med ex-proffset Håkan Sandberg och Örgryte-mittfältaren Gunnar Samuelsson, imponerade på all expertis. Man slog på bortaplan såväl tippade topplaget Norrköping, som storheterna i IFK Göteborg (på bilden ovan Tomas Brolin som gjorde målet i 1–0-segern). Efter ett par oavgjorda, liksom hemmasegrar mot AIK och Hammarby, låg GIF efter åtta omgångar i topp. Den femte juni bevittnade 9 608 när GIF förlorade en tidig seriefinal mot Malmö FF med 2–3. Efter ett svagt våravslut trodde många att GIF lekt rommen av sig. Men man kom tillbaka och vann inför 8 286 mot IFK Göteborg – efter ett spektakulärt frisparksmål av Håkan Sandberg. Senare vann man med hela 4–0 borta mot Öster. I matchen mot Frölunda hoppade 38-årige målvaktslegenden Ronnie Hellström in och höll nollan! Tomas Brolin hade fått ett första genombrott och nu började det på allvar talas om slutspel och Europaäventyr. Men detta passade GIF illa. En trög serie matcher passerade i augusti innan man förlorade en i princip avgörande hemmamatch mot Örgryte. I följande omgång förlorade man borta mot redan avsågade Hammarby och Europaspelet vinkade hejdå vid horisonten. I sista omgången pliktvann GIF hemma mot AIK. Men det hjälpte inte. ÖIS tog en poäng mot Öster och kunde gå till slutspel på bättre målskillnad. Då var det bittert. Men i efterhand kan man utan överdrift påstå att GIF gjorde en remarkabel säsong, den bästa i klubbens historia. Hittills.

1989
Löftena från säsongen före uppfylldes tyvärr aldrig. Usla träningsmöjligheter på våren var en faktor. Svagt försvar en annan. Varken Brolin eller Sandberg kom heller upp i samma klass som året innan. Det kompenserades inte av att man fatt en lovande forward från Skellefteå, Dick Lidman. Ytterligare en faktor, kanske den viktigaste, var att spelmotorn Gunnar Samuelsson var borta halva säsongen. Detta i ett läge när en annan kreativ mittfältare, Niklas Karlström, under visst rabalder försvunnit till Djurgården. GIF inledde uselt, fem raka förluster. Först i sjätte omgången tog man en poäng, mot Norrköping borta, nu med nykomlingen Jonas Lundgren i mål. Klubben började leta en ny spelmotor och trodde att man funnit honom i den förre Manchester United–spelaren David McCreery. Men denne accepterades aldrig riktigt av det övriga laget och han blev bara kvar över sommaren. »En överviktig spelförstörare« var ett omdöme. Året efter valdes McCreery till bäste spelare i den skotska ligan. GIF åkte till slut ur omgivna av en känsla att det här laget kunde mycket bättre. Publiksnittet blev skamliga 2 057 med 3 938 mot Göteborg som »toppsiffra«, året innan hade man lockat nära 6 000 i snitt.

1990
Till final i Hallsvenskan (inomhus-SM). Där förlust på straffar mot Blåvitt efter 0–0 vid full tid. Trots förlusten erbjöds man en plats i Tipscupen men avböjde. Därefter en serieseger i ettan som stod klar redan i september, då laget ledde serien med 14 poäng. Bland annat 10–0 mot Tyresö borta. Vinst mot Häcken i kval efter enorm dramatik. Häcken vann i Göteborg med 4–2 och ledde med 1–0 i paus på Timrå IP (!). Men GIF vände i andra halvlek och i den 86:e minuten gjorde GIF 3–1 och senare också 4–1.

1991
Den fjärde allsvenska visiten inleddes med att Mika Sankala och Peter Andersson överraskande fick beskedet att de inte ansågs platsa i truppen. Flera intressanta förstärkningar var dock på gång, bland annat ryktades om Niklas Karlström, innan det slutade med georgierna Soso Chedia och Kakha Tskhadadze  (den senare kom dock först i juli). Det här året blev en rejäl besvikelse för alla som jublat på Timrå IP året innan. För det första var man hänvisade till att återvända till nämnda arena, IP var spelklart först till hösten. GIF hann också med att spela på Westhagen (första allsvenska matcherna på konstgräs, som nyligen lagts där) och Baldershov. Men viktigare: spelet var sämre än säsongen innan. Ett skäl till det var att Dick Lidman skadades vid provspel i april (för Grasshoppers) och blev borta till juli. Ett annat var att georgierna, som i och för sig var bra, aldrig kom in i laggemenskapen. Vilket bidrog till att Giffarna lätt föll igenom i jämna matcher. Efter vårspelet, grundomgången, hade man den föga smickrande tabellraden 18 1 7 10 15–42. När man förlorade mot IFK Norrköping (1–4) raljerade Mats Olsson i Expressen: »Är det inte dags att spika igen »Norrlandsfönstret« för gott? Med sju tums spik?« På hösten blev det en på papperet ganska mänsklig kvalserie där GIF ställdes mot Öster, GAIS, Halmstad, Hammarby, Västra Frölunda, Trelleborg och Kiruna. Men eländet fortsatte. När man hemmaslog GAIS med 4–3 – och teoretiskt hade en chans att hänga kvar – kom 224 desillusionerade betalande. En ganska talande siffra. För hela säsongen kom man upp i snittet 1 900. Till slut blev GIF näst sist, man hade i alla fall Kiruna efter sig! Ganska typiskt för den här trista årgången var att när man tog sig till kvartsfinal i Svenska Cupen, efter att bland annat ha slagit Malmö FF på Timrå IP, blev det förlust mot Myresjö borta, efter straffsparkar.

