GIF Sundsvall fyller 120 år 2023 och under hela jubileumsåret presenterar vi GIF-profiler genom historien – både spelare och ledare – från 1903 och framåt.
Serien pågår på Facebook och Instagram men publiceras även här.
Calle Jonsson
En av GIF Sundsvalls stiftare och föreningens förste ordförande.
Calle Jonsson föddes den 29 september 1889 på Alnö, där hans far var rättare, men blev Sundsvallsbo redan vid tre månaders ålder. Den 25 augusti 1903 bildade han tillsammans med nio kamrater Godtemplarnas Idrottsförening på Mathilda Anderssons café på Köpmangatan 34 i Sundsvall. Förutom fotboll var Calle Jonsson aktiv inom skytte och backhoppning.
Redan på nyårsdagen 1905, som 22-åring, startade han egen Skeppshandel tillsammans med vännen Hugo Eklund. Firman på Sjögatan 7 fanns kvar in på 1970-talet.
Förutom GIF Sundsvall var Calle Jonsson även med om att bilda Sundsvallsavdelningen av Medelpads köpmannaförbund. Dessutom satt han även i stadsfullmäktige under en period på 1930-talet.
Vid GIF Sundsvalls 25-årsjubileum år 1928 tilldelades Calle Jonsson föreningens guldmedalj.
Åke Jansson
En offensiv ytterback som trots 169 centimeter ständigt bröt fram på kanten i bland annat tre allsvenska kvalserier. Åke stoppade effektivt Lennart ”Nacka” Skoglund när GIF slog Hammarby hemma 1965 som topp i en GIF-karriär som tagit honom från division 3 till högsta serien.
Andreas Hermansson
Även känd som ”Herminator”, föddes 1973 i Flurkmark utanför Umeå. Han debuterade för Umeå FC som 18-åring och hamnade sedan i Trelleborg och Göteborg innan det blev SM-guld med Hammarby år 2001 och sedan spel med Enköping. Inför säsongen 2004 hade han flera svenska och internationella kontraktsförfrågningar, bland annat från Turkiet, men hjärtat fick styra och han valde GIF Sundsvall – Norrlandslaget.
I GIF Sundsvall gjorde han 45 allsvenska matcher och 25 matcher i Superettan och på Idrottsparken blev Herminator en publikfavorit som alltid gav sitt yttersta för att vinna. Det blev totalt 18 mål fördelat på tre säsonger, bland annat ett hattrick i 6-0-segern hemma mot Umeå FC som räddade kontraket i Superettan hösten 2006. Därefter vände han hem till just Umeå där han bosatte sig och senare avslutade sin aktiva karriär. Inför säsongen 2012 blev han sportchef för Umeå IK i Damallsvenskan och hade rollen under några säsonger.
Lars-Erik Öberg
Han kom 1960 från Surahammar för att jobba som idrottslärare. Efter spel i Wifsta/Östrand, Kuben och IFK Sundsvall, och tränarroller hos de sistnämnda (och även en sväng i GIF 1967), kom han in på allvar i Giffarna efter säsongen 1971. Han var sedan tränare vid den allsvenska sejouren 1975. Men inte minst blev Öberg Mr. Fotboll i Medelpad med bland annat 36 år som ordförande i Medelpads Fotbollsförbund och därmed åtskilliga GIF-kopplade roller.
Magnus ”Fimpen” Svensson
En riktig trotjänare med 13 säsonger som spelare och 12 som ledare i föreningen. Matforsgrabben debuterade för GIF redan som 18-åring i Allsvenskan 1989 och var en lovande back som även fick chansen i ungdomslandslagen. 1993-94 blev det spel med moderklubben Matfors IF igen innan ”Fimpen” återvände till GIF 1995 för att vara med på den långa resan tillbaka till högsta serien.
Magnus Svensson var brytningssäker som få och en stark huvudspelare i över 200 matcher i GIF-tröjan. Som spelare var han med vid två allsvenska avancemang (1990 och 1999), tog två SM-silver inomhus (1991 och 1994) och gjorde totalt sex säsonger i Allsvenskan.
En knäskada tvingade honom att lägga fotbollsskorna på hyllan 2003 men GIF-hjärtat är fortsatt stort och ”Fimpen” har efter den aktiva karriären haft flera olika roller i föreningen, som lagledare, målvaktstränare, akademitränare och materialförvaltare.
Dick Lidman
Dick Lidman kom till GIF 1989 som en firad skyttekung i Skellefteå. Men trots 22-åringens sju mål under den allsvenska debutsäsongen åkte GIF ur högsta serien.
I division 1 skulle han få större utrymme och den hårfagre västerbottningen hade stundtals stor uppvisning i motståndarnas straffområde och skytteligan 1990 vanns på hela 22 mål! Han gjorde dessutom hattrick inte mindre än tre gånger under GIF:s succésäsong, som också innehöll SM-silver inomhus och som kröntes med den legendariska kvalvändningen mot Häcken och uppflyttning tillbaka till Allsvenskan.
För Lidman blev säsongen 1991 till stor del förstörd av en skada han ådrog sig under provspel med schweiziska Grasshoppers på våren. Samtidigt gick laget tungt och fick åter lämna Allsvenskan. Men det gjorde inte Dick som värvades till AIK där han fortsatte ösa i mål och blev svensk mästare 1992.
1995 fick han chansen i landslaget och gjorde två A-landskamper. Det blev också en kort sväng i Slavia Prag där han blev tjeckisk mästare 1996 innan han återvände till AIK och där han efter den aktiva karriären suttit i ledningsgruppen.
Daniel Näsholm
Daniel Näsholm kom från Undrom i Sollefteå, via fotbollsgymnasiet och några år med IFK Sundsvall, till GIF som 23-åring 1998 och var med när laget vann ettan och gick upp i Allsvenskan 1999.
En grovjobbare som alltid gav allt men aldrig gav upp. Det fick bland andra Kim Källström, då i Häcken, erfara vid ett möte i IP då ”Näsan” i 90 minuter var som en ryggsäck på den blivande landslagsstjärnan som inte kom någonstans.
Hans ringa längd kompenserades med attityd, inställning och vilja men han kunde även slå fina långbollar till löpande medspelare.
Hade i perioder svårt att ta en startplats i den allsvenska elvan men betydde oerhört mycket för laget även vid sidan av planen.
Lämnade laget efter degraderingen 2005. Istället blev det några säsonger i Kuben och även några matcher i moderklubben Undroms IF.
Øyvind Svenning
Föddes i Trondheim 1980 och debuterade för Rosenborgs BK i norska Elitserien (tidigare Tippeligaen) som 20-åring. Flytten gick snart till Moss där han spelade en säsong innan han värvades till GIF Sundsvall inför säsongen 2002.
Den hårt jobbande vänsterbacken var mycket omtyckt för sin spelstil och totalt blev det 63 matcher i Allsvenskan för GIF Sundsvall med sammanlagt 8 mål.
Inför säsongen 2004 var han aktuell för flera europeiska klubbar, och hade det inte varit för en olycklig knäskada kan vi bara gissa hur långt han tagit sig.
Svenning lämnade GIF för Viking Stavanger i norska högstaserien i juni 2005 och avslutade sin karriär 2013 efter några säsonger i de lägre divisionerna. Han är fortfarande bosatt i Stavanger, men är alltjämt en engagerad GIF-supporter.
Lennart Carlsson
Lennart Carlsson kom från AIK inför 1960 som den första stora transfern för legendariske ledaren ”Mack-Allan” Sundbom.
Carlsson var en tuff central försvarare med landslagsmeriter. Med hans entré som spelande tränare i division 2 och även allsvenskt kval 1961 började GIF på allvar glänta på Norrlandsfönstret.
Mikael Dahlberg
Föddes i Umeå 1985 och började sin fotbollskarriär i Mariehem.
Mikael Dahlberg kom till GIF Sundsvall från Umeå FC inför säsongen 2004 och totalt blev det tre säsonger i klubben (två i Allsvenskan och en i Superettan) för den 191 cm långe anfallaren som också spelade en del som offensiv mittfältare.
Bland supportrar sågs Dahlberg som en lojal spelare som gav allt för sina lagkamrater, för klubben och för supportrarna. Och relationen har varit fortsatt god även efter att han lämnade GIF. Det visade sig inte minst under den första tiden efter övergången till Djurgården då han besökte GIF08 – GIF Sundsvalls supportrar i Stockholm.
Under sin karriär fick Dahlberg också möjlighet att representera Sverige i ungdomslandslagen och det blev även en A-landskamp, under januariturnén 2009 där han också gjorde ett mål mot USA.
Efter åren i GIF Sundsvall representerade Dahlberg Djurgården, Gefle IF, grekiska Apollon Smyrni och Helsingborgs IF där han avslutade sin spelarkarriär 2018.
Sedan 2021 är han akademichef i Helsingborgs IF och i januari 2023 prisades han som årets Unicoach (2022), ett pris som delas ut till en ledare som under året har gjort ett ambitiöst och engagerat arbete med utbildningen av unga spelare.
Magnus Ohre
Magnus Ohre kom till GIF som en stor talang från Härnösandslaget Älgarna inför säsongen 1990. 22-åringen fick dock sparsamt med speltid under succésäsongen som tog laget tillbaka till Allsvenskan.
Debuten i högsta serien skedde i 3-3-matchen borta mot AIK i maj 1991 och totalt blev det åtta framträdanden i Allsvenskan innan Giffarna åter var degraderade till ettan.
Där drog nickstarke Ohre ett stort lass i försvaret under ytterligare sex säsonger, där GIF mot slutet började nosa på avancemang uppåt igen. Kraftfull , lojal och omtyckt för sitt lugn och att han alltid gav 100 procent.
Efter den aktiva karriären har han fortsatt en del inom fotbollen, bland annat som tränare i damlag och ungdomslag i Selånger.
Joakim Nilsson
Joakim Nilsson startade sin fotbollskarriär i IF Älgarna hemma i Härnösand och debuterade som A-lagsspelare redan som 15-åring. 2011 flyttade han till Sundsvall där han tog plats i Giffarnas juniorlag.
I slutet av 2012 flyttades mittbacken upp i A-truppen där han fortsatte att utvecklas, men debuten i Superettan fick vänta till hösten 2013. Året efter var han med och spelade upp GIF Sundsvall till Allsvenskan där han sedan gjorde 18 matcher under 2015.
Totalt blev det 31 matcher i GIF för den spelskicklige försvararen innan han lämnade för för Elfsborg inför säsongen 2016. Joakim Nilsson har sedan också representerat tyska Arminia Bielefeld som med honom i laget tagit steget upp till Bundesliga.
Parallellt med klubblagskarriären har han också kontinuerligt representerat Sverige i U19, U21, och U23. Han debuterade i herrlandslagets A-trupp 2016 dit han fortfarande tas ut av Janne Andersson med jämna mellanrum.
År 2022 lämnade han Tyskland och Europa för amerikanska St. Louis City Soccer Club som spelar i MLS. Debuten får dock vänta då Joakim just nu återhämtar sig efter en knäoperation.
Kuriosa: Joakim Nilsson är bror med mittbacken Per Nilsson som spelade med GIF Sundsvall 1999-2001.
Mer känd under smeknamnet ”Kinna” blev den reslige nickstarke mittbacken Bengt-Göran Stenbäcken från Vårgårda i Västergötland Giffarnas profil nummer ett i division 2-spelet i slutet av 1970-talet.
Stenbäcken hade en aktionsradie som få andra och jämförelser gjordes med engelska kraftpaket på SVT:s ”Tipsextra” när han bröt fram.
Bland många meriter finns att han i en match mot Degerfors 1980 gjorde klubbens 1000:e mål i division 2 och att han blev bäste målskytt säsongen 1979 – toppat med ett hattrick mot Hudiksvall.
Tråkigt nog avrundades han tid i Sundsvall inte med att GIF åter blev bäst i stan utan med att klubben åkte ner i trean. Det var dock knappast ”Kinnas” fel, han höll god allsvensk klass.
Före och efter säsongerna på ”IP” var Stenbäcken försvarsrese i Elfsborg. Smeknamnet hade han för övrigt ärvt från sin far som kom från den byn.
Tom-Kåre Staurvik
Det finns de som kallar honom för en av GIF:s bästa spelare någonsin. Många håller åtminstone med om att klubben aldrig ägt ett precisare tillslag än Tom-Kåre Staurvik.
”Han kunde ha spelat i Bayern München om han bara hade velat”, sade dåvarande tränaren Per Joar Hansen om den landslagsmeriterade dubbla Tippeligavinnaren och proffset (Holland och Kina) från norra Norge. Men tyvärr var det också med Hansen det skar sig när Staurvik plötsligt försvann i juli 2003. I dag är han tillbaka i Bodö där han bland annat är ungdomstränare i klubben IK Junkeren.Eric Söderlund
Några har genom åren förärats uttrycket ”Mr GIF”. Det placerades åtskilliga gånger på Eric Söderlund.
