GIF-profiler

Bengt-Göran ”Kinna” Stenbäcken

Mer känd under smeknamnet ”Kinna” blev den reslige nickstarke mittbacken Bengt-Göran Stenbäcken från Vårgårda i Västergötland Giffarnas profil nummer ett i division 2-spelet i slutet av 1970-talet. 

Stenbäcken hade en aktionsradie som få andra och jämförelser gjordes med engelska kraftpaket på SVT:s ”Tipsextra” när han bröt fram. 

Bland många meriter finns att han i en match mot Degerfors 1980 gjorde klubbens 1000:e mål i division 2 och att han blev bäste målskytt säsongen 1979 – toppat med ett hattrick mot Hudiksvall. 

Tråkigt nog avrundades han tid i Sundsvall inte med att GIF åter blev bäst i stan utan med att klubben åkte ner i trean. Det var dock knappast ”Kinnas” fel, han höll god allsvensk klass. 

Före och efter säsongerna på ”IP” var Stenbäcken försvarsrese i Elfsborg. Smeknamnet hade han för övrigt ärvt från sin far som kom från den byn. 

Rudolf ”Putte” Selander

1924 fanns en då 31-årig Rudolf ”Putte” Selander i det GIF-lag som vann den vid tiden prestigefyllda Mässcupen och han spelade även i Västernorrlands elva i uppvisningsmatcher.

Men det var som backhoppare och allmän entusiast för den sporten som Selander även nådde internationella sammanhang och var samtidigt den förste Giffaren att bli riksbekant.

Ett år korades han till Norrlands bäste backhoppare alla kategorier. ”Putte” tävlade också med framgång i sporten nordisk kombination.

Leopold Jighage

”Stor och stark, Giffare!” är en ramsa som följt klubben genom åren oavsett fysionomin på de inblandade GIF-spelarna. En som uppfyllde den beskrivningen i alla bemärkelser var Leopold Jighage.

Det fanns många kandidater till epitetet lagets tuffaste spelare när GIF 1964 öppnade Norrlandsfönstret. Men få protesterade om Jighage fick den inofficiella titeln. Han beskrevs på samlarbilder som ”hårdför centerhalv”, med dagens fotbollsspråk var han en stenhård mittback, inte minst famös för sina effektiva glidtacklingar.

Jighage – som genom åren ofta felaktigt fått namnet ”Jihage” i texter – kom från Västerbotten. Efter spel i lägre divisioner i Brände och IFK Umeå kom han 1957 till Giffarna, just som klubben var i första försöken att öppna det berömda fönstret och ta steget upp i Allsvenskan. När det till sist lyckades 1964 var Jighage såväl lagkapten som assisterande tränare, det säger nog allt om vilken status han uppnådde.

Efter karriären blev ”Jiggen” kvar Sundsvall och Bosvedjan och syntes ända fram till sin bortgång alltid på den arena som kallades ”IP” när han en gång anlände till stan.

Marko Tuomela

Den reslige mittbacken kom från Tromsö inför Giffarnas andra allsvenska säsong. Han gjorde bara 15 matcher, varav de flesta kortare inhopp, under sin skade- och sjukdomsfyllda första säsong, men finländaren hann ändå göra intryck. Bland annat på en av svensk fotbolls största talanger Kim Källström, som frustrerat kommenterade sitt Häckens 0-1-förlust på Idrottsparken: “De hade ju en tvåmetersjätte som nickade bort allt”.

Under andra året i Sundsvall växte han ut till en dominerande spelare, inte bara i GIF, utan i hela Allsvenskan. Efter succésäsongen lämnade han klubben för att pröva lyckan i kinesiska Lianong. Han återvände därefter till Sundsvall, där han tränade med GIF på försäsongen, men till sist hamnade i IFK Sundsvall.

Efter den aktiva karriären var Tuomela tränare i IFK Sundsvall 2005-2008, där han bland annat fostrade en 16-årig supertalang vid namn Pontus Engblom. Marko Tuomela gjorde även 24 landskamper för Finland, varav tre under sin tid i GIF.

Spelare som Tomas Brolin och Håkan Sandberg får förlåta, den viktigaste spelaren under Giffarnas hittills bästa säsong var Gunnar Samuelsson.

Norrbottningen Samuelsson fostrades i Norrfjärden i Piteå och förädlades i Luleåklubben Gammelstad, innan han kom till Örgryte säsongen 1983. Året innan hade han då vunnit skytteligan i division 3 med 26 mål, bäst i alla ”treor”.

På västkusten fortsatte sedan utvecklingen under fem säsonger, han blev svensk mästare 1985 och togs även två gånger ut i landslaget. Han var en bolltrollare som det i ÖIS-sammanhang talas om än idag.

Från säsongen 1988 fick GIF hans tjänster och rollen som kreativ mittfältare till vänster bidrog avgörande till att GIF in i det sista var nära slutspel – det pysslades med sådant på den tiden – och därmed Europaspel. Gunnar själv stod för fem mål, men även åtskilliga assists. Ironiskt nog blev det till sist just Örgryte som stoppade Gunnar och Giffarna, detta på snöplig målskillnad.

Efter avslut med den allsvenska säsongen 1991 satsade Samuelsson på sitt jobb i IT-branschen. Men han hann även några rundor som tränare. Först i Selånger, sedan i GIF tre säsonger från 1996, då han tog klubben tillbaka till toppskiktet av dåvarande ettan.

2010 gjorde han comeback i rollen, då i SDFF. Följden, han valdes till årets tränare i Medelpad, var ingen högoddsare.

I mer modern tid har han förekommit indirekt i lokalt sportsammanhang genom att båda sönerna blev stjärnor i innebandy. Men han brukar också nämnas i GIF-sammanhang som potentiell medlem av någon form av sportkommitté. Det blir lätt så för en med till synes evig bollkontroll.

Tommy Rudström 

Målvakten Tommy Rudström lyftes upp i A-laget från egna led och var under 1980-talet med på resan genom seriesystemet ända upp till Allsvenskan. Det blev tre år i Allsvenskan den gången för Giffarna och under de två första säsongerna var Tommy den givne förstamålvakten och gjorde sina mest minnesvärda insatser i klubben.

Under säsongen 1987, i Giffarnas återkomst i Allsvenskan, vaktade han målet i samtliga 22 matcher när laget bragdartat säkrade kontraktet.
1988 inleddes säsongen i stor stil och efter att Tommy hållit nollan mot Göteborg, AIK och Norrköping ledde GIF serien efter åtta omgångar. Då  började det på allvar talas om slutspel och Europaäventyr. Men efter en trögare höst räckte det inte ända fram men ändå till en femteplats som fortfarande är Giffarnas bästa allsvenska placering någonsin.

Under succéåret stod han i 21 av 22 matcher. Det var en ögonskada satte stopp för hans medverkan i en av matcherna, den mot Frölunda hemma. Men där fick han en värdig ersättare i Ronnie Hellström som lånades in och höll nollan.

Kjell Eriksson

Göteborgaren Kjell Eriksson hade framtiden lätt utstakad i sin klubb Örgryte när han debuterade i Allsvenskan 1961. Det var han som var den offensive ”kronprinsen” i ÖIS efter att fixstjärnan Agne Simonsson flyttat till Spanien.

Eriksson hade nått den statusen med spel i det allra första juniorlandslaget 1959 och han gjorde även mål i den allsvenska debuten. Men en kombination av att han ändå inte riktigt fick chansen i startelvan och ett erbjudande från Giffarnas ledare ”Mack-Allan” Sundbom, som Eriksson själv kontaktat, tog honom inför säsongen 1962 norrut till ett GIF som alltmer seriöst siktade på nya allsvenska kval.

1964 uppnåddes både hans och klubbens drömmar. Eriksson blev kvalhjälte efter bland annat ett viktigt mål mot Halmstads BK inför 15 000 på Idrottsparken i oktober. Allsvenskan 1965 blev sedan en dyster upplevelse rent sportsligt, men Eriksson själv hög god allsvensk klass och gjorde som löpstark forward nio av GIF:s totalt 19 mål. I Giffarnas enda segermatch, mot Hammarby, gjorde han två mål.

Trots locktoner från hårdsatsande Sirius blev han sedan kvar i GIF under två säsonger innan han återvände till Västkusten. Men bara för att senare återvända till Sundsvall som pensionär. Numera finns Kjell i Dalarna.

Hans-Erik ”Lillis” Jonsson

I kvalet till Allsvenskan 1964 var Hans-Erik ”Lillis” Jonsson lagets yngste spelare och ende kvaldebutant. Men vänsterspringaren från Kuben var knappast blyg. Han blev intern skyttekung i kvalet med tre mål, inklusive det kanske viktigaste: det första förlösande mot Öster i den tredje matchen inför 29 000 på Råsunda. Backen Jarl Andrén hittade ”Lillis” med en långboll som nickades i mål till 1-0.

”Lillis” blev kvar i GIF även i tvåan innan han 1969 gick till Brommapojkarna. Men han blev kvar i stan i en annan sport. I bandy var han som målvakt en absolut centralfigur när Selånger 1969 gick upp i högsta serien och sedan etablerade sig i toppen. I den sporten var han därefter ständigt med i landslagsdiskussionen och fick spela i B-landslaget.

Tobias Eriksson

Tobias Eriksson kom till GIF Sundsvall från moderklubben Ljusdal i början av 2000-talet för att gå på fotbollsgymnasiet och anslöt snabbt till GIF:s talangverksamhet och debuterade med A-laget under 2004 i en bortamatch mot Malmö FF i Allsvenskan.

Mittfältaren, som både spelade inner och på högerkanten, kom under de kommande åren att bli en av lagets viktigaste spelare.

Några år senare, den 27 november 2007, var han högst delaktig i ”Miraklet i Ljungskile” där han stod för två av de fyra målen. Hans första mål kom i den 78:e matchminuten i form av ett skott utifrån som letade sig till det högra krysset. Målet innebar kvittering till 2-2, men Giffarna var pressat att vinna. Efter att Stefan Ålander nickat in 3-2 kom Tobias andra mål på tilläggstid då han med kraft och vilja tryckte in en frispark.

Ryktet säger att Arash Bayat och Johan Patriksson ville slå ner den till hörnflaggan för att vinna extra tid i slutsekunderna, men Eriksson ville annat, tog bollen och sköt på mål. Bollen letade sig in och fastställde slutresultatet 4-2, som innebar att GIF Sundsvall var klara för Allsvenskan 2008.

När GIF sedan åkte ur Allsvenskan 2008 lämnade Tobias Eriksson för Kalmar FF där han spelade hela 10 säsonger innan han vände tillbaka till Norrlandslaget där han efter två år avslutade sin karriär år 2020.

Sedan 2022 är Tobias åter i Kalmar FF där han jobbar heltid som scout och analytiker.

Jonas Wallerstedt

Efter åtta säsonger i IFK Norrköping och ett kort äventyr som Sveriges första fotbollsproffs i Ryssland i Torpedo Metallurg anslöt Jonas Wallerstedt till GIF Sundsvall mitt i säsongen 2003. 