1992
Efter det allsvenska debaclet handlade det främst om att sanera ekonomin. Dick Lidman gick till AIK, Magnus Wikström till GAIS. Håkan Holmström slutade. Georgierna försvann utomlands. Innan säsongen invigdes Nordichallen i Gärdedalen, det andra steget i en utveckling som gjort att Sundsvall i dag kanske har landets bästa träningsmöjligheter (det första steget var konstgräsplanen vid Westhagen, den första i Sundsvall och invigd året innan, efter decennier av vinterträning i sporthallar och på grus på spillvärmeplanen i Stockvik). Spelet i vårens grundserie började sensationellt med fem raka vinster. Sedan tvärstopp. Bland annat dubbla derbyförluster mot IFK (0–2 inför 4 142, i returen 0–1). Till slut kom laget på en femte plats. Höstettan började med hemmaförlust mot Kiruna. Sedan tre raka segrar innan stryk hemma mot Gimo. I en annan oglamorös tillställning spelade man 5–5 borta mot Kiruna i en match där GIF fick två spelare utvisade. Kontraktet räddades i sista matchen genom 1–1 borta mot nämnda streckkonkurrenten Gimo.

1993
GIF blev det här året en positiv överraskning i en serie så 08-dominerad att vissa kallade den för »pendeltågsserien«. Åke Andersson hade slutat efter tio år. Profiler i laget var bland annat Michael Brundin, Mats Olsson, Leif Forsberg och Krister Lundgren. Den senare vann interna skytteligan med 14 mål. Tränare var Dino Cosmi. I slutet av våren hade Giffarna fortfarande kvalaspirationer. Då kom en serie platta fall: Vasalund vann med 5–0, Hammarby med 6–1. På IP. Till sist hamnade laget i mitten, den vanliga visan på 1990-talet. Publiksnittet på IP miserabla 604. Derbyna mot IFK slutade 0–0 – ett verkligt sömnpiller – respektive på hösten 3–0 till GIF. Det sistnämnda resultatet var på många sätt den definitiva spiken i IFK-kistan, efter det bar det neråt i seriesystemet.

1994
Målspottaren Krister Lundgren hade innan säsongen försvunnit till Luleå. GIF blev bland annat därför en negativ överraskning i en serie som många beskrev som den sämsta på många år, med Djurgården i särklass. 0–5 hemma mot dessa inför 2 343 i premiären satte på något vis tonen. I slutskedet var risken för kvalplacering markant. Men Jens Svenssons 1–0 borta mot Sirius i sista omgången förpassade nykomlingen Visby till den platsen. Men inomhus gjorde laget succé. Vintern 1994 gick GIF till tv-sänd final i den första officiella SM-turneringen i femmannafotboll inför 5 000 åskådare i Globen. Målvakten Jonas Lundgren blev utvisad i matchen innan och var därmed avstängd i finalen och då ingen reservmålvakt fanns att tillgå fick Leif»Foppa« Forsberg dra på sig handskarna istället. Hammarby vann med 7-2 och GIF fick ett nytt SM-silver.

1995
Inför säsongen anlände två spelare som skulle spela huvudroller långt senare: Andreas Yngvesson respektive Kalle Ståhl. Men varken de eller någon annan hade receptet mot Giffarnas stora problem under våren, oförmågan att förvalta ett tekniskt spel i mål. Efter nio matcher hade man bara mäktat med tre mål. Vid sommaruppehållet låg laget jumbo. Men en stark höst med bland annat fyra poäng mot slutliga segraren Umeå räddade kontraktet. I ledarstaben klev en framtida nyckelfigur (som mångårig klubb- och sportchef) in som assisterande tränare;  Urban Hagblom.

1996
Laget beskrevs allmänt som talangfullt och underhållande i mitten av 90-talet. Men vad hjälpte det när talangerna ständigt försvann? Efter en säsong när Gunnar Samuelssons gäng nådde en respektabel fjärdeplats – efter 10 mål av Mattias Thorsell – försvann Yngvesson till AIK och Mattias Florén till Norrköping.

1997
Ännu en hyfsad årgång som dock slutade med ännu en fjärdeplats (ursprungligen femma men tabellen ändrades då det framkom att Vasalund använt sig av för många icke EU/ESS-medborgare i flera matcher). Dock även nu ett antal ljuspunkter: bra med publik i början, 1 300–1 500 på de första matcherna, liksom resultaten mot tvåan Djurgården, 3–0, respektive nykomlingen Nacka, 7–1.