Eric, från Ortviken, kom till klubben som 15-åring och var en lovande spelare med spel i B-laget och vinst i ett junior-DM innan en knäskada stoppade honom som 19-åring. Året efter blev han materialförvaltare, därefter hade han roller i GIF under hela 50 år. 1964 blev han, efter att ”Mack-Allan” Sundbom insjuknat, lagledare inför det så lyckosamma allsvenska kvalet. Han hade sedan samma roll under den allsvenska säsongen 1965. Senare blev han ordförande i fotbollssektionen och inte minst känd som en tuff förhandlare. 1994 startade han föreningen Gamla Giffare.Hans ”Niemisel” Sandberg
Hans ”Niemisel” Sandberg kom från Hammarby sommaren 1974 och blev centralfigur under sex säsonger. Detta trots att han spelade med ena armen rejält sargad av en armbågsskada, han var faktiskt ett tag nära att bli klassad som fotbollsinvalid.
Smeknamnet kom från den norrbottniska by där allt började. Via sejourer i Luleå och Boden värvades Hasse till Bajen 1971 och jämfördes i 08-medier med tidigare norrländska exporter som Gunnar Nordahl. Där skolades Sandberg så småningom om från forward till offensiv ytterback av ett vid tiden nytt snitt. Efter säsongerna i Giffarna, inklusive 23 matcher i Allsvenskan 1975, var han tränare i först IFK Timrå och sedan i klubbar hemma i Norrbotten.Thure Fröberg
Under säsongen 1987, i Giffarnas återkomst i Allsvenskan, vaktade han målet i samtliga 22 matcher när laget bragdartat säkrade kontraktet.
1988 inleddes säsongen i stor stil och efter att Tommy hållit nollan mot Göteborg, AIK och Norrköping ledde GIF serien efter åtta omgångar. Då började det på allvar talas om slutspel och Europaäventyr. Men efter en trögare höst räckte det inte ända fram men ändå till en femteplats som fortfarande är Giffarnas bästa allsvenska placering någonsin.
Under succéåret stod han i 21 av 22 matcher. Det var en ögonskada satte stopp för hans medverkan i en av matcherna, den mot Frölunda hemma. Men där fick han en värdig ersättare i Ronnie Hellström som lånades in och höll nollan.
Eriksson hade nått den statusen med spel i det allra första juniorlandslaget 1959 och han gjorde även mål i den allsvenska debuten. Men en kombination av att han ändå inte riktigt fick chansen i startelvan och ett erbjudande från Giffarnas ledare ”Mack-Allan” Sundbom, som Eriksson själv kontaktat, tog honom inför säsongen 1962 norrut till ett GIF som alltmer seriöst siktade på nya allsvenska kval.
1964 uppnåddes både hans och klubbens drömmar. Eriksson blev kvalhjälte efter bland annat ett viktigt mål mot Halmstads BK inför 15 000 på Idrottsparken i oktober. Allsvenskan 1965 blev sedan en dyster upplevelse rent sportsligt, men Eriksson själv hög god allsvensk klass och gjorde som löpstark forward nio av GIF:s totalt 19 mål. I Giffarnas enda segermatch, mot Hammarby, gjorde han två mål.
Trots locktoner från hårdsatsande Sirius blev han sedan kvar i GIF under två säsonger innan han återvände till Västkusten. Men bara för att senare återvända till Sundsvall som pensionär. Numera finns Kjell i Dalarna.
”Lillis” blev kvar i GIF även i tvåan innan han 1969 gick till Brommapojkarna. Men han blev kvar i stan i en annan sport. I bandy var han som målvakt en absolut centralfigur när Selånger 1969 gick upp i högsta serien och sedan etablerade sig i toppen. I den sporten var han därefter ständigt med i landslagsdiskussionen och fick spela i B-landslaget.
Mittfältaren, som både spelade inner och på högerkanten, kom under de kommande åren att bli en av lagets viktigaste spelare.
Några år senare, den 27 november 2007, var han högst delaktig i ”Miraklet i Ljungskile” där han stod för två av de fyra målen. Hans första mål kom i den 78:e matchminuten i form av ett skott utifrån som letade sig till det högra krysset. Målet innebar kvittering till 2-2, men Giffarna var pressat att vinna. Efter att Stefan Ålander nickat in 3-2 kom Tobias andra mål på tilläggstid då han med kraft och vilja tryckte in en frispark.
När GIF sedan åkte ur Allsvenskan 2008 lämnade Tobias Eriksson för Kalmar FF där han spelade hela 10 säsonger innan han vände tillbaka till Norrlandslaget där han efter två år avslutade sin karriär år 2020.
Sedan 2022 är Tobias åter i Kalmar FF där han jobbar heltid som scout och analytiker.
”Mr GIF”, ”King in the North” eller kort och gott Urban (som i supporterklubben Patronernas årliga pris ”Årets Urban”). Få har personifierat en fotbollsklubb som Urban Hagblom gjorde i GIF Sundsvall under 28 år som sportchef, klubbchef och dessutom med många andra uppgifter i föreningen.
Hagblom, som fick sin fotbollsfostran i Ljunga IF, kom till GIF som assisterande tränare 1995. Parallellt hade den då 29-årige Urban också uppdraget som kansli- och sportchef och drog direkt upp planer för hur klubben skulle lämna harvandet i ettan och gå upp i Allsvenskan innan millenieskiftet. Det lyckades precis och 1999 vann klubben division 1 norra och gick upp och höll sig sedan kvar i högsta serien i sex år med en sjundeplats som bäst 2004.
Efter en dramatisk slutomgång i Superettan 2007, känd som ”Miraklet i Ljungskile”, var GIF tillbaka i Allsvenskan men under julhelgen efter var Urban och familjen med om en svår bilolycka och han fick efter det genomföra en lång sjukrehablitering.
Men med ett knallblått hjärta kom han så småningom tillbaka i sin gamla roll för att föra upp klubben i finrummet igen, ja faktiskt ytterligare tre gånger och när han 2022 summerade sin GIF-gärning fick han ihop totalt 14 allsvenska säsonger och lika många i Superettan och vi kan konstatera att under Hagbloms ledning har GIF alltid varit ett elitlag att räkna med.
Många är de spelare som den karismatiske sportchefen lockat till klubben och som utvecklas till nyckelspelare, och i flera fall nått så långt som till landslaget, som Fredric Lundqvist, Mikael Lustig, Rúnar Már Sigurjónsson och Marcus Danielson.
Resurserna har ofta varit begränsade men Urbans engagemang för klubben har däremot varit obegränsat och förutom hans ordinarie uppgifter har han varit en allt-i-allo i klubben som under hans tid blivit mer och mer professionell och gått från 3 till drygt 50 anställda.
På årsmötet 2023 tilldelades Urban Hagblom föreningens högsta utmärkelse, guldmedaljen.
David Myrestam
Myrestam, fotbollsfostrad i Ersboda och Mariehems SK, värvades som talangfull vänsterback till GIF från Umeå FC inför säsongen 2009. Där etablerade han sig snabbt i startelvan.
Säsongen 2011 var han en av lagets tongivande spelare. Året kröntes med allsvenskt avancemang, trots förlust i den allra sista omgången på Stadsparksvallen i Jönköping. I Allsvenskan året därpå visade Myrestam att han höll även på högsta nivå.
Med ett utgående kontrakt lämnade han GIF under sommaren 2012, då norska toppklubben Haugesund lockade. Där blev det 4,5 säsonger innan han återvände till Sundsvall inför säsongen 2017, då som tilltänkt mittback.
Även om det blev över 100 matcher under den andra sejouren i GIF Sundsvall så kantades de sista åren av skadebekymmer. I oktober 2021 meddelade David Myrestam att fotbollskarriären skulle vara över efter säsongen. Hans sista match i karriären blev mot Öster hemma på NP3 Arena. När han byttes ut till stående ovationer i matchens slutminuter hade han sett till att bidra till att GIF Sundsvall åter blev ett allsvenskt lag 2022.
Trots att karriären på planen är över är David Myrestam fortfarande en trogen supporter, som allt som oftast finns på läktaren när GIF Sundsvall spelar hemmamatch.
Agneta Hammarström
I sällskap med pappa Einar hade Agneta Hammarström i princip växt upp på dåvarande IP. Hon har sagt: ”Idrottsparken var hemma för mig. Att stå på löparbanorna med pappa och se idolerna i GIF”. Även på fritiden var det fotboll som gällde. Tidigt på söndagar spelade hon och ett tjejgäng mot olika pojklag i Sporthallens C-hall.
På hösten 1971 tyckte Agneta – i dag med efternamnet Sillman Karlsson – att detta inte var nog. Inspirerad av klubbar som Öxabäck tog hon som 13-åring mod till sig och ringde GIF:s styrelse med frågan om klubben ville starta en damsektion. Det ville man. Tränarprofilen Ramond Karlsson var ledig och tog hand om träningarna på Västhagen och 1972 spelades de första matcherna.
Agneta hade tagit det första initiativet och blev sedan central i hela sin karriär. Dels som lagkapten och från positionen som mittback bildade hon ihop med målvakten Elisabeth Leidinge sista utposter. ”Fyrtornet och släpvagnen” säkrade bakåt när Eva Andersson och andra öste på framåt. Parallellt med spelet var Agneta även styrelsemedlem och med i utbildningskommittén. Som om inte det räckte var hon även en mycket lovande schackspelare.
Succén blev omedelbar. GIF vann olika serier fem år i rad och började nosa på eliten som topplag i division 1. Medan spelare som Leidinge senare drog vidare till storklubbar blev Agneta kvar. Hon missade en enda seriematch under 12 säsonger.
1985 separerades damsektionen, i det läget framgångsrikare än herrarna, från GIF och Sundsvalls DFF bildades och där ingick Agneta i styrelsen. Föga överraskande blev hon även ledare och vann ett år titeln årets ungdomsledare i Medelpad.
Marcus Danielson
Marcus Danielson började sin fotbollskarriär i Skogstorps GoIF, strax utanför Eskilstuna. Redan som högrest 15-åring fick Danielson chansen att testa A-lagsfotboll i division 5 och efter att sedan ha mellanlandat i Helsingborg och Västerås värvades hand till GIF Sundsvall inför säsongen 2012.
Den snabbe mittbacken gjorde genom åren i GIF ett stort avtryck och om han kom till föreningen som en dold talang var den allt annat än undangömd efter drygt 150 matcher i Superettan och Allsvenskan. Danielson hade gjort sig känd för sitt sätt att skapa lugn och bygga upp spelet från backlinjen samtidigt som hans effektiva panna var ett aktat anfallsvapen. Totalt blev det 11 mål under åren i Sundsvall. Dessutom hann han med att utbilda sig till civilekonom vid Mittuniversitetet tillsammans med lagkamraten Eric Larsson.
När Danielssons kontrakt löpte ut efter säsongen 2017 värvades han till Djurgården. År 2019, då laget vann ett eftertraktat SM-guld var Danielson en av de mest tongivande spelarna och dessutom lagkapten. Han värvades därefter till kinesiska Dalian men återvände snabbt till Djurgården där han än idag är en av lagets viktigaste försvarare.
Som 30-åring fick Danielson göra debut i A-landslaget där det blev totalt 19 matcher och 3 mål och med EM 2021 som höjdpunkt.
Hannes Sigurdsson
Hannes Sigurdsson inledde sin proffskarriär i Hafnarfjörður hemma på Island innan han som 19-åring flyttade till Viking Stavanger i Norge. Anfallarens kraftfulla spelsätt tog honom sedan vidare till lag som Stoke City i England och Brøndby IF i Danmark och totalt 13 A-landskamper med Island.
Sigurdsson anslöt till GIF Sundsvall som föreningens dyraste värvning inför den allsvenska säsongen 2008, vilket också blev starten på den isländska eran i GIF-historien. Han blev snabbt känd som en stor och stark anfallare som med rivigt humör visade att han ställde höga krav både på sig själv och sina lagkamrater, vilket uppskattades av hemmapubliken och satte skräck i motståndarna.
Hannes visade ett stort engagemang både på och utanför planen och spelade gärna sina lagkamrater ett spratt och spexade framför kameran om han blev tillfrågad. På gott och ont var han också en frispråkig spelare som inte tvekade att kommentera ofördelaktiga laguttagningar och utebliven speltid.
Fördelat på tre säsonger blev det totalt 27 mål i GIF-tröjan och hans kanske mest spektakulära gjordes efter ett inhopp borta mot Jönköpings Södra 2009. Det tog bara åtta sekunder innan han halvt liggandes lyckades med att sätta en cykelspark i högra krysset i en match som GIF till slut vann med 6-4 (efter ännu ett mål av Sigurdsson).
Sigurdsson lämnade GIF efter misslyckat allsvenskt kval 2010 och fortsatte sin karriär som fotbollsvagabond i Ryssland, Kazakstan, Mjällby, Österrike, Tyskland och Norge innan skador satte stopp och han avslutade den aktiva karriären.
Idag har han sadlat om och inlett en tränarkarriär och sedan 2022 leder han SV Wacker Burghausen i Bayern, i den tyska fjärdedivisionen.
Otto Jonsson
Otto Jonsson var tongivande i anfallet, framför allt som högerinner, under det sena 1930- och tidiga 1940-talet. Ett norrländskt mästerskap och tre DM-guld ingår i den digra meritlistan.