Med sin uppoffrande spelstil blev anfallsstjärnan genast en publikfavorit som direkt tog plats i laget och hjälpte till att säkra det allsvenska kontraktet. Säsongen efter blev en framgångsrik säsong för Giffarna som med Wallerstedt som lagets skyttekung med nio mål slutade på en imponerande sjundeplats. 

2005 års säsong började dåligt för Wallerstedt. Han gjorde visserligen mål i premiärmatchen mot Elfsborg men skadade också sitt högra knä och missade nästan hela säsongen. Wallerstedt fick följa sitt lag från sidan när de efter sex säsonger i Allsvenskan ramlade ner i Superettan. 

På det följde tre säsonger i IFK Göteborg men det skulle bli en återkomst. Den 24 februari 2009 meddelades att han återvände till GIF och sin vana trogen gjorde han mål direkt i första matchen mot Falkenberg. När laget säsongen 2011, iförda rosa matchtröjor, mötte Ängelholm avslutade Wallerstedt målskyttet med att sätta 6-0 i krysset. Det blev det sista målet och sista säsongen i klubben och blev en härlig avslutning på GIF-karriären med ett allsvenskt  avancemang.

Bertil Hage

En bilolycka höll på att stoppa Bertil Hage från dennes höjdpunkt i karriären. Men efter att ha plåstrat om sina blessyrer kunde Hage ändå vara med i kvalmatchen mot Halmstad BK hösten 1964. Det blev en av hans bästa matcher under fem säsonger i GIF inklusive att han gjorde ett mål som pekade Giffarna mot Allsvenskan: 1-0 i matchminut 19 inför 15 000 på Idrottsparken.

Hage, ursprungligen från Kubikenborg, var primärt just en målskytt, med huvudspel som en spetskompetens. Han hade redan innan detta gjort viktiga mål i seriespelet och fick kröna sin tid i GIF med allsvenskt spel 1965, i 12 matcher gjorde han då tre mål.

Lennart ”Foppa” Forsberg 

Lennart Forsberg var 1950-talets gigant i GIF Sundsvall och vår första export till en toppklubb. 

”Foppa” hade fostrats i klubben och debuterade som 17-åring i A-laget under krigsslutets 1945. Forsberg var med den tidens benämningar vänsterinner, med stor aktionsradie, troligen inte olikt sonsonen Emil Forsbergs positioner på planen. Samma år som han debuterade var han med på en legendarisk resa med laget til Finland. Resan gick i tre fiskebåtar och ditresan tog 18 timmar. Vid hemresan rådde full storm och det tog nära ett och ett halvt dygn. 

”Foppas” framfart noterades söderut. 1950-54 spelade han i Djurgården där han gjorde 14 mål på 28 matcher. 1955 var han hemma igen och bidrog till att GIF åter gick upp i tvåan. Därefter siktades det mot Allsvenskan för en klubb som ville öppna Norrlandsfönstret. 

1957 gjorde han fem mål när Giffarna vann slutmatchen mot Luleå borta med 6-2 och tog sig till ett första allsvenskt kval – detta förlorades mot Eskilstuna, men Forsberg gjorde samtliga GIF:s tre mål. 

En krånglande hälsena gjorde tyvärr att han fick avsluta karriären vid bara 29 års ålder. Sonen Leif höll senare klanen Forsbergs fana högt desto längre och barnbarnet Emil gör det fortfarande… 

Urban Hagblom 

”Mr GIF”, ”King in the North” eller kort och gott Urban (som i supporterklubben Patronernas årliga pris ”Årets Urban”). Få har personifierat en fotbollsklubb som Urban Hagblom gjorde i GIF Sundsvall under 28 år som sportchef, klubbchef och dessutom med många andra uppgifter i föreningen. 

Hagblom, som fick sin fotbollsfostran i Ljunga IF, kom till GIF som assisterande tränare 1995. Parallellt hade den då 29-årige Urban också uppdraget som kansli- och sportchef och drog direkt upp planer för hur klubben skulle lämna harvandet i ettan och gå upp i Allsvenskan innan millenieskiftet. Det lyckades precis och 1999 vann klubben division 1 norra och gick upp och höll sig sedan kvar i högsta serien i sex år med en sjundeplats som bäst 2004.

Efter en dramatisk slutomgång i Superettan 2007, känd som ”Miraklet i Ljungskile”, var GIF tillbaka i Allsvenskan men under julhelgen efter var Urban och familjen med om en svår bilolycka och han fick efter det genomföra en lång sjukrehablitering. 

Men med ett knallblått hjärta kom han så småningom tillbaka i sin gamla roll för att föra upp klubben i finrummet igen, ja faktiskt ytterligare tre gånger och när han 2022 summerade sin GIF-gärning fick han ihop totalt 14 allsvenska säsonger och lika många i Superettan och vi kan konstatera att under Hagbloms ledning har GIF alltid varit ett elitlag att räkna med. 

Många är de spelare som den karismatiske sportchefen lockat till klubben och som utvecklas till nyckelspelare, och i flera fall nått så långt som till landslaget, som Fredric Lundqvist, Mikael Lustig, Rúnar Már Sigurjónsson och Marcus Danielson. 

Resurserna har ofta varit begränsade men Urbans engagemang för klubben har däremot varit obegränsat och förutom hans ordinarie uppgifter har han varit en allt-i-allo i klubben som under hans tid blivit mer och mer professionell och gått från 3 till drygt 50 anställda. 

På årsmötet 2023 tilldelades Urban Hagblom föreningens högsta utmärkelse, guldmedaljen.

David Myrestam 

Myrestam, fotbollsfostrad i Ersboda och Mariehems SK, värvades som talangfull vänsterback till GIF från Umeå FC inför säsongen 2009. Där etablerade han sig snabbt i startelvan.

Säsongen 2011 var han en av lagets tongivande spelare. Året kröntes med allsvenskt avancemang, trots förlust i den allra sista omgången på Stadsparksvallen i Jönköping. I Allsvenskan året därpå visade Myrestam att han höll även på högsta nivå.

Med ett utgående kontrakt lämnade han GIF under sommaren 2012, då norska toppklubben Haugesund lockade. Där blev det 4,5 säsonger innan han återvände till Sundsvall inför säsongen 2017, då som tilltänkt mittback.

Även om det blev över 100 matcher under den andra sejouren i GIF Sundsvall så kantades de sista åren av skadebekymmer. I oktober 2021 meddelade David Myrestam att fotbollskarriären skulle vara över efter säsongen. Hans sista match i karriären blev mot Öster hemma på NP3 Arena. När han byttes ut till stående ovationer i matchens slutminuter hade han sett till att bidra till att GIF Sundsvall åter blev ett allsvenskt lag 2022.

Trots att karriären på planen är över är David Myrestam fortfarande en trogen supporter, som allt som oftast finns på läktaren när GIF Sundsvall spelar hemmamatch.

Agneta Hammarström 

I sällskap med pappa Einar hade Agneta Hammarström i princip växt upp på dåvarande IP. Hon har sagt: ”Idrottsparken var hemma för mig. Att stå på löparbanorna med pappa och se idolerna i GIF”.  Även på fritiden var det fotboll som gällde. Tidigt på söndagar spelade hon och ett tjejgäng mot olika pojklag i Sporthallens C-hall.

På hösten 1971 tyckte Agneta – i dag med efternamnet Sillman Karlsson – att detta inte var nog. Inspirerad av klubbar som Öxabäck tog hon som 13-åring mod till sig och ringde GIF:s styrelse med frågan om klubben ville starta en damsektion. Det ville man. Tränarprofilen Ramond Karlsson var ledig och tog hand om träningarna på Västhagen och 1972 spelades de första matcherna.

Agneta hade tagit det första initiativet och blev sedan central i hela sin karriär. Dels som lagkapten och från positionen som mittback bildade hon ihop med målvakten Elisabeth Leidinge sista utposter. ”Fyrtornet och släpvagnen” säkrade bakåt när Eva Andersson och andra öste på framåt. Parallellt med spelet var Agneta även styrelsemedlem och med i utbildningskommittén. Som om inte det räckte var hon även en mycket lovande schackspelare.

Succén blev omedelbar. GIF vann olika serier fem år i rad och började nosa på eliten som topplag i division 1. Medan spelare som Leidinge senare drog vidare till storklubbar blev Agneta kvar. Hon missade en enda seriematch under 12 säsonger.

1985 separerades damsektionen, i det läget framgångsrikare än herrarna, från GIF och Sundsvalls DFF bildades och där ingick Agneta i styrelsen. Föga överraskande blev hon även ledare och vann ett år titeln årets ungdomsledare i Medelpad.

Marcus Danielson

Marcus Danielson började sin fotbollskarriär i Skogstorps GoIF, strax utanför Eskilstuna. Redan som högrest 15-åring fick Danielson chansen att testa A-lagsfotboll i division 5 och efter att sedan ha mellanlandat i Helsingborg och Västerås värvades hand till GIF Sundsvall inför säsongen 2012.

Den snabbe mittbacken gjorde genom åren i GIF ett stort avtryck och om han kom till föreningen som en dold talang var den allt annat än undangömd efter drygt 150 matcher i Superettan och Allsvenskan. Danielson hade gjort sig känd för sitt sätt att skapa lugn och bygga upp spelet från backlinjen samtidigt som hans effektiva panna var ett aktat anfallsvapen. Totalt blev det 11 mål under åren i Sundsvall. Dessutom hann han med att utbilda sig till civilekonom vid Mittuniversitetet tillsammans med lagkamraten Eric Larsson.

När Danielssons kontrakt löpte ut efter säsongen 2017 värvades han till Djurgården. År 2019, då laget vann ett eftertraktat SM-guld var Danielson en av de mest tongivande spelarna och dessutom lagkapten. Han värvades därefter till kinesiska Dalian men återvände snabbt till Djurgården där han än idag är en av lagets viktigaste försvarare.

Som 30-åring fick Danielson göra debut i A-landslaget där det blev totalt 19 matcher och 3 mål och med EM 2021 som höjdpunkt.

Hannes Sigurdsson 

Hannes Sigurdsson inledde sin proffskarriär i Hafnarfjörður hemma på Island innan han som 19-åring flyttade till Viking Stavanger i Norge. Anfallarens kraftfulla spelsätt tog honom sedan vidare till lag som Stoke City i England och Brøndby IF i Danmark och totalt 13 A-landskamper med Island. 

Sigurdsson anslöt till GIF Sundsvall som föreningens dyraste värvning inför den allsvenska säsongen 2008, vilket också blev starten på den isländska eran i GIF-historien. Han blev snabbt känd som en stor och stark anfallare som med rivigt humör visade att han ställde höga krav både på sig själv och sina lagkamrater, vilket uppskattades av hemmapubliken och satte skräck i motståndarna.