1998
Fortfarande Gunnar Samuelsson vid rodret och fortfarande intentioner till stort spel. Dock knappast så i starten av serien. I den 5:e omgången förlorade man till exempel med 1–6 mot nykomlingen Ludvika. Men man jobbade sig slutligen upp till en 4:e plats, bland annat efter en 4-2-seger mot redan klara serievinnaren Djurgården i slutomgången på Westhagen. Mindre smickrande var att laget vann en annan liga, varningsditon, med totalt 43 gula kort. »Inget lag gnällde så mycket« menade årsboken »Årets Fotboll« efter säsongen.

1999
Året när nya Superettan skulle destilleras fram ur de två gamla division I-serierna visade sig bli ett nytt stort GIF-år. Klubben hade inför säsongen gjort en ny liten satsning efter ekonomisk sanering. Anders Grönhagen var tillbaka för en ny tränarsejour och intressanta målvakten Fredrik Sundfors hade kommit från Sirius. Dessutom såg Andreas Yngvesson mer motiverad ur än på länge, och träningsdosen hade höjts markant. Men resultaten överraskade ändå även de initierade. Ett huvudskäl, förutom de nämnda, var att Leif »Foppa« Forsberg vid 36 års ålder gjorde sin bästa säsong någonsin med bland annat 18 mål. Först i den 17:e omgången kom ett första tecken på trötthet. Men trots 2–3 hemma mot Sylvia låg Assyriska ännu 8 poäng efter. Då kom oktober som en ren mardröm. GIF tog 1 poäng på fyra matcher och inför seriefinalen mot AFF på Bårsta IP tydde det mesta på an Södertäljelaget skulle passera. Men inför 7 620 gjorde Yngvesson 1–0 i början av den andra halvleken. Assyriska kvitterade visserligen men med den poängen hade GIF råd med hemmadebaclet mot Brommapojkarna i avslutningen, 1–3 efter mycket krampartat spel. En poäng är att Peter Olofsson – som parallellt med sitt 1–0 för Umeå mot Assyriska räddade GIF:s allsvenska kontrakt – fyra år senare gick till Giffarna. Till kvartsfinal i Svenska Cupen, men utslagen mot AIK. Under sommaren spelades en vänskapsmatch mot Ipswich inför 2 518 åskådare i IP och resultatet blev 1–1 mot engelsmännen som efterföljande säsong avancerade till högstaligan. Vid hemmamatchen mot Assyriska i maj debuterade nya supporterklubben Patronerna. Klacken bestod av ett 30-tal blåvita. »Det tycker jag var en rätt bra start. Jag hoppas vi ska vara 40 mot Gefle«, sa initiativtagaren Andreas Lindman till ST.

2000
Det är ett understatement att rubricera Giffarna som nedflyttningstippade inför den fjärde allsvenska sejouren. Alla så kallade experter hade laget på en av de två sista positionerna. Men laget som vunnit ettan hade förstärkts med Umeås Jon Ericsson, BP:s Cain Dotson – stockholmare som aldrig upptäckts av 08-lagen – och Lira Luleås Fredric Lundqvist. Det laget chockade de flesta med att i seriestarten bortabesegra Hammarby. Inför 10 084, varav drygt 500 Giffare, gjorde Dennis Östlundh, också han före detta stockholmare, matchens enda mål. Sedan kom de nödvändiga »skrällarna« med jämna mellanrum. Som segern borta mot Helsingborg. Men också vinster i centrala nyckelmatcher. Som 3–2 mot Frölunda efter segermål i 87:e minuten av Mattias Thorsell. Eller 2–1 hemma mot GAIS i den 22:a omgången, även denna gång med »Thorssa« som målskytt i samma matchminut. Festligaste matchen var IFK Göteborg hemma under Gatufesten, även om Blåvitts 2–2–kvittering på stopptid lade lite sordin över det hela för 9 000 åskådare. Mindre roligt var 1–4 hemma mot Helsingborg, tre mål av Alvaro Santos, efter en rejäl utspelning. Det slutliga avgörandet kom i den 25:e omgången. I busväder – regn, snö, hagel – besegrades Örebro borta med 2–3. GIF hade för tredje gången förnyat ett allsvenskt kontrakt. Omedelbart efter säsongen kom så det glädjande beskedet om ett nytt IP, tänkt att stå klart till seriestarten 2002. Samtidigt fick klubben ta över mark från kommunen i Granli, öster om staden, med stora planer om en egen träningsanläggning med flera gräsplaner och klubbhus (något som aldrig gick i mål och 2008 löste kommunen in marken för andra ändamål).