Jonsson var född och uppvuxen i Sundsvall och tog sig via juniorlaget upp i A-laget, där debuten skedde som 18-åring våren 1933. Med sin näsa för mål och sitt fina spel fick han snabbt smeknamnet ”Klimp-Otto” av publiken, som såg en ny guldklimp.
År 1939 var han en av målskyttarna när GIF tog första DM-segern på tio år; seger med hela 4–0 i finalen mot Vivstavarv. Det blev två DM-titlar till: 1941, även det efter finalseger mot Vivstavarv, och 1942 – då Matfors betvingades.
Säsongen 1941/1942 var för övrigt Otto Jonssons och GIF Sundsvalls stora år. Laget vann Norrländska mästerskapet efter finalvinst mot Holmsund med 2–1 (Jonsson hade assist på segermålet) och slog även ut ex-allsvenska Brage ur svenska cupen med 6–3 på IP. Otto Jonsson målskytt även här.
I det civila arbetade Otto Jonsson som både frisör och frisörlärare. Från 1953 till 1985 drev han även Turistpaviljongen på Norra berget tillsammans med sin fru.
Utöver fotboll kunde Jonsson titulera sig distriktsmästare i bandy. Han var även med och startade GIF Sundsvalls ishockeysektion 1938.
Leif ”Lill-Foppa” Forsberg
Med över 400 seriematcher för GIF och 148 mål över tre decennier är Leif ”Lill-Foppa” Forsberg utan tvekan klubbens största profil genom tiderna.
Hans tröjnummer 10 är ”pensionerat” och matchtröjan sitter på väggen i arenan som en hyllning av legendaren.
Leif debuterade i A-laget som 17-åring, precis som sin far Lennart tidigare gjort och senare hans son Emil skulle göra. Under 80-talet var han med på resan, först ner i division 3 och sedan upp igen via tvåan till Allsvenskan på två år!
1988 lämnade han för att pröva vingarna i IFK Göteborg, som precis vunnit Uefacupen. Där blev det bland annat två mål på tre matcher i Europacupen innan han 1990 kom tillbaka till GIF och åter förde upp moderklubben till Allsvenskan, där det dock bara blev en säsong den gången.
I division 1 var han sedan given på topp under åtta år och 1999 var dags igen. Den då 36-årige lagkaptenen vann skytteligan på 18 mål och Giffarna tog steget upp för en längre sejour i högsta serien.
För ”Foppa” avslutades den rekordlånga karriären 2001 och han fick stående ovationer av båda lagens supportrar när han avtackades vid sista matchen mot Hammarby. Totalt blev det sex säsonger i Allsvenskan och även sju OS-landskamper (två mål). Han har dessutom ett SM-silver för GIF i femmannafotboll 1994 – då som målvakt (!) i finalen mot Hammarby i Globen.
Jan ”Lill-Damma” Mattsson
”Lill-Damma” kom till GIF 1990 för sitt första tränaruppdrag på elitnivå efter en framgångsrik egen karriär, som trefaldig allsvensk skyttekung i Öster, svensk mästare och proffs i Tyskland.
Succén skulle inte heller låta vänta på sig i GIF, som nyss och oväntat ramlat ur Allsvenskan efter tre säsonger. Han började med att leda klubben till final i Hallsvenskan (inomhus-SM), där det snöpligt blev förlust på straffar mot IFK Göteborg. Sedan gick GIF som tåget i division 1 norra och säkrade seriesegern tidigt. Det efterföljande kvalet mot Häcken, på Timrå IP, skulle bli en klassiker, där GIF låg under med tre mål sammanlagt efter första halvlek i den andra och avgörande matchen. ”Visst ser det mörkt ut men bollen är rund och allt kan hända ännu”, sa Mattsson i paus och formerade om laget. De avslutande 45 minuterna är legendariska. GIF vände 0-1 till 4-1 i matchen och återtog den allsvenska platsen. Där skulle det bli för tufft för Norrlandslaget som fick problem med skador och inte lyckades stärka laget tillräckligt. Jan Mattssons tredje och sista år fick han istället avsluta med bottenstrid i division 1, där kontraktet räddades i sista omgången. ”Lill-Damma” har senare varit tränare i Mjällby, LDB Malmö och i flera omgångar och på olika nivåer i Öster.Stefan Ålander
Mittbacken kom från IFK Timrå 2001, men fick sin första säsong spolierad av en korsbandsskada. Tävlingsdebuten fick istället vänta till bortamatchen mot Landskrona våren 2002 – då han som inhoppare kvitterade åt skåningarna med ett självmål på stopptid.
Att det trots den starten till sist blev 16 säsonger på elitnivå, varav 15 i GIF Sundsvall, är knappast en slump. Ålander gjorde sig tidigt känd som en lugn, trygg och målmedveten fotbollsspelare, såväl på som utanför planen. Första målet i rätt bur kom hemma mot AIK i april 2003, nästan exakt på dagen ett år efter den snöpliga debuten.
Det mest minnesvärda var däremot – förstås – målet mot Ljungskile 2007, då Ålander fullbordade mirakelvändningen genom att nicka in 2–3 i den 88:e minuten – ett mål som innebar avancemang till Allsvenskan. Det blev första gången av tre som Stefan Ålander var med om att föra upp GIF Sundsvall i Allsvenskan. Han fanns med i truppen även 2011 och 2014, vilket inte är så märkligt. Bortsett från 1,5 säsong i Kalmar FF 2009-2010 var han GIF trogen i hela sin elitkarriär.
Stefan Ålanders senare år i GIF blev skadefyllda och hans sista säsong, 2016, blev det bara två matcher. Imponerande nog klev han efter lång frånvaro in och spelade 90 stabila minuter mot Gefle och det blev även ett kort inhopp i avskedsmatchen mot Djurgården på hemmaplan. Totalt spelade trotjänaren 311 tävlingsmatcher för föreningen, varav hela 151 i Allsvenskan.
Thomas Wiklund
När GIF och IFK Sundsvall samtidigt var toppklubbar på 1970-talet etablerades en smärre Luleåkoloni i stan. En som kom, sågs, segrade och blev kvar var anfallaren Thomas Wiklund, som anlände GIF från Gammelstad i Luleå som 24-åring inför återkomsten till tvåan 1976.
Klubben med värvningsansvarige Lars Bryner såg den snabbe och kraftfulle norrbottningen som ett medel för en allsvensk återkomst. Så blev det aldrig, men Wiklund själv gjorde avtryck och blev intern skyttekung flera säsonger innan han varvade ner i Medskogsbron. Med en ingenjörsexamen på sitt cv etablerade han senare ett framgångsrikt företag, Wiklunds rör. Med sig hemifrån hade han ett travintresse som inte minst naglade fast namnet Thomas Wiklunds i Sundsvallares medvetande. 2005 sprang hans framgångsrika sto Hilda Zonett sitt sista lopp.Thomas Wiklund dog den 16 november 2023, 71 år gammal.
Mats Parling
För många som varit med GIF ett tag är 1 juni 1971 ett klassiskt datum. Det var den försommarkvällen som Liverpool gästade Idrottsparken med spelare som Ray Clemence och Ian Callaghan. Alla tittarfavoriter från det ”Tipsextra” i SVT som redan efter ett par säsonger hade satt sig stadigt i folkhemmet.
Men inte minst fanns hos de rödklädda en viss Kevin Keegan, som bara gjorde sin andra match i Liverpool. Keegan blev matchens lirare hos engelsmännen. Motsvarande bäst i GIF blev backen Mats Parling. Trots att det slutade 0-4 gjorde gästriken knappt ett misstag inför de 7000 åskådarna. Han var en back av sorten som nickade och kämpade bort varje boll trots att motståndarna var fixstjärnor på Anfield och andra ikoniska arenor. Parling var lika orubblig längst bak som han innan detta hade varit i Sandvikens IF när dessa kvalade till Allsvenskan två gånger i slutet av 60-talet. Efter det hade han spelat i Gefle innan det blev Giffarna i ett skede när klubben efter en svacka var på väg att ta ny sats mot Allsvenskan. Mats Parling hade möjligen varit ännu starkare under åren i SIF, men han blev likväl en spelare som Giffarna byggde startelvan kring. Han var utöver favoritpositionen i mitten av backlinjen även en resurs på mittfältet. Vi lånar slutklämmen från moderklubben Sandvikens IF:s minnestext när Parling gick bort efter många års kamp mot Alzheimers: ”Mats Parling lämnade jordelivet på juldagen 2021. Få, om ens någon, fotbollsspelare kunde mäta sig med Mats när det gällde att ge hundra procent. Ibland till och med mer”.Håkan Holmström
Håkan Holmström var en stark mittfältare och viktig målskytt för GIF under sent 80-tal och tidigt 90-tal. Han spelade fyra allsvenska säsonger och var med om två avancemang under sina sex år i klubben.
Håkan Holmström föddes i Köpmanholmen med KB65 som moderklubb. Via Domsjö i division 3 gick han till allsvenska Gefle som 22-åring 1984. Laget åkte dock ur högsta serien, trots Holmströms fyra mål, och när man inte lyckades ta sig tillbaka året efter gick han istället till GIF Sundsvall 1986.
Här blev det stor succé direkt. Den långe ångermanlänningen vann skytteligan på hela 18 mål när GIF som nykomling i gamla tvåan sensationellt tog hem seriesegern och gick upp.
I Allsvenskan var Holmström en speldirigent på mitten när GIF både bragdartat höll sig kvar första året 1987 (Holmström gjorde dessutom fyra mål), nådde en en femteplats året efter för att sedan överraskande åka ur igen det tredje året.
1990 blev det omstart i division 1 och ny succé. Giffarna vann serien överlägset och ställdes i kval mot Häcken, något som skulle bli en klassiker. Holmström gjorde ett av målen när det blev förlust med 2-4 i den första matchen på bortaplan. När GIF sedan stod för tidernas vändning ”hemma” på Timrå IP, från 0-1 i paus till seger med 4-1, nickade Håkan Holmström in det avgörande 3-1-målet.
Återkomsten i Allsvenskan skulle dock bara bli ettårig och efter 1991 lämnade Holmström elitfotbollen och la hela engagemanget på familjen och sitt civila jobb.
Han var också under ett par år spelande tränare i poplaget Haga Boys, som på kort tid avancerade från division 6 till 4 i början av 90-talet. Senare har han även varit tränare i Selångers damer.
Frank Andersson
Med bara en säsong i klubben och bara ett fåtal inhopp, kan man då vara en ”GIF-profil”? Ja, om man var en megastjärna och världsmästare i brottning som ständigt skapade rubriker, både kring sitt utsvävande privatliv och sina många projekt och engagemang. Som Frank Andersson.
Den då unga jättetalangen värvades till brottningsklubben Sundsvalls AIK av ledaren och senare stjärnadvokaten Pelle Svensson 1975. Frank var en allkonstnär och Pelle tyckte att lite fotbollsträning kunde vara ett bra komplement och 1976 kom han till GIF. En del menade kanske att det var mer av ett jippo och det blev bara några få inhopp på fotbollsplanen under Lars-Erik Öbergs ledning, varav en seriematch i division 2. ”Frankie Boy” beskrivs av dem som var med som en ”tung center” med ett bra skott. Så gjorde han också två av målen när då allsvenska IFK Sundsvall besegrades med 3-0 i DM-finalen 1976. Samma år blev han Europamästare i brottning och världsmästare året efter. Totalt blev det tre VM-guld, två silver, fyra EM-guld, tre silver samt ett OS-brons. Och alltså ett DM-guld med Giffarna.Håkan Pettersson
Parallellt med att Giffarna öppnade Norrlandsfönstret i fotboll närmade sig klubbens hockeylag samma nivåer i sin sport. Med bas på Stenkrossplan (intill Idrottsparken/NP3 Arena, där ST ligger idag) hade klubben fått fram ett halvdussin mycket lovande juniorer och ett ungt lag nådde toppen av dåvarande andradivisionen. Mest blickar på sig i det kompisgäng som kallades ”Sallyhillsgänget” hade Håkan Pettersson.
Den unge backen Pettersson var också den förste som Timrå IK värvade när GIF 1967 plötsligt beslutade att lägga ner hockeysektionen – för övrigt samma år som stan äntligen fick en ishall. I Timrå skolades Håkan, då 18 år, snart om till forward och fick senare en huvudroll när klubben – med brorsan Stefan Pettersson och samtliga övriga i ”Sallyhillsgänget” i laget – blev landets bästa juniorklubb.
Rödlätte Pettersson hade alltså varit försvarare i GIF, takterna satt i som forward. Han var den sorts spelare som med NHL-vokabulär brukar kallas ”power forward”. Han utnyttjade maximalt sina 185 centimeter och 85 kilo. Det är lite typiskt att han åkte ut redan efter 28 sekunder när Timrå 1972 besegrade Brynäs i den mest klassiska hockeymatchen någonsin i våra trakter. Men oftast hade spelstilen positiv effekt.
Det blev till sist mäktiga 15 säsonger i Timrå, 65 matcher i Tre Kronor, fyra VM-brons och ett OS. Håkan Pettersson gick bort 2008 bara 58 år gammal.