Hannes visade ett stort engagemang både på och utanför planen och spelade gärna sina lagkamrater ett spratt och spexade framför kameran om han blev tillfrågad. På gott och ont var han också en frispråkig spelare som inte tvekade att kommentera ofördelaktiga laguttagningar och utebliven speltid.

Fördelat på tre säsonger blev det totalt 27 mål i GIF-tröjan och hans kanske mest spektakulära gjordes efter ett inhopp borta mot Jönköpings Södra 2009. Det tog bara åtta sekunder innan han halvt liggandes lyckades med att sätta en cykelspark i högra krysset i en match som GIF till slut vann med 6-4 (efter ännu ett mål av Sigurdsson).

Sigurdsson lämnade GIF efter misslyckat allsvenskt kval 2010 och fortsatte sin karriär som fotbollsvagabond i Ryssland, Kazakstan, Mjällby, Österrike, Tyskland och Norge innan skador satte stopp och han avslutade den aktiva karriären.

Idag har han sadlat om och inlett en tränarkarriär och sedan 2022 leder han SV Wacker Burghausen i Bayern, i den tyska fjärdedivisionen.

Otto Jonsson 

Otto Jonsson var tongivande i anfallet, framför allt som högerinner, under det sena 1930- och tidiga 1940-talet. Ett norrländskt mästerskap och tre DM-guld ingår i den digra meritlistan.

Jonsson var född och uppvuxen i Sundsvall och tog sig via juniorlaget upp i A-laget, där debuten skedde som 18-åring våren 1933. Med sin näsa för mål och sitt fina spel fick han snabbt smeknamnet ”Klimp-Otto” av publiken, som såg en ny guldklimp.

År 1939 var han en av målskyttarna när GIF tog första DM-segern på tio år; seger med hela 4–0 i finalen mot Vivstavarv. Det blev två DM-titlar till: 1941, även det efter finalseger mot Vivstavarv, och 1942 – då Matfors betvingades.

Säsongen 1941/1942 var för övrigt Otto Jonssons och GIF Sundsvalls stora år. Laget vann Norrländska mästerskapet efter finalvinst mot Holmsund med 2–1 (Jonsson hade assist på segermålet) och slog även ut ex-allsvenska Brage ur svenska cupen med 6–3 på IP. Otto Jonsson målskytt även här.

I det civila arbetade Otto Jonsson som både frisör och frisörlärare. Från 1953 till 1985 drev han även Turistpaviljongen på Norra berget tillsammans med sin fru.

Utöver fotboll kunde Jonsson titulera sig distriktsmästare i bandy. Han var även med och startade GIF Sundsvalls ishockeysektion 1938.

Leif ”Lill-Foppa” Forsberg 

Med över 400 seriematcher för GIF och 148 mål över tre decennier är Leif ”Lill-Foppa” Forsberg utan tvekan klubbens största profil genom tiderna.

Hans tröjnummer 10 är ”pensionerat” och matchtröjan sitter på väggen i arenan som en hyllning av legendaren.

Leif debuterade i A-laget som 17-åring, precis som sin far Lennart tidigare gjort och senare hans son Emil skulle göra. Under 80-talet var han med på resan, först ner i division 3 och sedan upp igen via tvåan till Allsvenskan på två år!

1988 lämnade han för att pröva vingarna i IFK Göteborg, som precis vunnit Uefacupen. Där blev det bland annat två mål på tre matcher i Europacupen innan han 1990 kom tillbaka till GIF och åter förde upp moderklubben till Allsvenskan, där det dock bara blev en säsong den gången.

I division 1 var han sedan given på topp under åtta år och 1999 var dags igen. Den då 36-årige lagkaptenen vann skytteligan på 18 mål och Giffarna tog steget upp för en längre sejour i högsta serien.

För ”Foppa” avslutades den rekordlånga karriären 2001 och han fick stående ovationer av båda lagens supportrar när han avtackades vid sista matchen mot Hammarby. Totalt blev det sex säsonger i Allsvenskan och även sju OS-landskamper (två mål). Han har dessutom ett SM-silver för GIF i femmannafotboll 1994 – då som målvakt (!) i finalen mot Hammarby i Globen.

Intervju med Foppa 2023 

Mer om Foppas karriär 

Jan ”Lill-Damma” Mattsson

”Lill-Damma” kom till GIF 1990 för sitt första tränaruppdrag på elitnivå efter en framgångsrik egen karriär, som trefaldig allsvensk skyttekung i Öster, svensk mästare och proffs i Tyskland.

Succén skulle inte heller låta vänta på sig i GIF, som nyss och oväntat ramlat ur Allsvenskan efter tre säsonger. Han började med att leda klubben till final i Hallsvenskan (inomhus-SM), där det snöpligt blev förlust på straffar mot IFK Göteborg.

Sedan gick GIF som tåget i division 1 norra och säkrade seriesegern tidigt. Det efterföljande kvalet mot Häcken, på Timrå IP, skulle bli en klassiker, där GIF låg under med tre mål sammanlagt efter första halvlek i den andra och avgörande matchen.

”Visst ser det mörkt ut men bollen är rund och allt kan hända ännu”, sa Mattsson i paus och formerade om laget. De avslutande 45 minuterna är legendariska. GIF vände 0-1 till 4-1 i matchen och återtog den allsvenska platsen.

Där skulle det bli för tufft för Norrlandslaget som fick problem med skador och inte lyckades stärka laget tillräckligt. Jan Mattssons tredje och sista år fick han istället avsluta med bottenstrid i division 1, där kontraktet räddades i sista omgången.

”Lill-Damma” har senare varit tränare i Mjällby, LDB Malmö och i flera omgångar och på olika nivåer i Öster.

Stefan Ålander

Mittbacken kom från IFK Timrå 2001, men fick sin första säsong spolierad av en korsbandsskada. Tävlingsdebuten fick istället vänta till bortamatchen mot Landskrona våren 2002 – då han som inhoppare kvitterade åt skåningarna med ett självmål på stopptid.

Att det trots den starten till sist blev 16 säsonger på elitnivå, varav 15 i GIF Sundsvall, är knappast en slump. Ålander gjorde sig tidigt känd som en lugn, trygg och målmedveten fotbollsspelare, såväl på som utanför planen. Första målet i rätt bur kom hemma mot AIK i april 2003, nästan exakt på dagen ett år efter den snöpliga debuten.

Det mest minnesvärda var däremot – förstås – målet mot Ljungskile 2007, då Ålander fullbordade mirakelvändningen genom att nicka in 2–3 i den 88:e minuten – ett mål som innebar avancemang till Allsvenskan. Det blev första gången av tre som Stefan Ålander var med om att föra upp GIF Sundsvall i Allsvenskan. Han fanns med i truppen även 2011 och 2014, vilket inte är så märkligt. Bortsett från 1,5 säsong i Kalmar FF 2009-2010 var han GIF trogen i hela sin elitkarriär.

Stefan Ålanders senare år i GIF blev skadefyllda och hans sista säsong, 2016, blev det bara två matcher. Imponerande nog klev han efter lång frånvaro in och spelade 90 stabila minuter mot Gefle och det blev även ett kort inhopp i avskedsmatchen mot Djurgården på hemmaplan. Totalt spelade trotjänaren 311 tävlingsmatcher för föreningen, varav hela 151 i Allsvenskan.

Thomas Wiklund

När GIF och IFK Sundsvall samtidigt var toppklubbar på 1970-talet etablerades en smärre Luleåkoloni i stan. En som kom, sågs, segrade och blev kvar var anfallaren Thomas Wiklund, som anlände GIF från Gammelstad i Luleå som 24-åring inför återkomsten till tvåan 1976.

Klubben med värvningsansvarige Lars Bryner såg den snabbe och kraftfulle norrbottningen som ett medel för en allsvensk återkomst. Så blev det aldrig, men Wiklund själv gjorde avtryck och blev intern skyttekung flera säsonger innan han varvade ner i Medskogsbron.

Med en ingenjörsexamen på sitt cv etablerade han senare ett framgångsrikt företag, Wiklunds rör. Med sig hemifrån hade han ett travintresse som inte minst naglade fast namnet Thomas Wiklunds i Sundsvallares medvetande. 2005 sprang hans framgångsrika sto Hilda Zonett sitt sista lopp.

Thomas Wiklund dog den 16 november 2023, 71 år gammal.

Mats Parling 

För många som varit med GIF ett tag är 1 juni 1971 ett klassiskt datum. Det var den försommarkvällen som Liverpool gästade Idrottsparken med spelare som Ray Clemence och Ian Callaghan. Alla tittarfavoriter från det ”Tipsextra” i SVT som redan efter ett par säsonger hade satt sig stadigt i folkhemmet.

Men inte minst fanns hos de rödklädda en viss Kevin Keegan, som bara gjorde sin andra match i Liverpool. Keegan blev matchens lirare hos engelsmännen. Motsvarande bäst i GIF blev backen Mats Parling. Trots att det slutade 0-4 gjorde gästriken knappt ett misstag inför de 7000 åskådarna. Han var en back av sorten som nickade och kämpade bort varje boll trots att motståndarna var fixstjärnor på Anfield och andra ikoniska arenor.

Parling var lika orubblig längst bak som han innan detta hade varit i Sandvikens IF när dessa kvalade till Allsvenskan två gånger i slutet av 60-talet. Efter det hade han spelat i Gefle innan det blev Giffarna i ett skede när klubben efter en svacka var på väg att ta ny sats mot Allsvenskan.
Mats Parling hade möjligen varit ännu starkare under åren i SIF, men han blev likväl en spelare som Giffarna byggde startelvan kring. Han var utöver favoritpositionen i mitten av backlinjen även en resurs på mittfältet. 

Vi lånar slutklämmen från moderklubben Sandvikens IF:s minnestext när Parling gick bort efter många års kamp mot Alzheimers: ”Mats Parling lämnade jordelivet på juldagen 2021. Få, om ens någon, fotbollsspelare kunde mäta sig med Mats när det gällde att ge hundra procent. Ibland till och med mer”.

Håkan Holmström 

Håkan Holmström var en stark mittfältare och viktig målskytt för GIF under sent 80-tal och tidigt 90-tal. Han spelade fyra allsvenska säsonger och var med om två avancemang under sina sex år i klubben.

Håkan Holmström föddes i Köpmanholmen med KB65 som moderklubb. Via Domsjö i division 3 gick han till allsvenska Gefle som 22-åring 1984. Laget åkte dock ur högsta serien, trots Holmströms fyra mål, och när man inte lyckades ta sig tillbaka året efter gick han istället till GIF Sundsvall 1986. 

Här blev det stor succé direkt. Den långe ångermanlänningen vann skytteligan på hela 18 mål när GIF som nykomling i gamla tvåan sensationellt tog hem seriesegern och gick upp. 

I Allsvenskan var Holmström en speldirigent på mitten när GIF både bragdartat höll sig kvar första året 1987 (Holmström gjorde dessutom fyra mål), nådde en en femteplats året efter för att sedan överraskande åka ur igen det tredje året.