2001
En gammal klyscha säger att den andra allsvenska säsongen är svårast. Statistiken säger att detta faktiskt inte stämmer, att premiäråret i själva verket är tuffast, men för GIF blev det ett tufft andra år. Efter vårsäsongen hade laget bara skrapat ihop 10 poäng och mellan 10:e och 21:a omgången låg man ständigt på nedflyttningsplats. Men med hjälp av nytillskottet Michael Brundin, denne kom under säsongen sedan Per Nilsson försvunnit till AIK, och Andreas Yngvessons metamorfos på hösten, bland annat sju mål, hängde man ändå hyfsat på lagen strax ovan strecken. Det såg dock ganska hopplöst ut i augusti, efter först 2–3 mot Elfsborg på stopptid, och sedan 1–4 hemma mot Örebro. Men GIF reste sig och tog exempelvis en poäng borta mot Djurgården i en match som följdes av skandalrubriker sedan DIF av 08-media ansetts »bestulna« på ett mål. Till slut föll avgörandet i den sista omgången då Hammarby besegrades på hemmaplan med 1–0 och Andreas Yngvesson avgjorde med sitt sjunde mål för säsongen. Hammarby hade redan innan säkrat seriesegern och fick höja Lennart Johanssons pokal på IP inför 7 000 åskådare som trängdes på halvfärdiga läktare under den ombyggnad som påbörjats. 38-årige GIF-ikonen Leif »Lill-Foppa« Forsberg (som fått säsongen 2000 spolierad av skada) blev rekordman då han gjort allsvenska mål under tre decennier. När han nätade i 1–0-segern mot Häcken i april var det dessutom tio år sedan senast. Efter säsongen tvingades han dock lägga av efter över 400 matcher för klubben och avtackades vid sista matchen med tårar i ögonen och ovationer från båda lagens supportrar. Även ledarna Kjell Olofsson, efter 30 år, och »Grönis«, nästan lika trogen tjänare, hoppade av efter säsongen.

2002
Ett händelserikt år då renoveringen av hemmaarenan Idrottsparken slutfördes. Ett samarbete mellan kommunen och fastighetsbolaget Norrporten, som byggde kombinerade kontorslokaler, läktare, restaurang och omklädningsrum. Arenan återinvigdes av kung Carl XVI Gustaf den 9 juni. I juli 2002 återsamlades Sveriges bronslag från VM 1994 (med bland andra Giffaren Tomas Brolin) i arenan för en match mot en samling GIF-profiler genom tiderna. Supporterklubben Patronernas tifogrupp »Färgpatronerna« fick ett välförtjänt erkännande då man blev tvåa i det svenska tifopriset. Musikern Hansi Fellbrink skrev GIF:s officiella kamplåt »Vi är med« men tvingades inför utgivning på skiva byta melodi då man inte lyckades få loss rättigheterna till 60-talshitten »Na Na Hey Hey Kiss Him Goodbye«. I Allsvenskan bildade Per-Joar Hansen och irländaren Patrick Walker tränarteam. Plötsligt talades det om visioner om Europaspel, plötsligt citerades Giffarnas tränare i media på ett annat sätt än tidigare. För vissa var Hansens entré smått provocerande. Med honom på bänken och nykomlingarna Tommy Bergersen, Öyvind Svenning och (senare) Tom Kåre Staurvik i laget fick laget en så starkt norskt inslag att vissa kände sig manade att associera till »Drillofotboll«. Avsikten var elak, men klubbens norrmän lät resultaten tala och vi fick vara med om något som dittills bara inträffat 1988; GIF var redan i ett relativt tidigt skede på trygg mark. Detta efter seger borta mot Halmstad i premiären, dito mot topplagen Malmö och Örgryte, liksom vinst hemma mot slutliga segrarna Djurgården (8 255 personer såg 2–1-segern i maj och publiksnittet slutade på 6 475). Den mest spektakulära trepoängaren kom dock ändå mot Halmstad. GIF vände, trots spelmässigt underläge, efter två mål i slutminuten. Smolket i bägaren var noll poäng mot jumbolaget Kalmar. I efterhand är det lätt att tänka »om inte om«. Fyra eller rent av sex poäng i matcherna mot KFF och Giffarna hade fatt kvala till UEFA-cupen. Andra mycket snöpliga poängförluster kom mot IFK Göteborg vid invigningen av IP, 1–2 inför 8 064 trots markant övertag, och 2–2 borta mot Landskrona sedan Giffarna gjort självmål på stopptid. Apropå självmål så lyckades GIF under de sju första omgångarna skrapa ihop fyra stycken, varav tre under de sista tio minuterna av respektive match. Men vad gjorde det under ett av Giffarnas mest stabila år någonsin?

2003
GIF höll sig kvar i Allsvenskan via ett dramatiskt kval mot Häcken. Laget vann med 2–1 borta och landslagsuttagne Fredric Lundqvist gjorde 2–0-målet. Innan det hade Öyvind Svenning slagit in en straff och Fredrik Sundfors räddat en. Hemma förlorade man med 1–0 men höll undan och vann tack vare fler bortamål. Den nigerianske landslagsstjärnan Bala Garba gjorde fem mål under säsongen men hamnade sedan i tvist med klubben då han skrivit på för norska Start bakom ryggen på GIF.

2004
GIF slutade sjua i Allsvenskan under ledning av Patrick Walker och Rikard Norling. Jonas Wallerstedt (som värvats från Ryssland året innan) vann interna skytteligan på 9 mål. Publiksnitt 6 270. På IP byttes gräset ut mot konstgräs och i samarbete med Musicsundsvall gavs en rockskiva ut med lokala band, blandat med GIF-låtar och hejarramsor med Patronerna. Och efter andraplatsen 2002 tog supporterklubbens tifogrupp hem segern i Canal plus årliga tävling för tifot ”Fight The Anti-GIF Conspiracy”.