Jukka Ikäläinen
Jukka ”Joppe” Ikäläinen spelade i klubben i en period när den var i en svacka och till och med hamnade i skuggan av grannen IFK. Under hans fyra säsonger kom klubben som bäst sexa i dåvarande division 2.
Bland annat därför nämns Jukka Ikäläinen ganska sällan som en av de stora alla kategorier. Däremot pekas den Söderhamnsfödde men Kemi-uppväxte ”Joppe” ofta ut som bästa finländare i en skara som blivit manstark genom åren. Tveklöst är att han är en av våra bästa pådrivande mittfältare någonsin. Detta fick han större meritmässig nytta av när han i nästa steg spelade för Örgryte åren 1981-85. Under den tiden inledde han också en landslagskarriär som slutade i imponerande 58 landskamper inklusive perioder som lagkapten. Den som kan sitt Örgryte vet att klubben tog SM-guld 1985. Tyvärr fick Ikäläinen ingen medalj. En bit in i säsongen blev hemlängtan till Kemi för stor. Han fick dock plåster på såren, Kemi tog brons i finska ligan och Ikäläinen valdes till årets spelare. Vid det laget hade han låtit skola om sig till mittback. Efter karriären blev han tränare med rimligt cv, inklusive en period som förbundskapten 1994-96. 2016 valde Hasse Backe honom som assisterande förbundskapten. Det blev dock ett kontroversiellt val, Ikäläinen ansågs ha varit utanför toppfotbollen för länge. Visst smolk i en bägare som annars tillhör de mest glittrande av alla med kopplingar till GIF.Tommy Naurin
Tommy Naurin kom till GIF inför säsongen 2010 för att ersätta trotjänaren Fredrik Sundfors, som tackat för sig mellan stolparna. ”Jag fick komma dit jag ville”, sa Naurin efter att treårskontraktet skrivits på. Men inte ens han själv trodde nog att han skulle bli kvar som lagets målvakt i hela nio säsonger och senare även i fler andra roller i klubben.
Sina tidiga ungdomsår tillbringade han i Lundby IF på Hisingen i Göteborg innan han som 17-åring värvades av allsvenska Örgryte, där det blev ett fåtal starter under tre säsonger.
Därefter blev det fem säsonger i Superettan med Falkenberg och Qviding innan flyttlasset gick norrut med målet att ta GIF Sundsvall och sig själv till Allsvenskan igen.
Naurin, eller Tommy Knogjärn som han kallas, blev snabbt en publikfavorit – både för sina räddningar och engagemang på planen och för sin omtänksamhet och positiva framtoning.
Efter ett misslyckat kval första året gick drömmen om Allsvenskan i uppfyllelse året efter. Totalt blev det fem allsvenska säsonger med GIF, fyra i Superettan, och sammanlagt 194 matcher. De sista säsongerna var han även lagkapten och beskrivs som en naturlig auktoritet som folk lyssnar på.
”En av de absolut finaste lagspelarna och personligheter som jag har haft som tränare” berättade Joel Cedergren efter att Tommy hösten 2018 meddelat att han tvingades lägga handskarna på hyllan på grund av en knäskada.
Naurin jobbade därefter både med marknadsfrågor på kansliet och som assisterande tränare och målvaktstränare innan han lämnade föreningen för en civil karriär 2021.
Men nu är han tillbaka som ny sportchef, där han återigen både ska efterträda en trotjänare (Urban Hagblom) och ta klubben tillbaka till Allsvenskan.
Ari Skúlason
Anders Grönhagen
Säg ”Grönis”. Det räcker. Få varumärken i GIF-sammanhang är så bekanta som smeknamnet på Anders Grönhagen.
Han anlände från Kramforsalliansen inför säsongen 1972 och utmärkte sig redan i den första matchen. GIF vann mot Gefle inför 2000 på Idrottsparken och den snabbe, avige anfallaren blev omedelbart publikens kelgris. Det var han sedan alltid under sina fyra första säsonger i GIF, inklusive avgörande roller vid det andra allsvenska avancemanget hösten 1974. Han blev snabbt förlåten när han missade en sen straff – och chans till vinst – inför 10 000 i höstderbyt samma år mot IFK. När han återvände som 29-åring 1983 hade ”Grönis” hunnit göra lika stora avtryck i Djurgården. Med bonus att han fick ihop 18 A-landskamper och fyra mål för blågult. Det var därefter i årtionden flest för spelare med GIF-anknytning. Men ”Grönis” hade inte varit ”Grönis!” med utropstecken om det inte dessutom varit för hans år som tränare. I slutet av 1980-talet tog han i den rollen klubben från division 3 till tidernas bästa placering – femma i Allsvenskan år 1988 – på tre ynka säsonger. 1999 återvände han och tog åter upp klubben till högsta serien och fixade även denna gång nytt kontrakt. I modern tid har Grönhagen varit styrelsemedlem och allmän tyckare om GIF. Inte helt okontroversiellt alla gånger. Men få har så bra mandat till åsikter om GIF Sundsvall som killen som kom från Ådalen för drygt 50 år sedan och därefter liksom aldrig försvunnit från GIF-radarn.Håkan Lundström
Det blev bara två säsonger i GIF för Håkan Lundström. Men många anser att han var lagets bäste under dessa år i mitten av 1970-talet.
Västerbottningen Lundström kom in till det nyblivna allsvenska laget 1975. Med bakgrund i först moderklubben Myckle IK och sedan Skellefteå AIK var han ingen kändis när han anlände. Men många, såväl neutrala experter som supportrar, såg den offensive ytterbacken som bäst i laget under säsongen som slutade i omedelbar degradering.
Förre lagkamraten Hans Lundberg har beskrivit honom: ”Håkan tyckte om att komma runt på kanterna som dagens så kallade wingspelare gör. Skillnaden var bara att han startade längre bak i plan men med löpstyrka och kondition var det inga problem.”
Efter ett blekt 1976 när GIF mest slickade såren drog Lundström vidare till Östergötland. Först till Derby från Linköping, där det också bara blev en allsvensk säsong. Sedan till IFK Norrköping, där han efter ett starkt 1981, ”Peking” kom trea, året efter fick vara med om ännu ett respass, det första på 43 år.
För Lundströms egen del innebar det att han åkte ur Allsvenskan för tredje gången, ett ”rekord” han för övrigt delar med bland andra ex-Giffarna Nicklas Karlström och Peter Olofsson.
Efter elitkarriären återvände Lundström till Skellefteå AIK för fyra avrundande säsonger som spelande tränare. Men han har senare fått ”återfall” som han kallar det, och bland annat spelat division 6-fotboll som 60-åring. Lägg till det diverse tränaruppdrag för en man som tycks minst lika dedikerad fotbollen som den gången 1975 när han först gjorde entré på Idrottsparken.
Rúnar Már Sigurjónsson
Islänningen var aktuell redan inför säsongen 2013, men hamnade då istället på lån i nederländska Zwolle. Men när en annan islänning, Ari Skúlason, lämnade GIF Sundsvall under sommaren, kom ersättaren att bli just landsmannen Sigurjónsson, som anslöt från FC Valur i augusti 2013.
Den första hösten blev facit endast fem inhopp i Superettan. Men efter ett halvårs acklimatisering hade Rúnar vuxit in i såväl roll som spel – och säsongen 2014 kom att bli något helt annat. Den isländske mittfältaren startade 28 matcher året då Giffarna tog klivet upp i Allsvenskan. På mittfältet blev han känd som en spelskicklig, men samtidigt stark och hårt arbetande spelare. Egenskaper som gjorde honom till en publikfavorit.
Under de allsvenska säsongerna 2015 och framför allt våren 2016, utvecklades Sigurjónsson till en av seriens allra bästa mittfältare. Lovorden haglade inte bara i Sundsvall utan i hela Fotbollssverige. Den starka vårsäsongen kröntes med att islänningen togs ut i Lars Lagerbäcks trupp till EM i Frankrike, men höjdpunkten för många giffare samma vår var nog de två målen i derbyt mot Östersund, som GIF vann med 5-0 på en utsåld Norrporten Arena.
Samtidigt var kontraktet på väg att löpa ut och under sommaruppehållet blev det officiellt att Rúnar, med ett halvår kvar på kontraktet, lämnade GIF för spel i schweiziska Grasshoppers. Därefter har karriären tagit honom till FC Astana i Kazakstan och de rumänska klubbarna FC Cluj och FC Voluntari, där han spelade under den senaste säsongen.
När Sundsvalls Tidning år 2019 listade GIF Sundsvalls 100 största profiler genom tiderna hamnade Rúnar Már Sigurjónsson på artonde plats.
Anders ”Svängen” Wengrud var inte obekant för Sundsvallspubliken när han kom till hårdsatsande Giffarna i slutet av 1973. Som mittback hos topprivalen Brynäs hade han några säsonger innan varit en ständigt svår nöt att knäcka.
Men när han anlände till Sundsvall var det från allsvenska Hammarby. Där hade han först varit en ”late bloomer”, 28 år, som stockholmarna förmodades bygga försvarslinjen kring. Istället blev rollen allt vagare ju längre säsongen led. I oktober 1973 sa han till Dagens Nyheter: ”Jag har tröttnat på Hammarby, där jag ställts åt sidan, utan att riktigt förstå varför”.
I GIF blev rollen desto mer självklar. Rutinerade Wengrud blev det odiskutabla försvarslåset men också ett hyperfarligt vapen framåt. Dels med kraften när han gick upp på hörnor men ännu mera så när han tog hand om frisparkar. I september 1974 hade ett Giffarna på väg mot Allsvenskan sett hälften (!) av målen tillkomma i samband med Wengruds hårt skruvade frisparkar.
Även i Allsvenskan 1975 blev han en given startspelare. Giffarna var ofta lättviktiga framåt, men försvarsspelare som Wengrud och Håkan Lundström höll definitivt god allsvensk klass. I premiären mot Örgryte fick han huvudrollen på många sätt. Han blev matchens spelare inte bara för att han sköt 1-0 på straff bakom Yngve Källqvist i en match som slutade 2-1. Han fick dessutom inte klartecken att spela förrän en timme innan avspark, allt kompletterat med att han fick rött kort med tio minuter kvar.
Efter degraderingen blev han spelande tränare i Bodens BK: Han var sedan tränare i bland annat Luleå, Västerås och Forward. Han har också varit riksinstruktör i Svenska Fotbollförbundet, innan han varvade ner med tränare i lägre divisioner.
Vid 78 år fyllda finns Wengrud numera sedan många år i Eskilstuna.
Joel Cedergren
Masen Cedergren Kom till GIF från Halmstad inför den allsvenska återkomsten 2000. Här blev han snabbt känd som en slit- och löpstark mittfältare, vilket bland annat smeknamnet Sheriffen skvallrar om. Att det främst var de defensiva kvaliteterna som gjorde Cedergren till en allsvensk spelare bevisas också av att det blott blev ett mål på 154 försök i GIF-tröjan och att det målet, hemma mot Örgryte 2002, dessutom kanske borde bokförts på Mattias Thorsell.
Efter säsongen 2004 lämnade Cedergren GIF för norska Sogndal. Men efter två år i vårt västra grannland återvände han till Sundsvall, där han avslutade spelarkarriären 2008, för att istället bli tränare för GIF Sundsvalls tipselitlag, som då gick under Medskogsbrons flagg och innehöll talanger som Emil Forsberg, Robert Lundström och Pontus Silfwer.
Säsongen 2013 tog han, tillsammans med Roger Franzén, över tränarrollen i GIF Sundsvall och det blev ganska snabbt tydligt att den fotboll tränaren Joel Cedergren förespråkade inte var densamma som den som utmärkte honom som spelare. Den första säsongen slutade med misslyckat allsvenskt kval mot Halmstad, men 2014 förde Cedergren upp GIF i Allsvenskan; en sejour som skulle komma att vara i fem år.
År 2016 lämnade Roger Franzén GIF Sundsvall och inför 2017 fick Joel Cedergren istället en ny parhäst, den då okände spanjoren Ferran Sibila. Det var tillsammans med honom som Cedergrens fotboll, präglad av kortpassninggspel och bollinnehav, blommade ut ordentligt 2018. En åttondeplats och 47 gjorda mål innebar en av GIF Sundsvalls bästa säsonger någonsin.
Året därpå gick det sämre och i slutet av augusti 2019 fick Joel Cedergren lämna GIF Sundsvall, under en säsong som slutade med degradering. Idag är han inne på sin första säsong som huvudtränare i SDFF.
28 oktober 1990 på Timrå IP. Luttrade Giffare behöver bara se datumet och platsen för att euforiska tankar ska fara i väg mer än 30 år tillbaka i tiden. Och det var Anders Spjut som sköt startskottet för festen.
Efter att GIF vunnit division 1 norra men sedan i den första kvalmatchen förlorat med klara 4-2 borta mot södervinnaren BK Häcken kändes chanserna till en fjärde allsvensk sejour mikroskopiska. Dessa blev knappast större när Häcken tog ledningen med 1-0 i första halvleken inför 2500 i det sura höstvädret över betonggrytan i Timrå. Men en yttermittfältare från Matfors hade inte gett upp. Tre minuter in på den andra halvleken reducerade han när ett tänkt inlägg gick i mål till totalt 3-5. Han låg också bakom 4-5 när han fälldes varpå Magnus Wikström slog in straffen. GIF vann till slut kvalet med totalt 6-5.