1990 blev det omstart i division 1 och ny succé. Giffarna vann serien överlägset och ställdes i kval mot Häcken, något som skulle bli en klassiker. Holmström gjorde ett av målen när det blev förlust med 2-4 i den första matchen på bortaplan. När GIF sedan stod för tidernas vändning ”hemma” på Timrå IP, från 0-1 i paus till seger med 4-1, nickade Håkan Holmström in det avgörande 3-1-målet.

Återkomsten i Allsvenskan skulle dock bara bli ettårig och efter 1991 lämnade Holmström elitfotbollen och la hela engagemanget på familjen och sitt civila jobb.

Han var också under ett par år spelande tränare i poplaget Haga Boys, som på kort tid avancerade från division 6 till 4 i början av 90-talet. Senare har han även varit tränare i Selångers damer.

Frank Andersson 

Med bara en säsong i klubben och bara ett fåtal inhopp, kan man då vara en ”GIF-profil”? Ja, om man var en megastjärna och världsmästare i brottning som ständigt skapade rubriker, både kring sitt utsvävande privatliv och sina många projekt och engagemang. Som Frank Andersson.

Den då unga jättetalangen värvades till brottningsklubben Sundsvalls AIK av ledaren och senare stjärnadvokaten Pelle Svensson 1975. Frank var en allkonstnär och Pelle tyckte att lite fotbollsträning kunde vara ett bra komplement och 1976 kom han till GIF.

En del menade kanske att det var mer av ett jippo och det blev bara några få inhopp på fotbollsplanen under Lars-Erik Öbergs ledning, varav en seriematch i division 2. ”Frankie Boy” beskrivs av dem som var med som en ”tung center” med ett bra skott. Så gjorde han också två av målen när då allsvenska IFK Sundsvall besegrades med 3-0 i DM-finalen 1976.

Samma år blev han Europamästare i brottning och världsmästare året efter. Totalt blev det tre VM-guld, två silver, fyra EM-guld, tre silver samt ett OS-brons. Och alltså ett DM-guld med Giffarna.

Håkan Pettersson 

Parallellt med att Giffarna öppnade Norrlandsfönstret i fotboll närmade sig klubbens hockeylag samma nivåer i sin sport. Med bas på Stenkrossplan (intill Idrottsparken/NP3 Arena, där ST ligger idag) hade klubben fått fram ett halvdussin mycket lovande juniorer och ett ungt lag nådde toppen av dåvarande andradivisionen. Mest blickar på sig i det kompisgäng som kallades ”Sallyhillsgänget” hade Håkan Pettersson.

Den unge backen Pettersson var också den förste som Timrå IK värvade när GIF 1967 plötsligt beslutade att lägga ner hockeysektionen – för övrigt samma år som stan äntligen fick en ishall. I Timrå skolades Håkan, då 18 år, snart om till forward och fick senare en huvudroll när klubben – med brorsan Stefan Pettersson och samtliga övriga i ”Sallyhillsgänget” i laget – blev landets bästa juniorklubb.

Rödlätte Pettersson hade alltså varit försvarare i GIF, takterna satt i som forward. Han var den sorts spelare som med NHL-vokabulär brukar kallas ”power forward”. Han utnyttjade maximalt sina 185 centimeter och 85 kilo. Det är lite typiskt att han åkte ut redan efter 28 sekunder när Timrå 1972 besegrade Brynäs i den mest klassiska hockeymatchen någonsin i våra trakter. Men oftast hade spelstilen positiv effekt.

Det blev till sist mäktiga 15 säsonger i Timrå, 65 matcher i Tre Kronor, fyra VM-brons och ett OS. Håkan Pettersson gick bort 2008 bara 58 år gammal.

Jukka Ikäläinen

Jukka ”Joppe” Ikäläinen spelade i klubben i en period när den var i en svacka och till och med hamnade i skuggan av grannen IFK. Under hans fyra säsonger kom klubben som bäst sexa i dåvarande division 2.

Bland annat därför nämns Jukka Ikäläinen ganska sällan som en av de stora alla kategorier. Däremot pekas den Söderhamnsfödde men Kemi-uppväxte ”Joppe” ofta ut som bästa finländare i en skara som blivit manstark genom åren. Tveklöst är att han är en av våra bästa pådrivande mittfältare någonsin.

Detta fick han större meritmässig nytta av när han i nästa steg spelade för Örgryte åren 1981-85. Under den tiden inledde han också en landslagskarriär som slutade i imponerande 58 landskamper inklusive perioder som lagkapten. Den som kan sitt Örgryte vet att klubben tog SM-guld 1985. Tyvärr fick Ikäläinen ingen medalj. En bit in i säsongen blev hemlängtan till Kemi för stor. Han fick dock plåster på såren, Kemi tog brons i finska ligan och Ikäläinen valdes till årets spelare. Vid det laget hade han låtit skola om sig till mittback.

Efter karriären blev han tränare med rimligt cv, inklusive en period som förbundskapten 1994-96. 2016 valde Hasse Backe honom som assisterande förbundskapten. Det blev dock ett kontroversiellt val, Ikäläinen ansågs ha varit utanför toppfotbollen för länge. Visst smolk i en bägare som annars tillhör de mest glittrande av alla med kopplingar till GIF.

Tommy Naurin

Tommy Naurin kom till GIF inför säsongen 2010 för att ersätta trotjänaren Fredrik Sundfors, som tackat för sig mellan stolparna. ”Jag fick komma dit jag ville”, sa Naurin efter att treårskontraktet skrivits på. Men inte ens han själv trodde nog att han skulle bli kvar som lagets målvakt i hela nio säsonger och senare även i fler andra roller i klubben. 

Sina tidiga ungdomsår tillbringade han i Lundby IF på Hisingen i Göteborg innan han som 17-åring värvades av allsvenska Örgryte, där det blev ett fåtal starter under tre säsonger. 

Därefter blev det fem säsonger i Superettan med Falkenberg och Qviding innan flyttlasset gick norrut med målet att ta GIF Sundsvall och sig själv till Allsvenskan igen. 

Naurin, eller Tommy Knogjärn som han kallas, blev snabbt en publikfavorit – både för sina räddningar och engagemang på planen och för sin omtänksamhet och positiva framtoning. 

Efter ett misslyckat kval första året gick drömmen om Allsvenskan i uppfyllelse året efter. Totalt blev det fem allsvenska säsonger med GIF, fyra i Superettan, och sammanlagt 194 matcher. De sista säsongerna var han även lagkapten och beskrivs som en naturlig auktoritet som folk lyssnar på. 

”En av de absolut finaste lagspelarna och personligheter som jag har haft som tränare” berättade Joel Cedergren efter att Tommy hösten 2018 meddelat att han tvingades lägga handskarna på hyllan på grund av en knäskada. 

Naurin jobbade därefter både med marknadsfrågor på kansliet och som assisterande tränare och målvaktstränare innan han lämnade föreningen för en civil karriär 2021. 2023 kom han tillbaka som ny sportchef efter Urban Hagblom, men lämnade uppdraget efter bara en säsong. 

Ari Skúlason

Säsongen 2008 var Giffarna åter ett allsvenskt lag. Det skulle också bli början på en lång period där isländska spelare skulle sätta sin prägel på GIF Sundsvall. En av de tveklöst största var samtidigt den första – Ari Skúlason. 

Senare samma år anslöt även Hannes Sigurdsson och Sverrir Gardarsson men den isländska trion lyckades inte hjälpa till att säkra ett nytt kontrakt. Men Ari blev kvar och var kommande år en given startspelare i GIF som mittfältsmotor med tuffhet, hårt jobb och fruktat skott som några spetsegenskaper. 

Det skulle bli ett par år i Superettan; med bland annat ett förlorat allsvenskt kval mot Gefle 2010; innan det säsongen 2011 åter blev ett avancemang till Allsvenskan. Trots förlust i sista matchen mot Jönköping Södra hade Ari lyckats med sitt mål att återvända till högsta serien med Giffarna. Ari valde då, trots att han var ett eftertraktat namn på spelarmarknaden, att skriva ett nytt tvåårskontrakt till GIF-supportrarnas stora glädje. 

Inför säsongen 2012 valdes Ari till lagkapten och fortsatte att prestera fantastiskt fotboll på planen för GIF och även i det isländska landslaget. Trots detta blev även denna sejour i Allsvenskan ettårig. Det blev sedan bara ett halvårs spel i Superettan 2013 för publikfavoriten innan han lämnade för Odense i Danmark efter 159 matcher i GIF-tröjan. 

Som en av de spelare som gjort störst avtryck i klubben och hos publiken under sina år i GIF avtackades Ari med bland annat ett hedersmedlemskap i supporterklubben Patronerna under sin senaste hemmamatch för Giffarna.

Anders Grönhagen

Säg ”Grönis”. Det räcker. Få varumärken i GIF-sammanhang är så bekanta som smeknamnet på Anders Grönhagen.

Han anlände från Kramforsalliansen inför säsongen 1972 och utmärkte sig redan i den första matchen. GIF vann mot Gefle inför 2000 på Idrottsparken och den snabbe, avige anfallaren blev omedelbart publikens kelgris. Det var han sedan alltid under sina fyra första säsonger i GIF, inklusive avgörande roller vid det andra allsvenska avancemanget hösten 1974. Han blev snabbt förlåten när han missade en sen straff – och chans till vinst – inför 10 000 i höstderbyt samma år mot IFK.

När han återvände som 29-åring 1983 hade ”Grönis” hunnit göra lika stora avtryck i Djurgården. Med bonus att han fick ihop 18 A-landskamper och fyra mål för blågult. Det var därefter i årtionden flest för spelare med GIF-anknytning.

Men ”Grönis” hade inte varit ”Grönis!” med utropstecken om det inte dessutom varit för hans år som tränare. I slutet av 1980-talet tog han i den rollen klubben från division 3 till tidernas bästa placering – femma i Allsvenskan år 1988 – på tre ynka säsonger. 1999 återvände han och tog åter upp klubben till högsta serien och fixade även denna gång nytt kontrakt.

I modern tid har Grönhagen varit styrelsemedlem och allmän tyckare om GIF. Inte helt okontroversiellt alla gånger. Men få har så bra mandat till åsikter om GIF Sundsvall som killen som kom från Ådalen för drygt 50 år sedan och därefter liksom aldrig försvunnit från GIF-radarn.

Håkan Lundström 

Det blev bara två säsonger i GIF för Håkan Lundström. Men många anser att han var lagets bäste under dessa år i mitten av 1970-talet.

Västerbottningen Lundström kom in till det nyblivna allsvenska laget 1975. Med bakgrund i först moderklubben Myckle IK och sedan Skellefteå AIK var han ingen kändis när han anlände. Men många, såväl neutrala experter som supportrar, såg den offensive ytterbacken som bäst i laget under säsongen som slutade i omedelbar degradering. 