2005
Efter sex raka säsonger i Allsvenskan, längst hittills, åkte GIF överraskande ur serien efter en 13:e plats. Trots att kanadensaren Ali Gerba värvades från USA under sommaren och hann göra fem mål på 11 matcher och att tränarbytet i augusti, Jan Halvor Halvorsen mot Anders Högman, gav effekt direkt genom en 5–0-seger mot Assyriska. Efter säsongen såldes Gerba till IFK Göteborg och backen Fredric Lundqvist, som fått chansen i landslaget och tidigare nobbat Djurgården, lämnade för Viking Stavanger.

2006
GIF siktade på att ta sig tillbaka till Allsvenskan direkt men istället blev det en kamp på den nedre tabellhalvan och i slutändan att hålla sig kvar i superettan. Arenanamnet såldes ut till fastighetsbolaget Norrporten och nye tränaren David Wilson minskade bredden på planen, från 68 till 65 meter. Det gav inte önskad effekt, och engelsmannen fick sparken i juli. Nye tränaren Mika Sankala flyttade tillbaka sidlinjerna men kontraktet säkrades inte förrän efter 6–0 hemma mot jumbon Umeå i näst sista omgången. Till slut en åttondeplats och Andreas Hermansson gjorde tio mål under sin sista av tre säsonger i klubben.

2007
GIF Sundsvall var på väg tillbaka till Allsvenskan, som skulle utökas till 16 lag, men fick problem under slutspurten. I sista omgången behövde laget vinna borta mot redan klara tvåan Ljungskile för att nå den sista uppflyttningsplatsen och det började katastrofalt. Hemmalaget gick upp 2–0-ledning och Giffarnas Mikael Lustig blev utvisad. Då stod Norrlandslaget för ännu en mirakulös vändning och vann till slut med 4–2. Stefan Ålander nickade in det avgörande 3–2-målet i slutet och efter slutsignalen rusade tränaren Mika Sankala över planen och kastade sig i famnen på de överlyckliga fansen. Johan Patriksson vann skytteligan på 17 mål – hans klart bästa säsong av tre i GIF-tröjan.

2008
Klubbchefen Urban Hagblom skadades allvarligt i en trafikolycka strax efter jul 2007. Redan innan var det planerat att Cain Dotson skulle ta över rekryteringsfrågorna i en ny sportchefstjänst (medan Hagblom skulle blivit renodlad klubbdirektör), något som nu sattes på sin spets. Per Joar Hansen gjorde sin andra sejour som GIF-tränare men fick sparken i oktober. Innan dess hade landslagsbacken Mikael Lustig sålts för rekordsumma till Rosenborg (senare Celtic, Gent och AIK) och Sören Åkeby, som ersatte som tränare, lyckades inte rädda laget kvar i Allsvenskan. Hannes Sigurðsson och Robert Mambo Mumba gjorde sex mål var. Till kvartsfinal i Svenska cupen för fjärde gången men förlust mot IFK Göteborg på hemmaplan med 3-2.  Före avspark i den allsvenska premiären mot Helsingborg hyllades GIF-ikonen Leif »Lill-Foppa« Forsberg genom att hans matchtröja hängdes upp i arenan och det slogs fast att ingen annan skulle få bära tröja nummer 10.

2009
Femteplats i superettan. Store islänningen Hannes Sigurðsson (som anslutit säsongen innan som »GIF:s dyraste värvning någonsin«) gjorde tio mål. Målvaktslegendaren Fredrik Sundfors lämnade efter 11 säsonger och 268 matcher medan Emil Forsberg, precis som tidigare pappa Leif och farfar Lennart, debuterade i A-laget som 17-åring.

2010
GIF gjorde flest mål i Superettan (56) men missade uppflyttning på målsnöret. Laget låg länge på en direktplats till Allsvenskan men föll till slut ner på kvalplats. I kvalet förlorade man båda matcherna mot Gefle. GIF Sundsvalls maskot »Giffen« gjorde entré på arenan. I december startade klubben ett lag för funktionshindrade.

2011
GIF skulle säkra avancemanget till Allsvenskan i näst sista omgången på hemmaplan men förlorade med 1–0 inför 8 034 åskådare. Även mot Jönköping borta blev det förlust med 2–1 men Hammarbys sena avgörande mot Ängelholm räddade både dem från kval nedåt och Giffarnas allsvenska fest. Fredrik Holster vann skytteligan på 14 mål och från division III-klubben Brandbergen i Stockholm värvades Pa Dibba – senare gambiansk landslagsman och med 34 mål i GIF-tröjan.

2012
GIF hamnade i kval mot Halmstad och trots 4–3-seger på hemmaplan räckte det inte för att rädda kontraktet då hallänningarna redan vunnit med 3–0 i första matchen på Örjans vall. Emil Forsberg vann interna skytteligan på sex mål och lämnade sedan för Malmö (senare Leipzig och landslaget). Urban Hagblom kom tillbaka som »rekryteringsansvarig« efter en tid med andra uppgifter efter olyckan.

2013
GIF slutade trea i superettan men förlorade återigen i kval mot Halmstad. Lagkaptenen Ari Skúlason lämnade under sommaren för Danmark. Johan Eklund vann skytteligan på 15 mål.