Anders Spjut kom till klubben inför säsongen 1989, men hade svårt att ta en plats i konkurrens med idel allsvenska toppnamn: Tomas Brolin, Håkan Sandberg, Dick Lidman. Men i ettan 1990 kom en intressant förändring. Tränare Jan ”Lill-Damma” Mattsson flyttade ner honom till vänster yttermittfältare och han blev startspelare. 1991 blev tyvärr sedan ingen särskilt rolig allsvensk historia vare sig för Spjut eller någon annan i klubben och till sist blev 1994 hans sista säsong, den sjätte, innan han återvände till Matfors sedan han inte erbjudits nytt kontrakt.
I Matfors har han sedan ständigt haft en huvudroll med ett antal tränar- och styrelseuppdrag.
Faktum är att Anders Spjut tillhör de mest meriterade i Giffarnas historia med SM-silver inomhus såväl 1990 som 1994. Han var även 1991 med och spelade kvartsfinal i Svenska cupen mot Myresjö, förlust efter straffspark, sedan man slagit Malmö FF på nämnda Timrå IP.
Lennart ”Kulo” Enlund
Lennart ”Kulo” Enlund kom in i GIF just som klubben för första gången nosat på de största svenska sammanhangen. I svenska cupen 1942 vann Giffarna mot allsvenska skrällklubben Brage och känslan växte att Giffarna höll god klass.
När ”Kulo” lade skorna på hyllan 1955 var den känslan ännu starkare. Det regelverk som hindrat lag från norr om Gästrikland att spela i de två högsta serierna hade äntligen fallit och det första allsvenska kvalet fanns bara två säsonger bort.
Med dessa ramar kan det tyckas som ”Kulo” Enlunds karriär blev helt felplacerad. Så var det definitivt inte. Det var få, om några, i Giffarna som var lika älskad av publiken på Idrottsparken. ”Kulo” var kämpen i mittförsvaret som tycktes vara beredd att offra en tå eller två för att förhindra mål i sin position som centerhalv, en kombination av dagens mittback och defensiv inre mittfältsspelare.
Giffarna som lag skiftade mellan division 3 och 4 men inte bara lagkamraten ”Foppa” Forsberg uppvaktades av klubbar ända upp i Allsvenskan. Det gjorde även ”Kulo” men han och övriga elvan blev kvar för att sikta seriöst uppåt. Under tiden fick ”Kulo” 1950 den prestigefyllda Stiftarpokalen och 1953 en plats i den Norrlandskombination som mötte B-landslaget på Idrottsparken. Norrland förlorade med stora siffror, men Dagens Nyheter kallade Enlund för ”centerhalvbacksjätte”. En beskrivning utmärkt för en lokal kulthjälte.
Han var också en mångsidig idrottsman som även spelade bandy, ishockey och handboll. I den sistnämnda sporten nådde han sin största merit när Giffarnas handbollsgäng i mars 1943 nådde kvartsfinal i SM, men där förlorade mot Göta i Eriksdalshallen i Stockholm.
Eric inledde sin fotbollskarriär i Gävle GIK, men flyttade till Gefle IF i tonåren där han efter några år tog steget upp i seniorlaget. Som 19-åring debuterade han i Allsvenskan totalt blev det 35 matcher i hemstaden.
I slutet av 2012 skrev Larsson på ett treårskontrakt med GIF Sundsvall och inledde en utvecklingsperiod som skulle peka spikrakt uppåt under de kommande fem åren. Han etablerade sig som en så kallad modern ytterback som under åren utvecklade en fin inläggsfot och bra klipp i steget.
Utöver den fasta platsen som högerback i startelvan och framgångarna på planen som avlöste varandra blev också Eric ett föredöme för flera av sina lagkamrater. Genom rätt kombination av kost, träning och återhämtning blev han ett fysiskt facit över hur man optimerar kropp och knopp.
Vid sidan av fotbollen påbörjade Eric också en resa i skolbänken tillsammans med lagkompisen Marcus Danielsson och passade på att ta en kandidatexamen i Ekonomi vilket gjort att han nu kallar sig hälsomentor även utanför omklädningsrummet.
I slutet av 2017 blev Larsson nominerad till ”Årets försvarare” i Allsvenskan vilket gjorde att han värvades till Malmö FF där han fått uppleva både SM-guld och Europaspel. I augusti 2022 värvades av OFI Kreta där han spelar än idag.
Stig ”Vittjärv” Sundqvist
Han var Norrbottens första storspelare och blev senare GIF:s första ”värvningsbomb”. 1957 var Stig ”Vittjärv” Sundqvist, som spelande tränare, bäst i laget när klubben första gången kvalade till Allsvenskan.
Sagan om ”Vittjärv” började i byn Vittjärv, väster om Boden. Han var 26 år när storlaget IFK Norrköping hittade honom. Ett år senare var han landslagsman och spelade VM i Brasilien. Totalt blev det 11 landskamper och tre mål för den snabbe vänsteryttern. Efter VM blev han proffs i Roma i Serie A, men efter några säsonger gjorde en efterhängsen knäskada att han sökte sig hem.
Dåtidens regler gjorde att han som ex-proffs inte fick spela i Allsvenskan. Han hamnade därför först i Skellefteå AIK, för att sedan söka sig till Giffarna, vid tiden ett steg närmare toppfotbollen. Familjen Sundqvist, med fru Göta och dotter Agneta, anlände Sundsvall 1955 där senare sonen Stefan föddes.
Det var naturligtvis en dåtida ”bomb” när VM-medaljören ”Vittjärv” hamnade i GIF. Och åren som spelande tränare, 1955-58, blev framgångsrika. När GIF missade i kvalet mot IFK Eskilstuna på Råsunda i juni 1957 hyllades Sundqvist i Dagens Nyheter. ”Den ende som förmådde i ett primitivt spelande Sundsvall”, skrev tidningen.
Efter åren i Giffarna var ”Vittjärv” sedan under flera år engagerad i Njurundaklubbarna Essviks AIF och Svartviks IF innan han 1968 flyttade till Jönköping. Som tränare förde han där upp Jönköpings Södra i Allsvenskan hösten 1968.
Tiden i högsta serien blev kortvarig, men familjen Sundqvist trivdes och valde att stanna vid Vätterns södra spets. Dottern Agneta vände dock åter till Sundsvall 1974, och många år senare, sommaren 2011, gjorde Stig henne sällskap strax innan han gick bort. Stig ”Vittjärv” Sundqvist blev 89 år.
Elisabeth Leidinge
Elisabeth Leidinge är en av GIF Sundsvalls mest meriterade spelare genom tiderna och samtidigt en pionjär, både inom klubben och svensk fotboll. Hon var med och startade damfotboll i GIF och vaktade målet 1972-78 då laget vann serien i princip varje år. Under tiden i Giffarna gjorde hon också sju landskamper och totalt skulle det bli hela 112 matcher för Sverige. 1984 var Leidinge med när landslaget vann EM-guld efter finalavgörande på straffar mot England och 1991 tilldelades hon Diamantbollen efter VM-bronset samma år. Inom klubbfotbollen värvades hon till Jitex 1979 och där erövrade hon totalt fyra SM-guld och tre cupguld. Den aktiva karriären avslutades i Malmö där det blev ytterligare två SM-guld. Därefter har hon arbetat som ledare och instruktör i såväl Malmö, inom Svenska fotbollförbundet och under många år i Sundsvalls DFF.Håkan Sandberg
Tusentals GIF-spelare har passerat revy, men bara en har gjort målet nummer ett genom tiderna. Håkan Sandberg är en huvudkandidat till att ha stått för detta.
”Har du blåst?” frågade Håkan Sandberg domaren. När denne svarade ja backade Sandberg tre rappa steg och smaskade sedan upp bollen i nättaket bakom IFK Göteborgs norske målvakt Erik Thorstvedt. Från minst 30 meter. Utan att 8226 åskådare på Idrottsparken knappt hunnit blinka.
Håkan Sandbergs segermål mot dåvarande superlaget Blåvitt var lika sensationellt som när han anlände till Sundsvall strax innan jul 1987. Sandberg, med Uefacuptitel med just Göteborg och 13 A-landskamper på sitt cv, gjorde den gången Giffarna till svenskt klubbval när dalkarlen återvände efter en framgångsrik proffssejour i grekiska storklubbar.
Han blev sedan en front för det GIF som gjorde klubbens bästa säsong genom tiderna. Med offensiva kollegor som Tomas Brolin och Gunnar Samuelsson kom Giffarna till sist femma, bara tre mål i målskillnad från spel i just Uefacupen, nuvarande Europa League.
Sandberg avgjorde samma år även med matchens enda mål borta mot nämnda Blåvitt. Liksom att han stod för ett hattrick borta mot Öster som inte matchades förrän 2016 av Peter Wilson. Den gången sa Sandberg till ST: ”Det var så länge sedan alltså, det var värst. Har det inte hänt sedan dess? Anmärkningsvärt i så fall och då låter det som att det var på tiden”.
Efter degraderingen 1989 avrundade Håkan den aktiva spelarkarriären. Han inledde i stället en karriär som inneburit roller som tränare, agent och numera expert i fotbollsjuridik. Apropå det senare kan nog ingen domare med säkerhet ifrågasätta att kanonen 1988 är den läckraste som skådats på det som nu är NP3 Arena.
Karl Ståhl
Efter att ha fostrats i västgötska Floda BoIF och Sundbybergs IK kom den då 23-årige Ståhl, med bland annat fem ungdomslandskamper på meritlistan, till GIF från AIK inför säsongen 1995, delvis tack vare att AIK:aren och den förre GIF-strikern Dick Lidman talat varmt om klubben. Under flera år i Division I norra gjorde han sig känd som en snabb och stark mittback, som ändå hade svårt att ta en given plats i startelvan. Men trägen vinner! Efter att ha varit med och fört upp GIF i Allsvenskan 1999 och bildat ett fruktat mittbackspar tillsammans med Marko Tuomela 2002 tog Ståhl över kaptensbindeln inför säsongen 2003. Under den allsvenska sejouren belönades han även med en egen ramsa, ”Kalle Ståhl är vår idol”, som snabbt fick fäste på läktarna. Trots att det var i defensiven som styrkorna fanns hann Ståhl även med ett par mål under de allsvenska säsongerna. Två stycken närmare bestämt; mot Trelleborg (2000) och mot Gais (2001). Efter succésäsongen 2004, då GIF slutade på en åttondeplats i Allsvenskan, lämnade Karl Ståhl såväl Sundsvall som elitfotbollen för att istället satsa på en civil karriär i närheten av Göteborg. Men tio år i Medelpad hade satt sina spår och han vände åter till Sundsvall efter bara ett år. Nu blev det istället spel i först Kuben, då i division II, och därefter i Sidsjö/Böle i femman, där han agerade försvarsrese ända upp i 45-årsåldern. År 2009 återvände Ståhl till GIF Sundsvall, då han – tillsammans med Joel Cedergren – tog över tränarskapet för föreningens talanglag, då i Medskogsbrons regi. Sedan i april i år är han klubbchef i föreningen.
Övergången från Frånö SK strulade till sig och ångermanlänningen, som även IFK Norrköping ryckt i, låstes från spel nästan hela 1965. Gösta minns idag: ”På den tiden fanns det ett original och en kopia på övergångspapperna. Giffarna skickade in kopian i stället för originalet, vilket var fel. Både Frånö och GIF hörde av sig till Svenska Fotbollförbundet, men de vägrade att ändra beslutet.”
Gösta skojar sedan om att med honom hade det blivit mer än ett år i Allsvenskan den gången. Fakta är att han hade en osedvanlig förmåga att hitta målchanser – och ta dem – under sju kompletta säsonger i GIF. I 140-talet tävlingsmatcher gjorde han 60 mål. Troligen en toppsiffra i målratio för GIF genom åren.
Hällström tillhör spelarna som råkat ut för en neslig era när GIF varit i anonyma mellanår. Men han hann med en rad uppmärksammade mål och matcher. 1969 hade han en huvudroll när ett ojämnt GIF slog serieledaren Brynäs och indirekt avgjorde serien till Sandvikens fördel. ”Finns inget roligare än att trycka dit laget som leder serien”, sa en belåten Hällström.
1970 grejade han en seriefinal mot Luleå efter att egenhändigt legat bakom 4-1 mot Härnösand. 1971 gjorde han mål mot Kuben i det då första lokalderbyt på elva år. Inte minst var han målskytt när GIF enkelt 4-1-besegrade uppstickaren IFK Sundsvall 1972.
1973 gjorde han den känsliga övergången till just IFK – ”Det kändes bra med ett miljöombyte” – och gick sedan efter tre säsonger till Alnö IF. På samma Alnö finns han kvar än i dag.
”Världens bästa Lunkan” var en ramsa som ofta hördes i arenan i början av 00-talet. Fredric Lundqvist tackade nej till storklubbar söderöver och höll istället Norrlandsfönstret vidöppet under sex raka säsonger i GIF Sundsvall. Under den tiden blev det också fem A-landskamper för norrbottningen som blev en stor publikfavorit, inte minst för sin inställning och lojalitet.