Förre lagkamraten Hans Lundberg har beskrivit honom: ”Håkan tyckte om att komma runt på kanterna som dagens så kallade wingspelare gör. Skillnaden var bara att han startade längre bak i plan men med löpstyrka och kondition var det inga problem.”

Efter ett blekt 1976 när GIF mest slickade såren drog Lundström vidare till Östergötland. Först till Derby från Linköping, där det också bara blev en allsvensk säsong. Sedan till IFK Norrköping, där han efter ett starkt 1981, ”Peking” kom trea, året efter fick vara med om ännu ett respass, det första på 43 år. 

För Lundströms egen del innebar det att han åkte ur Allsvenskan för tredje gången, ett ”rekord” han för övrigt delar med bland andra ex-Giffarna Nicklas Karlström och Peter Olofsson.

Efter elitkarriären återvände Lundström till Skellefteå AIK för fyra avrundande säsonger som spelande tränare. Men han har senare fått ”återfall” som han kallar det, och bland annat spelat division 6-fotboll som 60-åring. Lägg till det diverse tränaruppdrag för en man som tycks minst lika dedikerad fotbollen som den gången 1975 när han först gjorde entré på Idrottsparken.  

Johan Patriksson

Kanske bäst ihågkommen för sitt reduceringsmål i Superettans slutomgång 2007; startskottet för det så kallade Miraklet i Ljungskile. Överhuvudtaget var 2007 året då Johan Patriksson briljerade i GIF-tröjan.

Anfallaren fotbollsfostrades i IFK Uddevalla och IK Svane, innan karriären gick vidare i Oddevold, Häcken och framför allt Ljungskile. Därifrån följde han med sin dåvarande tränare David Wilson till GIF Sundsvall inför säsongen 2006.

Första året blev dock tufft för Johan Patriksson, liksom för hela laget. Wilson fick sparken i juli, efter blott tio poäng på 14 matcher, och Patriksson, värvad som målskytt, stannade på en enda fullträff.

Säsongen därpå blev betydligt roligare. Tränaren Mika Sankala tippade inför säsongen att Johan Patriksson skulle göra 17 mål och att GIF Sundsvall skulle ta steget upp i Allsvenskan. Men när forwarden klev av skadad mot J-Södra med två omgångar kvar såg det ut som att säsongen var över – efter “bara” 16 mål. Det blev heller inget spel mot Degerfors i näst sista matchen, men inför avslutningen och måstematchen – mot förra klubben Ljungskile – var Patriksson mot alla odds tillbaka i startelvan.

Där visade Johan Patriksson vägen när Mika Sankala blev sannspådd. Efter 0-2-underläge i halvtid dundrade Patriksson in reduceringen ur snäv vinkel och inledde en vändning som till slut innebar GIF-seger med 4-2. Giffarna till Allsvenskan och Johan Patriksson med 17 mål; bäste målskytt i GIF Sundsvall och tvåa i skytteligan.

I Allsvenskan 2008 stannade Patriksson på tre mål när GIF slutade näst sist och efter att kontraktet gått ut valde han att återvända till Västsverige och Ljungskile. Han avslutade spelarkarriären 2018, efter sju raka säsonger i IK Oddevold i hemstaden Uddevalla.

Johan Eklund

Johan Eklund var intern skyttekung i GIF Sundsvall under två raka och framgångsrika säsonger i Superettan och hans 16 fullträffar 2014 var starkt bidragande till att GIF återigen tog steget upp i högsta serien.

Falusonen Eklund värvades från Brage inför den allsvenska återkomsten 2012. I Borlängelaget hade den långe och starke anfallaren gjort sig känd som en nickstark targetspelare, men även som en djupledslöpande och notorisk målskytt och Giffarnas manager beskrev honom som en “Ralf Edström-typ”.

Starten i GIF blev dock inte vad Eklund hoppats på. I premiären mot Kalmar blev han utvisad och därefter gjorde ljumskproblem att anfallaren till en början hade svårt att ta en ordinarie plats. Det blev ändå fem mål under debutsäsongen, men för GIF blev det nedflyttning efter kvalförlust mot Halmstad.

I Superettan året därpå gick det desto bättre. Eklund startade samtliga matcher och blev lagets skyttekung med 15 fullträffar. Och när GIF Sundsvall tog klivet upp i Allsvenskan igen 2014 var det Johan Eklunds 16 mål, näst flest i serien, som i mångt och mycket var tungan på vågen.

Tillbaka i Allsvenskan kom målen återigen glesare. Fyra mål under 2015 – och 2016, säsongen som skulle komma att bli anfallarens sista i GIF – blev det tre mål. Det sista kom i omgång 28 i Giffarnas 1-3-förlust mot IFK Göteborg. Eklund hade svårt att platsa i ett GIF som nyttjade ett helt annat spelsystem än i Superettan och efter säsongens slut tackade han för sig i Sundsvall och flyttade tillbaka till Dalarna.

Istället blev det ett sista år i Brage, som vid det här laget åkt ner i Division 1. Med 15 mål där såg Johan Eklund till att klubben åter tog steget upp i Superettan, innan han därefter lade skorna på hyllan.

Rúnar Már Sigurjónsson

Islänningen var aktuell redan inför säsongen 2013, men hamnade då istället på lån i nederländska Zwolle. Men när en annan islänning, Ari Skúlason, lämnade GIF Sundsvall under sommaren, kom ersättaren att bli just landsmannen Sigurjónsson, som anslöt från FC Valur i augusti 2013.

Den första hösten blev facit endast fem inhopp i Superettan. Men efter ett halvårs acklimatisering hade Rúnar vuxit in i såväl roll som spel – och säsongen 2014 kom att bli något helt annat. Den isländske mittfältaren startade 28 matcher året då Giffarna tog klivet upp i Allsvenskan. På mittfältet blev han känd som en spelskicklig, men samtidigt stark och hårt arbetande spelare. Egenskaper som gjorde honom till en publikfavorit.

Under de allsvenska säsongerna 2015 och framför allt våren 2016, utvecklades Sigurjónsson till en av seriens allra bästa mittfältare. Lovorden haglade inte bara i Sundsvall utan i hela Fotbollssverige. Den starka vårsäsongen kröntes med att islänningen togs ut i Lars Lagerbäcks trupp till EM i Frankrike, men höjdpunkten för många giffare samma vår var nog de två målen i derbyt mot Östersund, som GIF vann med 5-0 på en utsåld Norrporten Arena.

Samtidigt var kontraktet på väg att löpa ut och under sommaruppehållet blev det officiellt att Rúnar, med ett halvår kvar på kontraktet, lämnade GIF för spel i schweiziska Grasshoppers. Därefter har karriären tagit honom till FC Astana i Kazakstan och de rumänska klubbarna FC Cluj och FC Voluntari, där han spelade under den senaste säsongen.

När Sundsvalls Tidning år 2019 listade GIF Sundsvalls 100 största profiler genom tiderna hamnade Rúnar Már Sigurjónsson på artonde plats.

Mats Olsson

Det var inte helt okontroversiellt när backen Mats Olsson värvades till Giffarna från ärkerivalen IFK Sundsvall inför säsongen 1986. Särskilt som han mer eller mindre föddes in i IFK där hans pappa Sven var ordförande och han själv gjort allsvensk debut i början på 80-talet. Hanvar faktiskt på väg att sluta med fotbollen i den vevan. ”Alternativen var att antingen sluta helt med fotbollen eller satsa”, berättade Mats senare i en intervju i ST i samband med sin 50-årsdag. 

Med facit i hand var det tur för GIF att han valde att satsa.Redan första säsongen var han med och spelade upp Giffarna i Allsvenskan från sin mittbacksposition. Sedan skulle han vara given i startelvan under de tre kommande allsvenska säsongerna. 

Säsongen 1988 missade han en match men annars spelade mittbacksresen samtliga 91 seriematcher under sina fyra år i klubben, en bedrift i sig! Inräknat Hallsvenskan och Svenska Cupen blev det cirka 120 matcher i klubben och fyra seriemål. 

Efter att laget degraderats 1989 lämnande han Giffarna men inte fotbollen. Han varvade neri Lucksta och han blev sedermera spelande tränare där och sedan tränare i Svartvik för att avsluta som ungdomstränare i Essvik och IFK Sundsvall innan han slutade helt 2007.

Torsten Runsvik

Runsvik kom till GIF från Matfors IF våren 1928. Då var han, trots sina knappt 18 år fyllda, redan en rutinerad målvakt. Debuten i Matfors A-lag skedde nämligen vid 14 års ålder, och sedan dess hade Runsvik varit given mellan stolparna.

Att han alls hamnade i GIF Sundsvall berodde på att några kommunistiska kuppmakare vid Matfors IF:s årsmöte 1928 beslutat att ombilda föreningen till en så kallad arbetareidrottsförening. Bakgrunden var att MIF:s dåvarande ordförande varit strejkbrytare under pappersmassastrejken tidigare samma år. Den övertygade socialdemokraten Runsvik erbjöd då istället GIF Sundsvall sina tjänster.

Framgångarna här lät inte vänta på sig. I DM på sensommaren 1928 tog sig Giffarna ända till final, borta mot Kramfors, och väl där var Torsten Runsvik tungan på vågen när laget hämtade upp ett 1-3-underläge och så småningom vann efter förlängning. Året därpå säkrade laget först seriesegern i den så kallade Norrländska serien och betvingade därefter Kramfors i ännu en DM-final. Den här gången med 5-3 hemma på IP. Ett av GIF Sundsvalls mest framgångsrika år någonsin.

Efter ett par år återuppstod Matfors IF och därmed var Torsten Runsvik förlorad för GIF Sundsvall, även om han gjorde återkommande gästspel i klubben ända fram till 1934. I Matfors vaktade han målet ända fram till 1952. Under årens lopp spelade målvakten 57 landskapsmatcher för Medelpad, samt sju så kallade landsdelskamper för Nordsverige. Han tilldelades, som förste lagidrottare någonsin, ST-pokalen 1954.

Torsten Runsvik var känd långt utanför Medelpads gränser och Dagens Nyheter omnämnde honom som “Norrlands Bergqvist”, för likheterna med Hammarbys och landslagets dåvarande målvakt Sven “Berka” Bergqvist.

Joel Cedergren 

Masen Cedergren Kom till GIF från Halmstad inför den allsvenska återkomsten 2000. Här blev han snabbt känd som en slit- och löpstark mittfältare, vilket bland annat smeknamnet Sheriffen skvallrar om. Att det främst var de defensiva kvaliteterna som gjorde Cedergren till en allsvensk spelare bevisas också av att det blott blev ett mål på 154 försök i GIF-tröjan och att det målet, hemma mot Örgryte 2002, dessutom kanske borde bokförts på Mattias Thorsell.

Efter säsongen 2004 lämnade Cedergren GIF för norska Sogndal. Men efter två år i vårt västra grannland återvände han till Sundsvall, där han avslutade spelarkarriären 2008, för att istället bli tränare för GIF Sundsvalls tipselitlag, som då gick under Medskogsbrons flagg och innehöll talanger som Emil Forsberg, Robert Lundström och Pontus Silfwer.