2014
GIF hade svårt att knyta ihop säcken men fixade, tack vare 0–0 mot Landskrona hemma i sista omgången, andraplatsen och allsvenskt avancemang inför fullsatta läktare. Skyttekung blev återigen Johan Eklund som gjorde 16 mål. Under hösten uppmärksammades GIF också i tv-programmet Idol där lagkaptenen Kevin Walker deltog och vann. Han lämnade efter säsongen för Djurgården.

2015
GIF slutade tolva i Allsvenskan och Pa Dibba vann interna skytteligan på 8 mål. Backen Robert Lundström lämnade i augusti för norska Vålerenga. The Confusions med GIF-supportern Mikael Andersson-Knut fick uppdraget att göra en inmarschlåt till klubben och levererade »Det är här vi står idag«.

2016
GIF började bra men sjönk i tabellen när Rúnar Sigurjónsson (och dessutom Pa Dibba, till Hammarby) såldes under sommaren och laget slutade på 13:e plats i Allsvenskan. 5–0-seger hemma i det allt hetare derbyt mot Östersund. Ena halvan av tränarduon sedan 2012, Roger Franzén fick sparken på hösten och Joel Cedergren blev ensam huvudansvarig. Stefan Silva vann interna skytteligan på 7 mål och en riktig trotjänare tackade för sig; Stefan Ålander – efter totalt 15 säsonger och 280 matcher i klubben.

2017
GIF kämpade för överlevnad i Allsvenskan när laget vann mot Göteborg i slutomgången med klara 3–0. Sista målet gjordes av Linus Hallenius, som vänt hem med stukat självförtroende från Helsingborg, och han gjorde totalt åtta mål. Segern räckte för att undvika kval då Jönköping spelade 0–0 mot Östersund. Efter säsongen nominerades Eric Larsson till årets försvarare och lämnade sedan för Malmö. Supportrarna startade »swish-kampanj« för att bidra till den krisande ekonomin. Totalt samlades 600 000 kronor in.

2018
Med spanska influenser, både på plan och i lagledningen, slog klubben poäng- och målrekord i högsta serien och slutade åtta i tabellen. GIF (och tränarna Joel Cedergren och Ferran Sibila) hyllades av konkurrenter och experter för sitt fina spel och Linus Hallenius blev klubbens meste målskytt i Allsvenskan när han gjorde 18 mål, ofta framspelad av mittfältskreatören och passningsgeniet David Batanero. Målvaktsprofilen Tommy Naurin tvingades till slut ge upp kampen att komma tillbaka efter knäskadan och slutade definitivt i september efter 9 säsonger och 194 matcher i klubben. Unge Stockholmstalangen William Eskelinen hade då redan etablerat sig som hans fullvärdiga ersättare. Detta år kontrakterades också klubbens första e-sportspelare för deltagande i E-allsvenskan och hemmaarenan bytte namn till NP3 Arena.

2019
Succésäsongen 2018 följdes av en tyngre. Mycket tyngre. Med en i stort sett intakt och förstärkt trupp, och efter en fin start med 2–2 borta mot Djurgården (senare svenska mästare) och 3–1 mot Malmö i hemmapremiären följde senare en 18 matcher lång svit utan seger. Efter 3–1-segern hemma mot Falkenberg den 29 april dröjde det till Kalmar borta den 24 september innan nästa trepoängare inkasserades. Då hade såväl målvakten William Eskelinen som skyttekungen Linus Hallenius sålts under sommaren och tränaren Joel Cedergren bytts ut mot Tony Gustavsson i månadsskiftet augusti–september. Tränarbytet blev en energikick med sju poäng på fyra matcher men efter att laget tappat både 3–0 och 4–3 till 4–4 hemma mot Norrköping blev det tre raka förluster i avslutningen och GIF slutade näst sist och åkte ur Allsvenskan efter fem raka säsonger. Även ekonomiskt gick det tungt och i maj konstaterade den nya styrelsen att klubben var på väg mot ett stort minusresultat. Via bland annat kampanjen »Stolt Giffare«, sponsorer och ett nyinstiftat riskkapitalbolag räddades ekonomin för säsongen. Den 6 juni invigdes nya träningsanläggningen Camp Mitthem, med en stor och en liten konstgräsplan, i Nacksta.

2020
Säsongen 2020 blev minst sagt speciell. Inte för att ett ombyggt GIF inledde med nio raka utan förlust för att senare falla ihop med fem raka förluster i mitten av serien och sluta sexa i tabellen. Inte heller för att hemvändaren Pontus Engblom (som skrev på ett femårskontrakt inför säsongen och blev lagkapten, efter flera säsonger i Norge) gjorde 20 mål och vann skytteligan i superettan samtidigt som laget släppte in nästan lika många mål som man gjorde. Nej, säsongen 2020 präglades, precis som samhället i övrigt, av coronapandemin. Först sköts säsongsstarten upp till den 16 juni, i hopp om att publikförbudet skulle hävas. Men när serien till slut kom igång släpptes publiken fortfarande inte in, vilket skulle bli fallet i princip hela säsongen med oerhörda ekonomiska förluster för klubbarna som följd och stor påverkan på hela verksamheten. GIF, som redan gjort en stor ekonomisk sanering efter degraderingen och tidigare kriser, startade ännu en Swish-kampanj med fiktiva biljetter, korttidspermitterade spelare och personal under delar av året, och fick förlita sig på stöd från staten, kommunen, sponsorer och supportrar.