Lundqvist hade fostrats i Gammelstads IF och spelat division 1-fotboll i Lira och IFK Luleå när han kom till Giffarna inför klubbens allsvenska återkomst år 2000.
Som ytterback gjorde han en godkänd första säsong men flyttades så småningom upp på mittfältet där det blev succé direkt. Under fem och en halv säsong roterade han på nästan alla positioner och gjorde totalt 14 mål. Såväl Malmö FF som Djurgården ville värva honom men Lundqvist valde den sociala tryggheten i Sundsvall och 2003 stod han för det viktiga andra målet i 2-1-segern borta mot Häcken i kvalet där GIF lyckades klara sig kvar trots förlusten på hemmaplan.
2005 skadade han hälen och såldes sedan under sommaren till Viking Stavanger. Där blev det dock inte mer än fem seriematcher på grund av skadan och efter 2006 tvingades han avsluta fotbollskarriären. Men inför säsongen 2008 dök Lundqvist plötsligt upp på en GIF-träning igen för att ge det en chans till. Det blev dock ingen comeback på planen, däremot som assisterande tränare då han plockades in tillsammans med Sören Åkeby och Magnus ”Fimpen” Svensson på hösten samma år, dock utan att lycka håll laget kvar i Allsvenskan.
Idag driver han ett företag inom brand och säkerhet och är engagerad i IFK Luleå som akademitränare. Han följer även Giffarna med fortsatt stort intresse.
Få spelare vet så exakt när de första gången kom till GIF. Även fortsättningen innebar åtskilligt att minnas för Hasse Lundberg.
Det var eftermiddag den 11 oktober 1973. Hans spel i Bodens BK i trean hade skapat intresse söderut. Hasse Lundberg var därför ute på provspelsturné. Sista anhalt blev Giffarna. Han hade fått ett intressant förslag från Örebro SK. Men när GIF kontrade detta valde Lundberg klubben som fanns närmast uppväxtens Norrbotten. Det som avgjorde var att han inte vågade gå mot Giffarnas starke man, ordföranden Per Pettersson. ”Jag vågade inte tacka ja till Örebro. Pelle var så bestämd och stenhård”, har Hasse sagt senare.
Fortsättningen gav inga skäl att ångra beslutet. Giffarna vann division 1 norra 1974 och gick för andra gången upp i Allsvenskan. Vistelsen där blev bara ettårig, men Hasse själv hade många lyckade ögonblick. Som när han raderade ut Landskronas karismatiske motor Bosse Augustsson.
När Hasse för några år sedan ombads ta ut en drömelva från åren i GIF summerade han sin egen stil och roll: ”Jag levde till stor del på kondition, löpstyrka, spelskicklighet och hade inte helt oävna passningsfötter”.
Tyvärr blev de sista åren med GIF en del av resan mot trean. Han slapp dock vara med om nedflyttningen, han slutade 1980. När Giffarna 1982 var på klubbens lägsta nivå sedan 1960 tog han sitt ansvar och tog tränarrollen när ingen annan ville ha den. Han blev kvar i två år.
Beslutet hösten 1973 fick annars trevliga fortsättningar för lokalfotbollen i allmänhet. Efter GIF tränade Hasse Medskogsbron för att sedan bli IFK Timrås starke man i decennier.
Hans Lundberg dog den 15 februari 2024, 73 år gammal.
Efter en andraplats i Allsvenskan 2001 och SM-guld 2002 lånades Patrik Eriksson-Ohlsson ut av Djurgården mitt under guldsäsongen 2003. Mittbacken, som fostrats i IFK Sundsvall, vände då hem för att rädda GIF Sundsvalls allsvenska kontrakt.
I Djurgården hade Patrik Eriksson-Ohlsson, eller PEO som han kanske är mer känd som, uppmärksammats för sin hårda spelstil och sitt sätt att leda försvaret. Och det var precis de egenskaperna man sökte i GIF, som köpte loss honom efter låneperioden 2003 som slutade med kvalseger mot Häcken.
PEO, som inte tvekade att gå in i närkamper och visa med hela kroppen hur han ville att resten av laget skulle agera, var populär hos Sundsvallspubliken under sina fem säsonger. Hans sätt att leda laget gjorde också honom till ett självklart val för kaptensbindeln. PEOs signum var hans arbetskapacitet och under åren i GIF Sundvalls sejour i både Allsvenskan och Superettan var han flera gånger den sista att ge upp.
Det visade han inte minst i säsongens sista match år 2007, Miraklet i Ljungskile, då han trots ett snöpligt självmål i den 34 minuten som innebar ett 0–2 underläge, var den mest aktiva pådrivaren för att få laget att komma tillbaka in i matchen. En match som GIF Sundsvall lyckades vända till vinst med 4–2, vilket innebar att GIF Sundsvall tog steget tillbaka till Allsvenskan. Det blev dock PEOs sista match som elitfotbollsspelare. Några dagar senare meddelande han att skorna skulle läggas på hyllan.
Efter den aktiva karriären har PEO haft flera olika roller inom byggbranschen, där han är verksam än idag. Under en kort period projektledde han den tidigare intresseföreningen för regionens största fotbollsklubbar – Norrlands Elitfotboll (NEF).
Mathias Florén utvecklades till en skicklig vänsterback som skulle få en lång karriär på hög nivå, både i Sverige och utomlands. Men i GIF Sundsvall på 90-talet var han fortfarande en målfarlig mittfältare.
Florén kom till Sundsvall och fotbollsgymnasiet från Marma IF i Söderhamn. Och istället för att spela juniorfotboll i GIF under studietiden valde han Alnö IF i division 2 för att kunna vara kvar på den seniornivå han redan provat på hemma i Hälsingland.
1995 tog han steget över till GIF, som då var i en uppbyggnadsfas i division 1 norra, och den tekniske och spelintelligente 18-åringen tog snabbt en plats i startelvan.
Året efter blommade han ut ordentligt och blev en publikfavorit på Idrottsparken med sin inställning och fina vänsterfot. Nio mål blev det (bara Mattias Thorsell var bättre med tio) när laget tog en övertygande fjärdeplats och Florén fick också debutera i U21-landslaget.
Därefter värvades han till allsvenska IFK Norrköping där han skolades om till vänsterback. 2001 fick han chansen i A-landslaget och räddade via kval kvar ”Peking” i Allsvenskan innan flyttlasset gick till Nederländerna och FC Groningen. Där spelade han sex säsonger i högstadivisionen innan det 2007 bar hemåt till Sverige igen. Först till Elfsborg, som nyss vunnit SM-guld, och sedan tillbaka till Norrköping 2011 där han blev lagkapten och spelade ytterligare fyra säsonger.
Men något SM-tecken som spelare blev det aldrig, trots flera guldstrider (inte minst i Elfsborg). 2015 fick han ändå lyfta bucklan, som assisterande tränare i Norrköping där han fortfarande finns kvar som akademitränare och är lite av en kulturbärare med sina över 200 matcher för klubben.
Eva ”Lill-Eva” Andersson
Herrlaget får ursäkta. Men GIF Sundsvalls mest meriterade spelare under sin tid klubben är tveklöst Eva ”Lill-Eva” Andersson.
Hon kom 1977 från Kuben, där hon debuterat i seniorlaget redan som 11-åring. GIF vann distriktsserien för femte året i rad och när division 1 startades på regional nivå 1978 var GIF kvalificerade direkt och vann åter en rad säsonger i följd. Hela tiden med mittfältsankaret Anderson som centralfigur.
Men det stannade långt ifrån där. Hon blev även stjärna på nationell nivå. Först gången det märktes brett var när Giffarna överraskande vann inne-SM 1982. Två år senare kom titeln som meriterar henne som nummer ett genom tiderna av GIF-spelare när de varit verksamma i klubben. Sverige vann EM och ”Lill-Eva” var en självklarhet i startelvan: ”Första matchen vann England med 1-0. Returen spelades på en leråker i Luton och då vann vi med 1-0. Sedan vann vi på straffar. Jag fick slå en och satte den”, berättar hon i en intervju i ST.
EM innebar några av totalt 20 A-landskamper under hennes år i GIF. Totalt blev det 36. Efter att GIF 1984 lagt ner damlaget – som i stället blev SDFF – gick Eva till storlaget Öxabäck där hon korades till årets damspelare i Sverige och vann SM-guld två säsonger senare. Hon avböjde sedan ett erbjudande från italienska Juventus och kom istället tillbaka till SDFF. Hon har senare spelat i Nedansjö och därefter IFK Sundsvall till 44 års ålder.
I januari 2008 utsågs Andersson i en omröstning till Medelpads bästa kvinnliga fotbollsspelare genom tiderna. Det var aldrig någon större diskussion den gången.
Per Joar Hansen
Han kom som en stormvind från väst och kallades ibland ”cowboyen”. 2002 tog norrmannen Per Joar Hansen GIF Sundsvall till en av de bästa säsongerna i klubbens historia.
När Anders Grönhagen slutade som Giffarnas tränare efter säsongen 2001 nämndes både lokala och nationella namn som hans ersättare. Istället kom Per Joar Hansen in från Norge och bildade coachduo med Patrick Walker. Hansen hade innan detta fostrats under legendariske Rosenborgstränaren Nils-Arne Eggen.
Man kan lugnt säga att det blev full fart. Eller ”Drillo-fart” om man så vill. Det var med vid för tiden typisk norsk taktik à la Egil ”Drillo” Olsen som GIF 2002 gjorde en mycket stark säsong. Nya i Allsvenskan sedan bara två säsonger blev GIF plötsligt ett disciplinerat oblygt lag som med uppställningen 4-3-3 började med att slå Halmstad borta och till sist slutade åtta. Vändningen sista kvarten mot Halmstad hemma är en evig GIF-klassiker. Hansen inledde också den sedan framgångsrika importen från hemlandet, med Öyvind Svenning först in.
Men inte minst hände det saker utanför matcherna. Hansen var frikostig med den så kallade hårtorken när det gick dåligt, hade åsikter om allt och bjöd ofta in pressen till träningar. Tyvärr höll receptet bara en säsong. 2003 var GIF lästa av motståndarna och kontraktet säkrades först efter kvalspel. Efter det sa Hansen tack och adjö men återkom 2008. Då fick han sparken på hösten efter mindre lyckat resultat.
Norrmannen skrev senare andra kapitel, han är inte direkt sorten som tystnar. Han var bland annat en period assisterade landslagstränare i Norge ihop med Lars Lagerbäck.
Andreas Yngvesson
Han kom från Alnö men höll på IFK Göteborg. Senare gjorde han ingen hemlighet av att åren i Malmö FF blev höjdpunkten på hans karriär. Ändå har Andreas Yngvesson fått en liten ikon-status i Giffarna. Det är svårt att inte ge den hyllningen till en spelare som med sin enorma energi låg bakom några av klubbens viktigaste mål någonsin.
Det började 1995 när ”Ante” anlände från spel i tvåan i Alnö IF. Han blev kvar i två säsonger i ett GIF Sundsvall som då befann sig lite i ingenmansland i division 1 norra. Men Andreas märktes tillräckligt mycket för att fångas in av AIK.
1998 återkom han till GIF och befann sig nu på en ny nivå. Inte minst var energin ännu markantare. I comebacken mot Spårvägen ordnade han straffar både framåt och bakåt. ”Ante” och Leif Forsberg bildade därefter en powerduo längst fram som räckte hela vägen 1999. Under 24 matcher gjorde Yngvesson själv 14 mål när GIF gick upp. Senare har han sagt: ”Det var en härlig och fantastisk upplevelse att få vara med att vinna serien med GIF och ta steget upp i allsvenskan, kanske det bästa man kan uppleva efter ett SM-guld”.
Han blev sedan kvar två säsonger i högsta serien, avrundat med ett mål mot Hammarby i sista omgången 2001 som gjorde att det fanns två vinnande lag efter matchen. Medan Bajen firade guld hyllades ”Ante” för att han räddat kontraktet åt Giffarna.
Därefter blev det MFF, inklusive det åsyftade SM-guldet. 2005 ryktades om ännu en återkomst till GIF, men så blev det aldrig. Yngvesson avrundade elitspelet i Landskrona. Numera finns han norr om Stockholm och arbetar på ett hem för ungdomar som kommit snett i tillvaron.
Mack-Allan Sundbom
Allan Sundbom är utan tvivel GIF:s viktigaste ledare genom tiderna. Han var arkitekten då provinslaget GIF Sundsvall förvandlades till en klubb som från mitten av 1950-talet ständigt varit elit eller nästintill elitplacerad.
Yngve ”Pekka” Nordin debuterade i Giffarnas A-lag redan som 16-åring. Han blev sedan bofast i startelvan säsongerna 1958 till 1971. Då hade han gjort över 300 seriematcher för klubben och gjorde senare comeback för ett par matcher även det framgångsrika 1974.