Säsongen 2013 tog han, tillsammans med Roger Franzén, över tränarrollen i GIF Sundsvall och det blev ganska snabbt tydligt att den fotboll tränaren Joel Cedergren förespråkade inte var densamma som den som utmärkte honom som spelare. Den första säsongen slutade med misslyckat allsvenskt kval mot Halmstad, men 2014 förde Cedergren upp GIF i Allsvenskan; en sejour som skulle komma att vara i fem år.

År 2016 lämnade Roger Franzén GIF Sundsvall och inför 2017 fick Joel Cedergren istället en ny parhäst, den då okände spanjoren Ferran Sibila. Det var tillsammans med honom som Cedergrens fotboll, präglad av kortpassninggspel och bollinnehav, blommade ut ordentligt 2018. En åttondeplats och 47 gjorda mål innebar en av GIF Sundsvalls bästa säsonger någonsin.

Året därpå gick det sämre och i slutet av augusti 2019 fick Joel Cedergren lämna GIF Sundsvall, under en säsong som slutade med degradering. Idag är han inne på sin första säsong som huvudtränare i SDFF.

Lennart ”Kulo” Enlund

Lennart ”Kulo” Enlund kom in i GIF just som klubben för första gången nosat på de största svenska sammanhangen. I svenska cupen 1942 vann Giffarna mot allsvenska skrällklubben Brage och känslan växte att Giffarna höll god klass. 

När ”Kulo” lade skorna på hyllan 1955 var den känslan ännu starkare. Det regelverk som hindrat lag från norr om Gästrikland att spela i de två högsta serierna hade äntligen fallit och det första allsvenska kvalet fanns bara två säsonger bort.

Med dessa ramar kan det tyckas som ”Kulo” Enlunds karriär blev helt felplacerad. Så var det definitivt inte. Det var få, om några, i Giffarna som var lika älskad av publiken på Idrottsparken. ”Kulo” var kämpen i mittförsvaret som tycktes vara beredd att offra en tå eller två för att förhindra mål i sin position som centerhalv, en kombination av dagens mittback och defensiv inre mittfältsspelare. 

Giffarna som lag skiftade mellan division 3 och 4 men inte bara lagkamraten ”Foppa” Forsberg uppvaktades av klubbar ända upp i Allsvenskan. Det gjorde även ”Kulo” men han och övriga elvan blev kvar för att sikta seriöst uppåt. Under tiden fick ”Kulo” 1950 den prestigefyllda Stiftarpokalen och 1953 en plats i den Norrlandskombination som mötte B-landslaget på Idrottsparken. Norrland förlorade med stora siffror, men Dagens Nyheter kallade Enlund för ”centerhalvbacksjätte”. En beskrivning utmärkt för en lokal kulthjälte. 

Han var också en mångsidig idrottsman som även spelade bandy, ishockey och handboll. I den sistnämnda sporten nådde han sin största merit när Giffarnas handbollsgäng i mars 1943 nådde kvartsfinal i SM, men där förlorade mot Göta i Eriksdalshallen i Stockholm.

Stig ”Vittjärv” Sundqvist

Han var Norrbottens första storspelare och blev senare GIF:s första ”värvningsbomb”. 1957 var Stig ”Vittjärv” Sundqvist, som spelande tränare, bäst i laget när klubben första gången kvalade till Allsvenskan.

Sagan om ”Vittjärv” började i byn Vittjärv, väster om Boden. Han var 26 år när storlaget IFK Norrköping hittade honom. Ett år senare var han landslagsman och spelade VM i Brasilien. Totalt blev det 11 landskamper och tre mål för den snabbe vänsteryttern. Efter VM blev han proffs i Roma i Serie A, men efter några säsonger gjorde en efterhängsen knäskada att han sökte sig hem. 

Dåtidens regler gjorde att han som ex-proffs inte fick spela i Allsvenskan. Han hamnade därför först i Skellefteå AIK, för att sedan söka sig till Giffarna, vid tiden ett steg närmare toppfotbollen. Familjen Sundqvist, med fru Göta och dotter Agneta, anlände Sundsvall 1955 där senare sonen Stefan föddes.

Det var naturligtvis en dåtida ”bomb” när VM-medaljören ”Vittjärv” hamnade i GIF. Och åren som spelande tränare, 1955-58, blev framgångsrika. När GIF missade i kvalet mot IFK Eskilstuna på Råsunda i juni 1957 hyllades Sundqvist i Dagens Nyheter. ”Den ende som förmådde i ett primitivt spelande Sundsvall”, skrev tidningen.

Efter åren i Giffarna var ”Vittjärv” sedan under flera år engagerad i Njurundaklubbarna Essviks AIF och Svartviks IF innan han 1968 flyttade till Jönköping. Som tränare förde han där upp Jönköpings Södra i Allsvenskan hösten 1968. 

Tiden i högsta serien blev kortvarig, men familjen Sundqvist trivdes och valde att stanna vid Vätterns södra spets. Dottern Agneta vände dock åter till Sundsvall 1974, och många år senare, sommaren 2011, gjorde Stig henne sällskap strax innan han gick bort. Stig ”Vittjärv” Sundqvist blev 89 år.

Elisabeth Leidinge

Elisabeth Leidinge är en av GIF Sundsvalls mest meriterade spelare genom tiderna och samtidigt en pionjär, både inom klubben och svensk fotboll. Hon var med och startade damfotboll i GIF och vaktade målet 1972-78 då laget vann serien i princip varje år. Under tiden i Giffarna gjorde hon också sju landskamper och totalt skulle det bli hela 112 matcher för Sverige.

1984 var Leidinge med när landslaget vann EM-guld efter finalavgörande på straffar mot England och 1991 tilldelades hon Diamantbollen efter VM-bronset samma år.

Inom klubbfotbollen värvades hon till Jitex 1979 och där erövrade hon totalt fyra SM-guld och tre cupguld.

Den aktiva karriären avslutades i Malmö där det blev ytterligare två SM-guld. Därefter har hon arbetat som ledare och instruktör i såväl Malmö, inom Svenska fotbollförbundet och under många år i Sundsvalls DFF.

Håkan Sandberg

Tusentals GIF-spelare har passerat revy, men bara en har gjort målet nummer ett genom tiderna. Håkan Sandberg är en huvudkandidat till att ha stått för detta.

”Har du blåst?” frågade Håkan Sandberg domaren. När denne svarade ja backade Sandberg tre rappa steg och smaskade sedan upp bollen i nättaket bakom IFK Göteborgs norske målvakt Erik Thorstvedt. Från minst 30 meter. Utan att 8226 åskådare på Idrottsparken knappt hunnit blinka. 

Håkan Sandbergs segermål mot dåvarande superlaget Blåvitt var lika sensationellt som när han anlände till Sundsvall strax innan jul 1987. Sandberg, med Uefacuptitel med just Göteborg och 13 A-landskamper på sitt cv, gjorde den gången Giffarna till svenskt klubbval när dalkarlen återvände efter en framgångsrik proffssejour i grekiska storklubbar. 

Han blev sedan en front för det GIF som gjorde klubbens bästa säsong genom tiderna. Med offensiva kollegor som Tomas Brolin och Gunnar Samuelsson kom Giffarna till sist femma, bara tre mål i målskillnad från spel i just Uefacupen, nuvarande Europa League. 

Sandberg avgjorde samma år även med matchens enda mål borta mot nämnda Blåvitt. Liksom att han stod för ett hattrick borta mot Öster som inte matchades förrän 2016 av Peter Wilson. Den gången sa Sandberg till ST: ”Det var så länge sedan alltså, det var värst. Har det inte hänt sedan dess? Anmärkningsvärt i så fall och då låter det som att det var på tiden”. 

Efter degraderingen 1989 avrundade Håkan den aktiva spelarkarriären. Han inledde i stället en karriär som inneburit roller som tränare, agent och numera expert i fotbollsjuridik. Apropå det senare kan nog ingen domare med säkerhet ifrågasätta att kanonen 1988 är den läckraste som skådats på det som nu är NP3 Arena.

Karl Ståhl 

Efter att ha fostrats i västgötska Floda BoIF och Sundbybergs IK kom den då 23-årige Ståhl, med bland annat fem ungdomslandskamper på meritlistan, till GIF från AIK inför säsongen 1995, delvis tack vare att AIK:aren och den förre GIF-strikern Dick Lidman talat varmt om klubben.

Under flera år i division I norra gjorde han sig känd som en snabb och stark mittback, som ändå hade svårt att ta en given plats i startelvan. Men trägen vinner! Efter att ha varit med och fört upp GIF i Allsvenskan 1999 och bildat ett fruktat mittbackspar tillsammans med Marko Tuomela 2002 tog Ståhl över kaptensbindeln inför säsongen 2003. Under den allsvenska sejouren belönades han även med en egen ramsa, ”Kalle Ståhl är vår idol”, som snabbt fick fäste på läktarna.

Trots att det var i defensiven som styrkorna fanns hann Ståhl även med ett par mål under de allsvenska säsongerna. Två stycken närmare bestämt; mot Trelleborg (2000) och mot Gais (2001). Efter succésäsongen 2004, då GIF slutade på en åttondeplats i Allsvenskan, lämnade Karl Ståhl såväl Sundsvall som elitfotbollen för att istället satsa på en civil karriär i närheten av Göteborg. Men tio år i Medelpad hade satt sina spår och han vände åter till Sundsvall efter bara ett år. Nu blev det istället spel i först Kuben, då i division II, och därefter i Sidsjö/Böle i femman, där han agerade försvarsrese ända upp i 45-årsåldern.

År 2009 återvände Ståhl till GIF Sundsvall, då han – tillsammans med Joel Cedergren – tog över tränarskapet för föreningens talanglag, då i Medskogsbrons regi. Sedan i april i år är han klubbchef i föreningen.

Yngve ”Pekka” Nordin debuterade i Giffarnas A-lag redan som 16-åring. Han blev sedan bofast i startelvan säsongerna 1958 till 1971. Då hade han gjort över 300 seriematcher för klubben och gjorde senare comeback för ett par matcher även det framgångsrika 1974. 

En av många toppinsatser under den långa karriären var den mot Öster på bortaplan i det allsvenska kvalet 1963, den som vanns med 3-1 och med GIF-ögon ”borde” ha öppnat Norrlandsfönstret två år tidigare än vad som nu skedde. Han var även nyckelspelare när GIF i slutomgången samma år snöpligt tappade mot GAIS inför 32 000 på Råsunda och missade uppgång. Senare sa Pekka i intervjuer att GIF gick upp ett år för sent. Att det lag som under 1964 åter nådde kvalspel var bättre än den elva som sedan blev sist i Allsvenskan 1965. 

