Redan som ung fanns Fredrik Sundfors på IP:s läktare för att sedan som 28-åring få chansen i det GIF Sundsvall som gick upp i Allsvenskan 1999. Under det tidiga 00-talet var han en av Sveriges absolut bästa målvakter och med i landslagsdiskussionen. Hans 164 allsvenska matcher är klubbrekord i Giffarna.
GIF-medlemmen Johan Martinsson ringde upp #1 för en intervju om hans elva säsonger i GIF och relationen till klubben:
Ibland glömmer man bort att man saknar någon, och när man blir varse om att man gör det så slår det alltid till med sin fullaste kraft. Men vid sidan av saknad så fylls man inte sällan också av en enorm värme och av nostalgiska känslor. När Fredrik Sundfors svarar i telefonen för att göra den här intervjun så kände jag alla de här känslorna på en och samma gång. Vilken målvakt det var, och vilken Giffare.
Som relativt gammal, fotbollsmässigt räknat, så kom han in som en trygg och härlig famn som GIF-supportar fick äran att värma sig i under många år. Han togs ut i landslaget och han sköt en och annan utspark upp på norra läktaren så att kaffet stänkte åt alla håll. Sannolikt var det ingen som brydde sig det minsta om lite kaffestänk, för Fredrik Sundfors hade fått göra mer eller mindre vad han ville på Idrottsparken i Sundsvall, publikens kärlek hade han vunnit sedan första sekunden redan.
Vad har Giffarna betytt för dig?
– Fotbollskarriärmässigt, allt, skulle jag påstå. Trots att jag är från Hudiksvall så har Giffarna alltid varit mitt lag sedan jag var liten. Det var som att komma hem när jag flyttade dit. Vi tog tåget jag och kompisar och åkte upp, och farsan har ju varit där och spelat medan man sprang omkring och samlade pantburkar. Nej, Giffarna har betytt jättemycket för mig.
Varför fick du inte chansen tidigare i andra klubbar?
– Jag var kort för att vara målvakt, 183 cm, och då var det riktiga skithus till målvakter. Jag tyckte själv att jag var jäkligt bra så jag var faktiskt nära att lägga av där efter Sirius, jag ju 28 år också så jag var ganska gammal rent fotbollsmässigt också. Men efter ett år i Giffarna så var det ingen som tjatade om längden längre.
Vi faller sedan in i en diskussion om dagens målvakter och kraven om att de ska vara så förbannat bra på fötterna nuförtiden, där Sundfors flikar in att han ändå var bra med fötterna på den tiden. Det övergår i ett gemensamt förakt mot possession-fotbollen av idag innan jag dammar av ett gammalt minne jag har av honom.
Jag minns faktiskt, på tal om bra fötter, att jag satt i bilen hem från Göteborg och lyssnade på Radiosporten och vi mötte Häcken borta, där du gjorde mål men det dömdes bort, något av det sjukaste jag sett. Minns du?
– Haha, åh ja. Han fick inte döma mer i Allsvenskan sedan den domaren. Jag har varit med om mycket sjuka saker men ja, det där. Jag minns att de räknade sekunder på sporten på tv och det var ett himla drag kring det där.
Vad försvarade han beslutet med?
– Hahaha, det var slut på tiden.
Vi släpper domarskandalen mot Häcken och pratar om hans fotbollskonsumtion idag. Han är verksam i Strands IF i Hudiksvall som är en breddförening. Jag frågar om han saknar elitfotbollen och han har inte helt lätt att svara på frågan. Efter ett utdraget nja, så svarar han ändå att han såklart gör det ibland. Att det är lite annat med kravställan idag, men det är inget bittert i det svaret utan snarare ett svar som tydligt bottnar i en respekt för att det är nya tider.
Vi spinner vidare på minnen och föga förvånande så är avancemanget 1999 och Ljungskile borta 2007 två minnen som han lyfter innan vi hamnar på kvalmatcherna mot Häcken där vi vann borta men sedan förlorade med 0-1 hemma där halva matchen spenderades med att försöka få tiden att gå då bortamålsregeln gällde. Vi klarade kvalet och Sundfors tog en straff som var monumentalt viktig för utgången i dubbelmötet.
Vi hamnar lätt, och här får jag nog lägga skulden på mig själv till största del, på dåtid och minnen och jag ska inte säga att jag är besviken. Än mindre besviken när vi pratar om Daniel Näsholm och hans aldrig sinande arbetskapacitet.
Jag kittlas av tanken på att få uppleva Fredrik Sundfors som ledare i Giffarna någon gång och när jag ställer frågan så är han tydlig med att han trivs med livet men han medger att han skulle kunna tänka sig att jobba inom elitfotbollen igen. Jag vill inte grotta ner mig mer i det för jag vill inte höra att han säger nej, så att hoppet om att få se en av våra absolut största i föreningen igen.
Precis innan vi ska lägga på kommer jag på att jag vill lyfta en sista grej.
Det sägs att du en gång sagt att du kunnat tänka dig att ställa dig framför en skenande lastbil för att få spela med GIF Sundsvall. Stämmer det?
– Hahaha, jag har sagt så mycket saker så det har jag väl sagt då, alldeles säkert. Men jag har Giffarna att tacka för så mycket, så visst skulle jag kunna göra det.
Tidigare intervjuer:
Pekka Nordin: ”Det var fantastiskt”
Tomas Brolin: ”Folk förstår inte hur viktigt Giffarna var för mig”
Leif ”Lill-Foppa” Forsberg: ”Jag bryr mig väldigt mycket om Giffarna”