En av många toppinsatser under den långa karriären var den mot Öster på bortaplan i det allsvenska kvalet 1963, den som vanns med 3-1 och med GIF-ögon ”borde” ha öppnat Norrlandsfönstret två år tidigare än vad som nu skedde. Han var även nyckelspelare när GIF i slutomgången samma år snöpligt tappade mot GAIS inför 32 000 på Råsunda och missade uppgång. Senare sa Pekka i intervjuer att GIF gick upp ett år för sent. Att det lag som under 1964 åter nådde kvalspel var bättre än den elva som sedan blev sist i Allsvenskan 1965.
Själv blev han ofta en av få GIF-spelare som lyftes fram av rikspressen under det tuffa allsvenska året. Han beskrevs i sin roll som ytterhalvback med ord som ”stöttepelare” och ”slitstark”. Mot hösten skickades han upp i något av mer en mittfältsroll, med dagens positioner beskrivet.
Efter degraderingen sa han självkritiskt till Dagens Nyheter: ”Vi förlorade många matcher på skräpmål, antingen misstag av målvakten eller oss i försvaret”.
Enligt många kunde den till synes aldrig tröttnande kämpen Pekka ha gått till storklubbar, han spelade även i B-landslaget. Men han blev hela karriären GIF trogen och var även känd som TV-handlare i stan med en firma i eget namn.
Sista säsongen gjorde han när laget åter blev allsvenskt 1974. Senare aktiv i föreningen Gamla Giffare. Pekka dog den 21 februari 2024, 83 år gammal.
Krister Lundgren
”Hård, tuff och rutinerad ledartyp.” Så beskrevs Åke Andersson när han häromåret kom högt (nummer 11) i Sundsvalls Tidning ranking av de bästa GIF-spelarna genom tiderna. När Åke anlände till klubben inför säsongen 1985 gjorde han det med bakgrund i IFK Sundsvall, dit han kommit 1977 som juniorlandslagsman från Vargarna i Norrtälje. Men den vid tiden lite känsliga transfern väckte ändå ingen större debatt. Han hade nämligen tagit vägen via två säsonger i Öster, där han spelat mittfältare efter att ha agerat ytterback i IFK.
Andersson gjorde hela 16 mål när GIF 1985 tog sig tillbaka till andradivisionen, men året efter gjorde nye tränaren Anders Grönhagen om honom till mittback och med facit i hand blev det ett genidrag. Åke var fram till karriärslutet 1992 självskriven som sådan i startelvan.
Oftast var hans roll den som samlade trupperna i det defensiva spelet men det hände även nu att han märktes i målprotokollet. Som när han i allsvenska premiären 1991 lurade Gais målvakt Sören Järelöv åt fel håll och på straff fastställde slutresultatet 1-1.
Åke var också en centralfigur i två av klubbens starkaste moment någonsin. Dels i kvalet mot Häcken 1990 men inte minst när laget på våren 1988 efter åtta omgångar toppade Allsvenskan.
Efter karriären har han varit ungdomstränare i GIF för att i år vara med i teamet bakom Alnö IF. Och hur var det då med allsvenska rekordet? Jo, han finns i skaran som åkt ur serien fyra gånger. Två gånger med IFK Sundsvall och lika många gånger med GIF (1989 och 1991). Men Åke Andersson har milt uttryckt uträttat saker som vida överskuggar detta.
Anders Lindahl
När Emil Forsberg slog igenom jämfördes han av många som varit med ett tag med Anders Lindahl. Det säger en hel del om 1970-talets lille mittfältskreatör.
Sundsvall har genom åren fostrat en skara spelare av landslagsklass eller nästintill. Anders Lindahl är definitivt en av dessa. Redan som ung mittfältsmotor i Essvik togs han ut i juniorlandslaget och ledde sensationellt Njurundas stolthet till dåvarande andradivisionen. När Anders från 1972 fanns i GIF blev det i ungdomslandslagen han visade den blick, det driv i steget och den arbetsvillighet som sånär tog honom till A-landslaget.
Redan vid debuten i GIF 1972 kallade ST honom för ”publikens nye kelgris” och han vann sedan interna skytteligan tre av fem säsonger i klubben. Han var en central spelare då GIF 1974 för andra gången avancerade till Allsvenskan. Väl i högsta serien ansågs han ofta som en av få av stabil allsvensk klass i ett Giffarna som inte riktigt räckte till. Han utsågs exempelvis till matchens lirare av Dagens Nyheter i en av de få vinsterna, mot Halmstad i maj. I september avgjorde han indirekt guldstriden genom att göra två mål när GIF slog titelkandidaten Djurgården.
Inför 1977 valde Lindahl att gå till rivalen IFK Sundsvall, då i Allsvenskan. Men förhandlingarna mellan klubbarna var svåra och ett tag såg det ut som han skulle bli ett ettårsfall. Det blev så småningom fem år även i IFK innan han varvade ner hemma i Essvik.
Senare tränade han Sundsvalls DFF, där hans dotter Lisa spelade. Men han hamnade även i spalterna runt 2014. När Emil Forsberg gick till Malmö FF jämförde många med hur Anders sett ut på planen fyra decennier tidigare. En sen Lindahl-hyllning av högsta kaliber.
Kakhaber Tskhadadze
Hans namn var lika svårstavat som hans spelstil var tuff. Det blev kort och gott ”Kakha” under det enda året i Giffarna.
Den unge georgiske mittbacken Kakhaber Tskhadadze var en av få ljuspunkter under GIF:s ganska eländiga säsong i Allsvenskan 1991. Tyvärr kom han först på sommaren och det blev bara fyra matcher av 18 i grundserien (och sedan sju i den så kallade kvalsvenskan där GIF slutade näst sist och åkte ur) men när Kakha väl spelade skvallrade hans fräna robusta spelstil om vad som senare skulle komma i karriären.
Redan i GIF gjorde han matcher som vi som var med fortfarande talar om. Som duellerna med Malmö FF:s landslagsforward Martin Dahlin i serien och cupen. Kakha hade informerats om Dahlins famöst hårda stil och mötte med samma mynt. Efter en extra tuff tvekamp i hemmamatchen i serien blev Dahlin utvisad, men tyvärr blev georgiern samtidigt skadad efter att ha fått Dahlins dobbar i låret.
Efter nedflyttningen flyttade Tskhadadze först österut, till Spartak och Dynamo Moskva. Han spelade 1992 även i EM för det postsovjetiska landslag som kallades Oberoende staters samvälde.
Sedan följde en sejour i Bundesliga som blev klart meriterande. Kakha var en nyckelspelare i ett Eintracht Frankfurt som med spelare som Jay-Jay Okocha flera säsonger nosade vid ligatiteln. Parallellt blev det 25 landskamper för Georgien.
Han hann även med tre skadedrabbade säsonger i Manchester City innan han återvände till spelar- och senare managerroller kring Kaspiska havet, inklusive landslagscoach för hemlandet och titlar med klubbar som Inter Baku och Dinamo Tbilisi. Så sent som förra säsongen coachade han Caspiya i den kazakstanska ligan.
Mattias Thorsell
Fostrad i Söröje och efter ha spelat en säsong i Essvik anslöt Mattias Thorsell till GIF Sundsvall säsongen 1994. Den löpstarka och målfarlige mittfältaren/forwarden som alltid gillade att utmana backar tog genast en plats i laget. Dom första två säsongerna är inte Giffarnas mest minnesvärda då man huserade långt ner i tabellen i division 1 Norra men säsongen 1996 slutade man fyra och Thorsa gjorde sin målmässigt bästa säsong i GIF med 10 mål och vann den interna skytteligan. Det skulle bli ytterligare några fjärdeplatser innan den fantastiska säsongen 1999 då man tog steget upp i allsvenskan och Thorsa bidrog med att spela i samtliga matcher och att göra 7 mål.
Under sin första Allsvenska säsong klev han fram som en riktig matchvinnare och gjorde segermålet i centrala nyckelmatcher både mot GAIS och Frölunda, båda i den 87:e minuten, bland annat.
Följande säsong gick det tyngre och Thorsa åkte in och ut ur tränare Grönhagens trupp. Men på hösten ryckte han och hela laget upp sig och spelade sex matcher utan förlust. Med sitt enda mål för säsongen sänkte Thorsa guldjagande Göteborg på hemmaplan i omgång 24 Ett mål som då beskrevs som hans viktigaste i karriären och som var oerhört viktigt för hela fotbolls-Medelpad. Året efter utlovade en revanschsugen ”Thorssa” att han skulle vinna den interna skytteligan men fem mål räckte inte då Tommy Bergersen gjorde sex stycken. Efter sammanlagt 197 matcher och 43 mål under 10 säsonger, under vilka Giffarna aldrig åkte ur en serie, lämnade ”Thorssa” klubben efter säsongen 2003.
Men fotbollskarriären var långt ifrån slut där. Evigt unge Mattias Thorsell hann med spel både i IFK Timrå, Kuben, IFK Sundsvall och skrev som 38-åring på ett kontrakt med Ånge IF innan han la fotbollsskorna på hyllan.
Ola Persson
Ola Persson vann junior-SM-guld med IFK Sundsvall 1983 och blev sedan ungdomsproffs i IFK Göteborg innan han kom hem till Sundsvall och då allsvenska GIF 1988. Pappa Göran (”Bam-Bam”) spelade allsvenskt med GIF 1965 och var senare framstående i bandy, precis som lillebror Stefan. Även Ola var en lovande bandyspelare men valde istället fotbollen, där han bland annat gjorde ett tiotal matcher i ungdomslandslagen.Ola Persson var en lojal spelare som var aktuell på flera positioner i GIF men passade kanske allra bäst i rollen som ytterback. I Allsvenskan blev det totalt 29 matcher under tre säsonger, mest inhopp och några från start. Totalt spelade han nio säsonger i klubben och i division 1 fick han större förtroende och bidrog mycket med sin spelförståelse och sitt fina passningsspel.
Efter att karriären avslutades 1996 har han bland annat haft tränaruppdrag i IFK Timrås herrar och Selångers damer.
Per Nilsson
Per Nilsson är en av klubbens mest landslagsmeriterade exporter genom åren. Tiden i GIF blev dock kort och ung.
Länge var Pelle Nilsson ensam i Giffarna om en merit: att ha avgjort en match mot Helsingborg på Olympia. Den gången år 2000 dessutom som mittfältare, han var ju annars mittback. Men i backspegeln är det en annan aspekt som dominerar minnet av Pelle. Han stod för ett av de mest explosiva genombrotten i föreningens historia.
Stigsjöfödde Per Nilsson kom till GIF från IFK Timrå inför säsongen 1999. Året efter slog han sig in i det då nyblivna allsvenska laget och började fylla på i en meritlista med 14 U17-landskamper och 5 U19-dito. Så småningom även 22 U21-landskamper och 16 A-dito. Vid de sistnämnda hade han (utöver en träningslandskamp) lämnat GIF, men säsongen 2000 hann han alltså med ett allsvenskt mål för klubben.
På sommaren 2001 gick han som 19-åring till AIK. Sedan följde spel i norska Odd Grenland, Hoffenheim, Nürnberg och till sist FC Köpenhamn.
2012 köpte Pelle ett hus i Sundsvallstrakten och ST frågade om han kunde tänka sig spel i GIF senare i karriären. Han svarade: ”Skulle det bli så att vi flyttar hem till Sundsvall de närmsta åren så skulle jag absolut vilja spela med Giffarna om de är intresserade, inget snack om saken. Jag skulle även kunna tänka mig att jobba med fotbollen, kanske i Giffarna”. Tyvärr blev det aldrig så. Nilsson blev karriären ut kvar i Europa och senare i roller kring RB Leipzig innan han blev engagerad av en tysk spelaragentur.
Däremot nämndes han när Giffarna hösten 2022 presenterade en idé om ett kompetensnätverk med namn som Emil Forsberg och Lars Lagerbäck. Att han har ett hjärta kvar hos klubben där han slog igenom är tveklöst.
Mika Sankala
Han kom från Finland för en tänkt kortare sejour och en returresa i en skattefri bil. Men Mika Sankala blev kvar och han har minst sagt gjort avtryck.
”Vi hade dem i säcken, knöt gaffeln och släppte ketchupen.” Ett klassiskt citat av Sankala i euforin efter den spektakulära vändningen mot Ljungskile 2007 som tog Giffarna till Allsvenskan. Den gången var Mika tränare, två gånger innan detta hade han varit i högsta grad involverad som spelare vid samma kliv: 1986 och 1990. Killen från finska Kaskö är helt enkelt en av de mest meriterade i klubben genom åren.
Men från början var det inte alls meningen att han skulle bli en trevlig institution i Sundsvall. Han hade slagit genom i hemlandet redan som 15-årig spelare i finska högstaligan. Det blev även P-, J- och U21-landskamper. När Giffarna lockade över honom 1986 var planen en kort visit och sedan en hemresa i en skattefri bil, har han sagt. Men han blev kvar. Så även 1988 när en skada höll honom borta från spel. I stället studerade han på lärarhögskolan i Härnösand, varpå han träffade sin hustru Helena och blev ännu mer fäst vid Sundsvallstrakten, närmare bestämt Juniskär.