Själv blev han ofta en av få GIF-spelare som lyftes fram av rikspressen under det tuffa allsvenska året. Han beskrevs i sin roll som ytterhalvback med ord som ”stöttepelare” och ”slitstark”. Mot hösten skickades han upp i något av mer en mittfältsroll, med dagens positioner beskrivet.

Efter degraderingen sa han självkritiskt till Dagens Nyheter: ”Vi förlorade många matcher på skräpmål, antingen misstag av målvakten eller oss i försvaret”.

Enligt många kunde den till synes aldrig tröttnande kämpen Pekka ha gått till storklubbar, han spelade även i B-landslaget. Men han blev hela karriären GIF trogen och var även känd som TV-handlare i stan med en firma i eget namn.

Sista säsongen gjorde han när laget åter blev allsvenskt 1974. Senare aktiv i föreningen Gamla Giffare. Pekka dog den 21 februari 2024, 83 år gammal. 

Intervju med Pekka Nordin 

Krister Lundgren

Krister Lundgren hade gått upp i Allsvenskan med Örebro 1988 men inte fått förtroende. Via moderklubben Sunnanå, där han var en erkänd målskytt, kom 24-åringen istället till GIF Sundsvall inför den allsvenska återkomsten 1991. 

GIF hade en tung säsong men kvicke Lundgren fick spela mycket, framför allt som mittfältare. Första målet skulle dock dröja till nästa sista matchen mot GAIS i kvalsvenskan, då degraderingen redan var ett faktum. 

I division 1 lossnade sedan målskyttet då Lundgren fick chansen som forward. Den svårläste västerbottningen vann interna skytteligan på 14 mål två år i rad. Bland annat gjorde han två mål i 5-0-segern hemma mot Kiruna 1992 och lika många i 5-5-matchen borta mot samma lag på hösten (GIF släppte in två sena mål och säkrade kontraktet först i sista omgången). 

Totalt blev det imponerande 29 mål under tre ganska tunga GIF-säsonger och för Lundgren gick fotbollsresan sedan vidare till seriekollegan IFK Luleå och en kort sväng till Doncaster och fjärdedivisionen i England, innan han var med och förde upp Umeå FC i Allsvenskan 1995, en sejour som också bara blev ettårig.

1997 blev han kinesisk mästare med Dalian Wanda och återvände därefter till Umeå och sedan hem till Sunnanå SK. Först som spelare och senare tränare för såväl herrarna som de då allsvenska damerna. Numera är han sportchef i Skellefteåklubben. 

Som spelare beskrivs han som noggrann och omtänksam, även vid sidan om planen, och har efter karriären utbildat sig inom mental träning inom vilket han också driver ett företag. 

Dennis Östlundh 

Dennis Östlundh var med på resan när GIF Sundsvall tog sig tillbaka till Allsvenskan efter en tung period på 1990-talet och väl där gjorde han bland annat segermålet i premiären.

Östlundhs moderklubb är Väsby IK men 1992 gick han till AIK där han tog sig ända upp till A-laget och gjorde en säsong 1996. Dock blev det sparsamt med speltid i AIK och säsongen efter gick flyttlasset till Sundsvall och Giffarna där det blev omedelbar succé för mittfältaren/anfallaren.

Han blev lagets skyttekung under sitt första år med åtta mål, samma sak året därpå men då blev det tio gjorda mål. Säsongen 1999 fortsatte han att vara en notorisk målskytt och gjorde hela tolv mål. Detta år vann han i och för sig inte den interna skytteligan då en viss Leif Forsberg gjorde 18 mål, men han fick vara med om att ta upp GIF till Allsvenskan.

Dennis gjorde inte bara många mål utan också minnesvärda mål. Hans segermål i den allsvenska premiären på Söderstadion mot Hammarby 2000 glömmer nog ingen av de 550 supportrar som var på plats. I mötet med Halmstad på hemmaplan 2002, då Giffarna vände 0-2 till 3-2 under matchens sista 15 minuter, var det Dennis som knoppade in segermålet på övertid inför över 6 000 lyckliga åskådare. Samma år drabbades han av skadebekymmer och fick nöja sig med 15 framträdanden varav nio från start och det blev också den sista säsongen i Giffarna efter 138 seriematcher och 43 mål.

Men Dennis Östlundh skulle fortsätta vara en vinnare på fotbollsplanen och han hann med att spela upp både Assyriska och AIK i Allsvenskan innan karriären avslutades i Jönköpings Södra 2012.

Åke Andersson 

Åke Andersson har ett lite mindre smickrande allsvenskt rekord, men det väntar vi med. Först handlar det om en total hyllning av en av klubbens starkaste försvarare. 

”Hård, tuff och rutinerad ledartyp.” Så beskrevs Åke Andersson när han häromåret kom högt (nummer 11) i Sundsvalls Tidning ranking av de bästa GIF-spelarna genom tiderna. När Åke anlände till klubben inför säsongen 1985 gjorde han det med bakgrund i IFK Sundsvall, dit han kommit 1977 som juniorlandslagsman från Vargarna i Norrtälje. Men den vid tiden lite känsliga transfern väckte ändå ingen större debatt. Han hade nämligen tagit vägen via två säsonger i Öster, där han spelat mittfältare efter att ha agerat ytterback i IFK. 

Andersson gjorde hela 16 mål när GIF 1985 tog sig tillbaka till andradivisionen, men året efter gjorde nye tränaren Anders Grönhagen om honom till mittback och med facit i hand blev det ett genidrag. Åke var fram till karriärslutet 1992 självskriven som sådan i startelvan.

Oftast var hans roll den som samlade trupperna i det defensiva spelet men det hände även nu att han märktes i målprotokollet. Som när han i allsvenska premiären 1991 lurade Gais målvakt Sören Järelöv åt fel håll och på straff fastställde slutresultatet 1-1.

Åke var också en centralfigur i två av klubbens starkaste moment någonsin. Dels i kvalet mot Häcken 1990 men inte minst när laget på våren 1988 efter åtta omgångar toppade Allsvenskan.

Efter karriären har han varit ungdomstränare i GIF för att i år vara med i teamet bakom Alnö IF. Och hur var det då med allsvenska rekordet? Jo, han finns i skaran som åkt ur serien fyra gånger. Två gånger med IFK Sundsvall och lika många gånger med GIF (1989 och 1991). Men Åke Andersson har milt uttryckt uträttat saker som vida överskuggar detta.

Tommy Bergersen 

En gudabenådad vänsterslägga som hjälpte till att etablera GIF i Allsvenskan – Tommy Bergersens frisparksfot blev till ljuv musik för Sundsvallspublikens öron.

”Vänstersläggan från Mo” anslöt till GIF Sundvall inför säsongen 2002 då klubben spelat två säsonger i Allsvenskan och ville förstärka vänsterkanten. Bergersen, som kom från norska Bodö/Glimt, var väl scoutad, inte minst av tränare Per Joar Hansen som hade fina kontakter i Norge. 

Bergersens kom direkt in och lyfte laget och visade vägen med bland annat intern skytteligavinst på sex mål och där flera av dem kom på frispark. Vi minns vändningen hemma mot Halmstad då norrmannen gjorde 2-2 med en skruvad frispark upp i vänstra krysset i 90:e minuten och Dennis Östlundh sedan satte 3-2 i 92:a! Och avgörandet borta mot Malmö samma höst då Bergersen satte matchens enda mål på ett tungt skott som målvakten Mattias Asper var chanslös på. 

Dåvarande sportchefen Urban Hagblom har i flera intervjuer beskrivit Bergersens vänsterfot som ”gudabenådad”. Med honom och flera andra namnstarka norrmän i laget blev början av 2000-talet några av de starkaste åren hittills för GIF. Att vänstersläggan var en viktig pusselbit tvivlar nog ingen på.

Utanför planen visade Bergersen gärna upp sitt musikintresse med egenkomponerad rockmusik som han gärna framförde med sång och på gitarr. Gärna ackompanjerad av lagkamraterna. I alla fall såg det så ut i musikvideon från taket till Folkets Hus i Sundsvall.

Bergersen lämnade GIF Sundsvall för norska division 1-klubben Bryne efter säsongen 2005, men tvingades avsluta sin karriär på grund av en knäskada redan 2006. Idag är han bosatt i Stavanger på norska västkusten. 

Cain Dotson 

Han är stockholmaren som efter att ha sänkt klubben värvades av GIF Sundsvall och blev kvar. Först som målfarlig mittfältare under fem allsvenska säsonger och senare som sportchef. 

Efter många år i moderklubben Brommapojkarna hade mittfältaren Cain Dotson fortfarande inte fastnat på de andra Stockholmsklubbarnas radar. Men han fastnade på Giffarnas när han 1999 besökte Sundsvall. Med två mål sänkte han klubben i den dramatiska avslutningen av division 1 norra. Det allsvenska avancemanget, som sett så gott som klart ut några omgångar tidigare, verkade därmed inte bli verklighet. Men Peter Olofsson, som fyra år senare gick till Giffarna, gjorde parallellt 1–0 för Umeå mot Assyriska och räddade GIF:s allsvenska kontrakt. 

Men Cains uppvisning i den matchen innebar att han året efter blev Giffare vid 28 års ålder och redan första säsongen spelade han samtliga matcher och gjorde hela 9 mål. Det skulle bli ytterligare fyra allsvenska säsonger i GIF och sammanlagt 102 serie- och kvalmatcher. 

När Dotson avslutade elitkarriären 2004 var han klubbens främste allsvenska målskytt genom tiderna med sina 18 fullträffar. Ett rekord som stod sig i närmare 14 år tills Linus Hallenius återvände till klubben och slog det. 

Men även om han lämnade fotbollsplanen lämnade han varken Giffarna eller Sundsvall. Inför säsongen 2006 valdes han in i den nybildade sportkommittén och har senare även varit sportchef. 

Yngve Frank 

Yngve Frank, killen med två förnamn som namn, är en av GIF Sundsvalls största målvaktsprofiler genom åren.

Yngve Frank var en spelare av sorten som snart får etiketten kultlirare. Det var inte bara den till filmstjärnor associerande blonda frisyren som väckte uppmärksamhet när han kom från Ljusdal 1966 när GIF skulle ta nya tag efter allsvenska degraderingen. 

Målvakten och brandmannen Frank hade också en osedvanlig förmåga att hamna i ”situationer”. Som när han 1970 efter att själv ha attackerats överdrivet tufft i slutskedet av derbyt mot Essvik gav Njurundalagets anfallare Manne Lehtinen en rak höger. Domaren missade förseelsen och efteråt ville Essviksupportrar hämnas. Det påstods att en av dessa väntade på Frank med ett järnrör utanför Giffarnas omklädningsrum.

Eller scenen när han 1972 missnöjd kastade sin keps mot assisterande domaren i en match mot Älvsjö AIK på Söderstadion. Det var sådant som skapade myter som att Frank i stället för en flaska vatten vid stolpen hade en kall mellanöl. 

Men framför allt var Yngve Frank en mycket vass målvakt. Många jämförde honom med den samtida världsmålisen Ronnie Hellström såväl i utseende som i spelstil. 