Truppen, under ledning av Henrik Åhnstrand, hade byggts om rejält sedan Allsvenskan och flera tunga namn hade lämnat. Bland andra David Batanero, Eric Björkander, Carlos Gracia och Maic Sema. Dessutom lämnade tongivande mittfältaren Juanjo Ciércoles mitt under säsongen på grund av hemlängtan. Kontraktet bröts också med spanjoren Marc Mas efter bara två framträdanden under säsongen. Och förutom nämnde skyttekungen Pontus Engblom, och den andre hemvändaren Pontus Silfwer, var det unga och delvis orutinerade spelare som värvades (eller flyttades upp från egna U19-laget) för att ersätta. Tidigare Östersundssuccén Jamie Hopcutt anslöt med hjälp av »externa finansiärer« under hösten men lämnade efter säsongen.  Tobias Eriksson tackade för sig efter 152 matcher i GIF-tröjan.

Styrelsen presenterade också en femårsplan som i korta drag handlade om att fostra fler egna spelare till A-laget och återvända till allsvenskan inom tre år. Målet är också att återinföra damfotboll i föreningen.

2021
Pandemin fortsatte prägla samhället och fotbollen men publikrestriktionerna lättades i juni för att upphöra helt i september.

GIF satsade lokalt i truppen som till 75 procent bestod av spelare från Norrland och hälften från Sundsvall och den egna akademin. Dessutom tillkom starka hemvändare som skyttekungen Linus Hallenius (tillbaka efter utflykt till Cypern och Norrköping) och ytterbacken Robert Lundström (efter en sejour i Norge och dessförinnan SM-guld med AIK). Men laget inledde Superettan knackigt och den tunna truppen drabbades av flera skador, bland annat på båda målvakterna Andreas Andersson och Oscar Jonsson och Davor Blažević lånades in från Hammarby under våren. Laget tvingades till råga på allt spela sina två första hemmamatcher på bortaplan (Uppsala och Östersund) efter att konstgräset på NP3 Arena skadats under snöskottning. Men när det såg som mörkast ut för att hänga med i toppstriden vände det efter ett sent avgörande borta mot bottenlaget Vasalund i mitten av september (2–1 efter mål av Hallenius i fjärde tilläggsminuten) och laget var därefter obesegrat i tio matcher fram till ett läge då GIF på egen hand kunde säkra andraplatsen och avancemang till Allsvenskan i den näst sista omgången hemma mot Öster. Och 1–1 mot smålänningarna inför drygt 6 000 åskådare räckte för att klubben skulle avancera för nionde gången och kunde göra sig redo för sin 20:e säsong i högsta serien. Det skulle dock bli utan backen David Myrestam som fick en perfekt avslutning på karriären då han valde att avsluta den efter totalt 205 matcher för klubben.

Dagen efter vann P16-laget SM-guld efter 2–0 mot IFK Norrköping i finalen och den sannolikt mest framgångsrika helgen i klubbens historia var ett faktum.

Tysklandsproffset Emil Forsberg briljerade i EM (där Sverige snöpligt slogs ut av Ukraina i åttondelsfinalen), tränade med GIF under semestern på hemmaplan och utsågs till ambassadör för klubben. Patronerna hyllade tre generationer Foppa med ett spektakulärt tifo och i december tilldelades Emil Guldbollen för första gången.

2022

Säsongen blev en av de tyngre i GIF-historien. Kanske den tyngsta av de 20 säsongerna i Allsvenskan. Det började med att och skyttekungen Linus Hallenius skadade korsbandet på försäsongen och fick ägna hela året åt rehabilitering. Förstås ett riktigt tungt avbräck men just målskyttet skulle inte bli det stora problemet 2022 (Pontus Engblom vann interna skytteligan på 11 mål och nyförvärven Ronaldo Damus och Saku Ylätupa gjorde 5 vardera).

Inför säsongen ställdes stort hopp till de amerikanska nyförvärven Forrest Lasso (back från Tampa i andraligan) och meriterade landslagsmannen Joe Corona (som under ekonomiskt fördelaktiga former lånades från MLS). Från tyska andradivisionen lånades målvakten Oscar Linnér in, men i seriepremiären (förlust borta mot Sirius med 2-1) bänkades han och några dagar senare gick han och klubben skilda vägar.

GIF började svagt och förlorade 9 av de 11 inledande matcherna, bland annat 1-5 i hemmapremiären mot Hammarby, 1-5 borta mot Norrköping och 2-5 hemma mot Djurgården. Allra tyngst var nog ändå tappet av en 2-0-ledning hemma mot förmodade bottenkonkurrenten Degerfors som blev till 2-3  efter tre baklängesmål de sista tio minuterna.