Som spelare var han yttermittfältare, båda flankerna. Som tränare i GIF var han lika mångsidig med roller såväl som huvudcoach som assisterande åren 2005 till 2009, med vinsten i Ljungskile som självklar peak: ”Den känslan går inte att beskriva, det kan vara svårt för en utomstående att förstå den glädje som finns inom laget”, har han sagt.
Senare har han pendlat i jobbet med uppdrag från Umeå i norr till Finland i öst och Svenska Fotbollförbundet i Solna i söder, där han i nuläget är ansvarig för skolfotboll.
Hasse Lindblad
Han var äldst i elvan som öppnade Norrlandsfönstret på hösten 1964. Men Hasse Lindblad var allt annat passé på planen.
”Jag har aldrig varit så säker på en fullträff. När jag var loss blev jag så kolugn att jag till och med vågade mig på en lätt skruvning för att lura målvakten.” Högeryttern Hasse Lindblad fick uttala sig till alla sorters media efter matchen Öster-GIF på Råsunda Fotbollstadion 31 oktober 1964. När han slet sig loss från högerkanten och gjorde 2-0 inför nästan 30 000 åskådare gick luften ur ett Öster som hade grejat allsvenskt spel vid oavgjort.
Det hjälpte inte att Östers tränare Stig Svensson för full hals vrålade ”offside!” när Giffarnas stjärncenter Kjell Eriksson passade till Lindblad. GIF Sundsvall var som första riktiga Norrlandslag klara för Allsvenskan och just han hade satt pricken över i.
Det var då tredje gången gillt för Hasse. Han hade kommit från Nynäshamns IF säsongen 1960 och ett av många viktiga mål kom när han med två fullträffar avgjorde seriefinalen mot Skellefteå 1961 inför 5000 på Idrottsparken. Men efter det snöpliga missade kvalet 1963 hade han vid 32 års ålder ändå tänkt lägga av för att helt koncentrera sig på jobbet som isolerare.
Istället blev han en av hjältarna ett år senare och hade under säsongen stått för åtskilligt av stabilitet och rutin ett år när många befarade att GIF skulle drabbas av sportslig baksmälla.
Denna kom tyvärr under det första allsvenska året där Lindblad var en av många som inte riktigt räckte till. Han avslutade då karriären fullt medveten om att han utöver en massa grannlåt på högerflanken stått för ett centralt mål i klubbens historia.
Mattias Nylund
Mattias Nylund var med i det framgångsrika juniorlaget i slutet på 90-talet och har gjort hela fyra sejourer i A-laget och dessutom en A-landskamp.
Nylunds moderklubb är Söråkers IF men det blev en tidig flytt till IFK Timrå som ungdomsspelare. När det var dags att börja fotbollsgymnasiet anslöt han till Giffarna som hade en bra årgång på juniorsidan. Laget vann sin juniorallsvenska serie med målskillnaden 96–7 och endast två tappade poäng.
Nylund var bofast i ungdomslandslagen och spelade EM-slutspel med juniorlandslaget 1997. Året efter blev det ett par matcher i A-laget och 1999 kom genombrottet när Giffarna avancerade till Allsvenskan. Fler hade då fått upp ögonen för den löpstarke och frejdige vänsterbacken och det var dags för ett första proffsäventyr i österrikiska SV Josko Ried, som dock blev kort och han återvände till GIF året efter.
Karriären kantades tyvärr av ideliga knäskador och det var senare, efter spel i Timrå och AIK, som Nylund gjorde sina bästa säsonger i Giffarna när han kom till laget för tredje gången. Under Rikard Norlings och Patrick Walkers ledning 2004 höll han landslagsklass och fick åka med på januariturnén med A-landslaget 2005. I mötet med Mexiko i San Diego spelade Nylund vänsterback medan GIF-kollegan Fredric Lundqvist intog högerbacksplatsen i en match som slutade 0-0.
Det blev sedan ett till proffsäventyr i Aalesund och spel i Trelleborg men tyvärr med fortsatta knäproblem. Säsongen 2010 gjorde han ett sista försök att komma tillbaka när han återvände till Giffarna för fjärde gången, men det lyckades inte fullt ut och han tvingades lägga ner elitsatsningen, endast 30 år gammal.
Därefter har han haft en tränarkarriär som gått via GIF:s juniorer till uppdrag i Norge, SDFF och IFK Timrå.
Fredrik Sundfors
Fredrik Sundfors är en av de allra största GIF-profilerna genom tiderna och den spelare som gjort flest allsvenska matcher för klubben.
”När jag var ung hade jag kunnat dunka huvudet i en skenande lastbil för att få spela fotboll för GIF Sundsvall”, sa Sundfors i en intervju med Expressen hösten 2007. Det säger en del om hans engagemang för föreningen som han var trogen i hela elva säsonger. Totalt blev det 269 matcher, varav 164 allsvenska, för den reaktionssnabbe och temperamentsfulle målvakten från Hälsingland.
Han fostrades i Hudiksvalls ABK och spelade en del i juniorlandslagen. Till GIF kom han som 28-åring via Sirius inför säsongen 1999. Laget tog steget upp i Allsvenskan samma år och skulle bli kvar i sex säsonger med Sundfors som given förstemålvakt. Flera år var han en av seriens bästa och 2002 nominerades han också till ”årets målvakt” på Fotbollsgalan. Många menade att han borde fått chansen i A-landslaget men tyvärr blev det inte mer än två EM-kvalmatcher på bänken under 2003.
I Norrlandslaget fortsatte han att dominera och var för storklubbar som Malmö FF en fantom som med otroliga räddningar berövade dem på poäng i match efter match. I kvalet mot Häcken 2003 blev han en av hjältarna då han räddade en straff i första mötet och GIF till slut höll sig kvar på fler bortamål.
I det omtalade ”Miraklet i Ljungskile” 2007 gjorde han en avgörande räddning som förhindrade ett 3–0-underläge och GIF kunde sedan vända och vinna med 4–2 och ta steget upp i Allsvenskan igen.
Efter det hade Sundfors bestämt sig för att sluta men övertalades att fortsätta ytterligare två säsonger. Efter 2009 flyttade han hem till Hudiksvall där han spelade ett par säsonger med ABK och FF. Numera är han engagerad i organisationen kring Strands IF.
Jarl Andrén
För många förblev han GIF Sundsvalls svar på Staffan Tapper, ihågkommen för ett misslyckande. För den med mer koll är Jarl Andrén spelaren som stod bakom tre av klubbens mest klassiska mål.
Året var 1963. Giffarna höll på att öppna Norrlandsfönstret. Det stod 1-1 mot GAIS på Råsunda i sista kvalmatchen. Kryss räckte. I den 87:e minuten gjorde då Jarl Andrén en miss som för evigt stämplat honom. Halvbacken, den tidens mittfältare, gjorde en svag bakåtpassning som snappades upp av en GAIS-anfallare. Ridå.
Efter detta gick rena konspirationsteorier. Andrén hade inte bara kommit från Göteborg (Örgryte), han hade även fostrats i GAIS och vissa talade om att han köpts till sin miss. Långt senare sa Jarl Andrén: ”Vi hade några fina år i Sundsvall. Även om det inte var roligt hela tiden”.
Ganska exakt ett år efter GAIS-incidenten var det åter avgörande kval på Råsunda i Solna. Den här gången gick det bättre och Andrén var centralt inblandad. Efter en halvtimme slog han frisparken som Hans-Erik ”Lillis” Jonsson mötte med pannan till 1-0 i matchen som öppnade Norrlandsfönstret. Det blev självklart en stor revansch. ”Det var många som kom fram och sa att de tyckte att det var starkt av mig att inte lägga av, utan att jag fortsatte spela på som vanligt”, har han sagt efteråt.
Det allsvenska året som följde blev tyvärr inte särskilt lyckosamt. Men det fanns ljuspunkter och Jarl var inblandad. GIF förlorade premiären mot Djurgården, men han gjorde det första allsvenska målet någonsin för ett lag från ”riktiga” Norrland. När GIF i juni inför 10 512 på IP tog debutårets enda seger, 3-1 mot Hammarby, gjorde han det andra målet.
1966 började Andrén varva ner genom att bli spelande tränare i Hultsfred. Sista delen av livet bodde han i Nyköping där han gick bort 2017.
Michael Brundin
Han var den hyfsade ytterbacken som blev en mittback av högsta klass, inklusive proffsspel och SM-guld. Men inte minst räddade han kvar GIF Sundsvall i Allsvenskan.
Michael Brundin står för en av de starkaste helt lokala fotbollssagorna. Inte bara faktumet att han kom från Kuben och via IFK till GIF, utan också på det sätt han blev en toppspelare när han vara nära 30-strecket, en ”late bloomer”.
När Micke Brundin kom till GIF inför den allsvenska återkomsten 1987 var det som ytterback. Det var i den positionen han var med om toppår som femteplatsen i Allsvenskan 1988 och det spektakulära kvalet mot Häcken 1990. Men om han var habil på kanten blev han lågmält spektakulär som mittlås.
1994 blev han överraskande proffs i portugisiska Vitoria Setubal. Det var GIF-bekantingen Patrick Walker som hade tipsat och skickat en film där Brundin raderade ut Helsingborgs Mats Magnusson i en cupmatch, Magnusson som hade varit skyttekung i Portugal innan det. I debuten satte Micke stopp för Benficas fixstjärna Claudio Caniggia.
Efter ett par säsonger lockade Erik Hamrén honom till AIK, där det blev SM-guld och två cuptitlar, med Brundin som nyckelspelare. Det hette att han aldrig sprang över mittlinjen. Det gjorde han lite oftare när han 2001 överraskande återkom till GIF. Brundin hade vid 35 gett beskedet att han slutat men en kombination av hemlängtan och spelsug skickade honom på hösten in i den allsvenska hetluften igen.
Uppdraget blev framgångsrikt och Giffarna räddade kontraktet. Brundin glänste inte minst mot Djurgården borta i oktober. I en dramatisk match klarade GIF 1-1 och en stark karriär avslutades på det värdigaste av sätt.
Peter Andersson
Han kallades ”jordfräsen”, ett sätt att beskriva Peter Andersson, en av GIF Sundsvalls meriterade egna produkter.
Peter Andersson kom in i GIF:s A-lag i en av klubbens brantare utförsbackar genom tiderna. Under det andra året åkte laget ner i division 3. Men han utnyttjade en total generationsväxling på bästa sätt. ”En superbra back med stort fighterhjärta”, minns den danske lagkamraten Tonny Larsen.
När säsongen 1982 inleddes var bara två spelare över 20 och Peter fick som back och mittfältare möjligheten att märkas så mycket att Uefacupvinnarna IFK Göteborg värvade honom under sommaren. ”Där kallades han jordfräsen, och han är likadan när vi spelar padel i dag”, skojar Leif ”Lill-Foppa” Forsberg som kom fram i samma unga nya GIF i början av 80-talet.
I Blåvitt tog han SM-guld hela tre gånger och vann även Svenska Cupen. På meritlistan kom även spel i Europacupen – nuvarande Champions League – inklusive ett mål.
1988 återvände han till Sundsvall under omskrivna omständigheter. Han hade mellanlandat i Gefle och vid återkomsten strandade förhandlingarna med Giffarna. Han blev klar först vid premiären av det allsvenska år som skulle bli klubbens starkaste genom tiderna.
1990 gjorde han nio mål när laget vann norrettan överlägset och sedan heroiskt vände i kvalet mot Häcken. ”Han var både hårt jobbande, taktisk och hade bra speluppfattning” beskriver lagkamraten Anders Spjut. Till allas förvåning petades Peter Andersson ur truppen inför Allsvenskan 1991. Med facit i hand hade han definitivt behövts.
Stefan Holmström
Med sitt långa, lockiga hår var Stefan Holmström en stark profil då GIF Sundsvall gick från tredjedivisionen till toppen av Allsvenskan på bara ett par säsonger i slutet av 80-talet.
Kuben var moderklubben men när han kom till GIF 1984, då på väg att lyfta efter en tyngre period i tredjedivisionen, var det från Alnö IF. Inledningsvis som back men senare som en stor och stark mittfältare som gjorde en hel del mål på den lägre nivån. Ett av de viktigare var 1-0-målet i den första kvalmatchen till tvåan mot Skövde 1985. Från nära håll nickade han in vad som blev matchens enda mål i hemmamatchen och Giffarna gick sedan upp på fler bortamål efter 3-2-förlust i andra matchen. Säsongen efter blev det nytt avancemang och en stark sejour i högsta serien väntade med femteplatsen 1988 som höjdpunkt. Men redan hösten 1987 anades vad som var på gång då jumbon Elfsborg besegrades med hela 6-2 och Holmström gjorde sitt enda allsvenska mål.
”Taktiskt driven och begåvad. Och nyttig för oss under de där åren”, har dåvarande tränaren Anders Grönhagen beskrivit honom. Teknisk och bra på huvudet och i passningsspelet är andra omdömen.
Tyvärr ställde skador till problem de sista säsongerna. Efter elitkarriären blev han bland annat spelande tränare för poplaget Haga Boys, som på kort tid avancerade från division 6 till 4 i början av 90-talet.
Stefan gick bort i cancer 2021, 60 år gammal.
Pa Dibba