I omfång 12 besegrades Malmö med 2-1 efter en heroisk försvarsinsats hemma på NP3 Arena och det följdes upp av godkända 1-1 i Värnamo. Där tändes hoppet men efter 1-5 borta mot blivande mästarna Häcken och bortaförlust i viktiga bottenmatchen mot Helsingborg var GIF tillbaka på noll igen och Henrik Åhnstrand ersattes av assisterande tränaren Brian Clarhaut som huvudtränare. Trendbrottet lät dock vänta på sig. Istället blev det ytterligare sju förluster innan det blev en poäng borta mot Mjällby efter att tidigare GIF-spanjoren Carlos Gracia kvitterat i sista sekunden.

Laget lyfte sig sedan rejält när man i första halvlek gjorde 3-0 mot IFK Göteborg på hemmaplan, efter två mål av Pontus Engblom, och sedan höll undan till 3-2 och en oerhört efterlängtad trepoängare. Fjärde segern skulle dock bli säsongens sista för när baklängesmålen fortsatte rasa in, totalt 80 på de 30 matcherna, var det redan med tre omgångar kvar klart att detta allsvenska besök bara blev ettårigt. GIF slutade på 16:e och sista plats på 14 poäng.

Det skulle bli avslutningen på backen Pontus Silfwers karriär då 31-åringen meddelade att han slutar, efter bland annat över 100 matcher i GIF. Efter säsongen meddelades också att sportchefen Urban Hagblom lämnar sin post efter hela 28 år i föreningen och styrelsen aviserade en nystart med fokus på egna talanger.

2023

Efter att GIF Sundsvall åkte ur Allsvenskan 2022 så påbörjades en strategi- och organisationsförändring. Tidigare GIF-backen Karl Ståhl anställdes som klubbchef och Tommy Naurin blev ny sportchef. Den sistnämnde hade mycket att ta tag i när han kom på plats först i januari. Douglas Jakobsen kontrakterades som ny tränare. Inför säsongstart värvades Dusan Jajic, Fredrik Lundgren och Lucas Forsberg. Föreningen lyckades även komma överens med Paya Pichkah om ett nytt kontrakt, vilket visade sig bli lyckat för båda parter. Moonga Simba lånades in från SK Brann och samtidigt lämnade Saku Ylätupa GIF Sundsvall för en flytt till Kalmar FF. Ronaldo Damus lånades under året ut till USL-klubben San Diego Loyal SC.

Redan på försäsongen kunde man ana att det skulle bli ännu ett tufft år. Dennis Olsson drog av korsbandet på träning och blev därmed borta hela säsongen. Linus Hallenius hade också fortsatta skadeproblem efter sin korsbandsskada året innan och i tränings- och cupmatcherna gick det tungt med 0-8 mot Hammarby i cupen som värsta bottennapp.

Men när serien drog igång tändes hoppet. I premiären av Superettan besegrades Landskrona hemma med 2-0 och även mot AFC Eskilstuna i omgång 2 blev det seger. Sedan gick det tyngre igen och GIF hade svårt att ta trepoängare. Dessutom noterades tuffa nederlag som 0-3 mot Östersund och 0-5 mot Norrby.

Inför höstsäsongen var det oroligt kring en skadedrabbad trupp och klubben valde att plocka in Oliver Stojanovic Fredin från Helsingborg och Albin Palmlöf togs in på ett korttidskontrakt. Ludvig Svanberg och Kojo Peprah Oppong lånades in från Hammarby respektive Norrköping och Elias Durmaz lånades in från AIK. I september anslöt även Joel Cedergren som assisterande sportchef i syfte att stötta den sportsliga verksamheten.

Mot slutet togs också ett par viktiga segrar som gjorde att när säsongen summerades landade laget på en tionde plats.

Efter säsongen fortsatte föryngringen av A-laget enligt den nya strategin och utifrån en lägre budget. Bland annat fick stora profiler som Linus Hallenius och Robert Lundström tacka för sig. Tommy Naurin lämnade också sportchefsrollen efter bara ett år och ersattes av Joel Cedergren.

De främsta höjdpunkterna för föreningen under året var att P19-laget avancerade till P19-Allsvenskan och att Giffarna för första gången sålde en akademispelare utomlands för en god summa pengar – 17-årige mittbacken Sammi Davis som lämnade för italienska Lecce.

Under hela året uppmärksammades också föreningens 120-årsjubileum genom hyllningar av gamla hjältar, presentation av profiler och segermatchen mot Jönköping i augusti spelades i tröjor inspirerade av 1942 års modell.

---

Källa: Utdrag ur GIF Sundsvall 100 år (Lars Nylin): GIF år för år 1903–2003 (här något redigerad och utbyggd av André Pettersson).

---

Mer om GIF Sundsvalls historia

Fakta och statistik

Skyttekungar genom tiderna

#10 Leif ”Lill-Foppa” Forsberg

GIF-profiler 

Stora Giffare

Mathildas café – sedan 1903

Klubbmärket

Matchdräkter genom tiderna

Ordföranden genom tiderna

Tränare genom tiderna

NP3 Arena

---

Översta bilden: Tomas Brolin mot IFK Göteborg borta 1988. Brolin gjorde matchens enda mål när GIF Sundsvall vann med 1–0 och till slut blev femma – klubbens bästa placering i Allsvenskan. Foto: Bildbyrån.