Tyvärr för Yngve stod han under sju säsonger 1966-1971 när klubben på många sätt bytte batterier inför det som ett par år senare skulle innebära allsvensk comeback. Men hans udda namn hade etsat sig så pass att när han 1980 blev hjälte och räddade ett par småkillar som höll på att drunkna utanför Fläsian kallade lokaltidningarna honom för ”förre stjärnan i Giffarna”.

Yngve Frank gick bort 2017.

Emil Forsberg

Debut som 17-åring. Avancemang till Allsvenskan 2011. Lagets bäste målskytt 2012. Och som om det inte vore nog har Emil Forsberg haft en rätt hygglig karriär även efter tiden i GIF Sundsvall.

När säsongen 2019 inleddes var GIF-produkten Forsberg (tredje generationen, efter farfar Lennart och pappa Leig) osäker på om han skulle ta en plats i GIF:s dåvarande talanglag Medskogsbron, som spelade i division 3. Han bestämde sig för att sluta med innebandyn och göra en helhjärtad satsning på fotbollen. Vid samma års slut hade han gjort 19 matcher med A-laget, sitt första mål i Superettan (på straff mot Landskrona) och skrivit ett kontrakt över 2,5 år.

Efter succésäsongen var Emil Forsberg förstås given i Sören Åkebys startelva året därpå. Det blev spel i 30 matcher när GIF kom trea i Superettan, men förlorade kvalet mot Gefle. Avancemanget kom istället året därpå. På bortaplan mot Jönköpings Södra avslutade Forsberg och laget en fin säsong med att förlora sig upp i Allsvenskan. Väl där gick det tungt för laget, men bra för “Mini-Foppa”, som blev lagets bäste målskytt, med sex nätkänningar.

Inför säsongen lämnade Emil Forsberg GIF Sundsvall för Malmö FF, där han vann dubbla SM-guld och spelade Champions League. I januari 2014 kom även debuten i A-landslaget. Efter två år i Malmö gick karriären vidare i Red Bull Leipzig, som år 2015 höll till i den tyska andradivisionen, men som under Forsbergs sejour växte till en maktfaktor inom såväl tysk som europeisk fotboll. 2024 såldes han inom Red Bull-familjen till New York i MLS.

I skrivande stund har Emil Forsberg spelat 88 A-landskamper, bland annat såväl VM- som EM-slutspel, och gjort 20 mål. Han har även tilldelats Guldbollen som Sveriges bäste herrfotbollsspelare, 2021. Trots att karriären blivit internationell är GIF-hjärtat fortfarande stort. Emil Forsberg har på flera olika sätt stöttat klubben genom åren och så sent som i våren 2023 sponsrade han Patronernas supporterbuss till bortamatchen mot Gefle.

Robert Mambo Mumba

Ett mirakel förde Kenyas landslagskapten till Sundsvall. Sejouren blev bara tvåårig, men namnet Robert Mambo Mumba finns det många skäl att minnas.

Från Kenya via belgiska Gent tog han omvägen via Örebro, Stavanger och Häcken innan han hittade till Giffarna. Eller om det var klubben som hittade honom. För Robert Mambo Mumba kunde gått till Allsvenskan med Häcken i Superettans sista omgång 2007, då han med sina två mål mot Sylvia hade bäddat för en allsvensk plats. Men tack vare det välkända ”Miraklet i Ljungskile” blev det istället GIF Sundsvall som gick upp och ”Robbie” lämnade Häcken och flyttade norrut.

I Mambo Mumba fick Giffarna också Kenyas kapten som efter en något trevande inledning på säsongen skulle slita hårt på mittfältet och avsluta som en av lagets starkaste spelare. Han växte in i det och blev en ledargestalt som började ställa krav på sig själv och sina lagkamrater, inte sällan med sitt tuffa fysiska spel. 

Men Mambo Mumba var inte bara en traditionell mittfältare. Han fick också en huvudroll i anfallsspelet där hans styrka och förmåga att träffa bollen med pannan gjorde honom till ett farligt vapen i offensiven. Bland annat nickade han in avgörande 2-1 hemma mot Norrköping i en sällsynt seger mot östgötarna som i och med det åkte ur Allsvenskan. Det gjorde tyvärr även GIF sedan och 2009 var klubben tillbaka i Superettan. Där fick Mambo Mumba även hoppa in mittback, en roll han också klarade med bravur. 

Det blev totalt två säsonger i GIF Sundsvall innan den alltid glade kenyanen lånades ut till Umeå FC och senare hamnade i Dalkurd. Spelarkarriären avslutades i FC Gute i Visby där han numera är ungdomstränare.

Theodor ”Thodde” Malm 

Thodde Malms sejour i GIF Sundsvall var kort, men han var om man vill klubbens första stjärna.

Det noteras ständigt kring dagens Giffarna att flera av spelarna tidigare funnits i AIK. För mer än 100 år sedan kom GIF:s första etablerade stjärna från samma klubb. 

Theodor ”Thodde” Malm spelade i Giffarna delar av säsongen 1921-22. Det är oklart vilka avtryck han gjorde eftersom rapporterna från matcherna är mycket knapphändiga. Det hade just startats en första serie i Medelpad, men A-laget var enligt tidens regler hänvisade till att spela DM plus vänskapsmatcher mot klubbar från andra delar av landet. 

Hans bakgrund var desto mer imponerande. Redan som 16-åring debuterade han i AIK. 1908 fanns han med i Sveriges första landskamp, mot Norge. Samma år spelade han i OS, bara 19 år gammal. När tidningen Nordiskt Idrottslif 1914 arrangerade en omröstning om Stockholms populäraste spelare fick Malm 2/3 av rösterna. Totalt blev det tre SM-guld och 28 A-landskamper. 

Hans position var som högerback i den tvåbacksuppsättning som gällde på den tiden. Den legendariske sportjournalisten Bengt Ahlbom beskrev honom senare som ”fryntlig” och ”undersätsig” men också med orden: ”Thoddes distinkta brytningar och förträffliga stöt på bollen.” I början av 1920-talet skrev en tidning att efter 30 blivit ”alltmer frodig och farbrorlik”. Det var i den vevan han kom till Sundsvall som ansvarig för ASEA:s lokalkontor. Han spelade under 1921 ett antal matcher för Giffarna och hann på nyårsaftonen även med att förlova sig, med Lucie från Helsingborg. 

Redan i mars 1922 var han tillbaka i hemkvarteren i Råsunda och övergick senare samma år till att bli domare. Men inte minst blev han aktiv i AIK i diverse roller. 

Hans Eriksson 

Målvakten Hasse Eriksson blev, trots att han var skadad, en av de största hjältarna i kvalet 1964 och därefter GIF Sundsvalls första allsvenska sista utpost.

Sommaren 1963 hamnade GIF i akut kris sedan målvakten Åke Eriksson skadats. Räddningen hittades i västra Medelpad. Hasse Eriksson var efter 15 säsonger i Ljunga IF distriktets ledande målvakt och hade spelat både i tvåan och trean. Giffarnas ledare ”Mack-Allan” Sundbom lyckades med det som IFK Norrköping inte grejat, att få Eriksson att byta klubb. Men det satte hårt inne. GIF och Ljunga var i tvist kring en hockeyövergång och det såg mörkt ut. När det till slut löste sig fick Hasse en folkabubbla i bonus av ”Mack-Allan”.

Det blev upptakten på en sejour i GIF som inkluderade två kvalmatcher med Hasse Eriksson i absolut huvudroll. Båda gångerna småskadad. 

Inför det avgörande kvalet 1963 hade kontorist Eriksson varit sjukskriven med en armbågsskada. Men han kunde spela och var lysande. Det hjälpte dock inte. Med 180 sekunder kvar gjorde backen Jarl Andrén en misslyckad bakåtpassning och en GAIS-spelare satte, bakom en hjälplös Eriksson, målet som stängde Norrlandsfönstret. 

Ett år senare gick det på alla sätt bättre. När GIF vann den allt avgörande matchen mot Öster på Råsunda med 2-0 var Eriksson bäst i laget. Detta trots att han var handskadad och länge tvekat om spel. 

Trots avancemanget sa han efteråt till pressen att han skulle lägga av. Men han övertalades att spela den första allsvenska säsongen. Sedan slutade han däremot. För att ändå återkomma en period 1966 när hans ersättare Yngve Frank var skadad. Tala om lyckat intensivt besök sent i karriären hos klubben som han redan på 1950-talet hade mött hemma på Ljungalid. 

Lennart ”Lillen” Andersson

När GIF Sundsvall gick upp i Allsvenskan 1974 avgjordes båda seriefinalerna av samma spelare. Mittfältskreatören Lennart Andersson. ”Lillen” hade blivit störst.

20 minuter in i seriefinalen mot Saab borta i september 1974 stod matchen och vägde. Då fick Giffarna en frispark hyfsat nära straffområdet. Backen Anders Wengrud slog en av sina patenterade och hårt skruvade frisparkar med sikte på straffpunkten och Lennart ”Lillen” Anderson nickade in den. 

I dag säger ”Lillen” om sin karriär: ”Bästa minnen var när vi gick upp i Allsvenskan och vi slog Saab bägge gångerna och jag avgjorde båda matcherna.” För det blev ju så. Även hemma mot ex-allsvenska Saab var det ”Lillen” som avgjorde, den gången på en straff i sista minuten. Snacka om att bli ett spöke för östgötarna.

Den centrala rollen den gången blev en välförtjänt topp för en inbiten ur-Giffare. Han började redan som 9-årig pojkspelare och var redan aktuell för juniorlaget när Giffarna spelade allsvenskt 1965. Där fanns han 1968 när GIF tog sig ända till semifinalen i junior-SM, där tyvärr Malmö FF vann på straffsparkar. Säsongen efter blev han som 17-åring A-lagsspelare med nio matcher och två mål. 

Positionen var oftast som kreativ mittfältare. Men i den andra matchen mot Saab 1974 var han inledningsvis back. Innan Johnny Klüft skadade sig och ”Lillen” fick kliva upp ett steg, ett lyckodrag mitt i Klüfts olycka. 

Apropå olyckor: Tyvärr avslutades Lennarts egen karriär på tok för tidigt. Inför säsongen 1977 råkade han i mars i en träningsmatch mot Hudiksvall ut för ett svårt benbrott. Han fick därefter avrunda det aktiva spelet bara två år efter det ljuvliga i Linköping.

Lars-Åke Olsson

Lars-Åke Olsson var en av kvalhjältarna 1964. Ni kan knappast gissa vad som hände sedan.

Han kom från Sollefteå 1962 för att studera på ett handelsprogram i Sundsvall. I det skedet var det inte helt givet att Lars-Åke Olsson skulle bli en central spelare i Giffarna. Men så utvecklade det sig. Hjälteåret 1964 spelade han som högerinner på mittfältet i alla tre kvalmatcher. Innan det hade han med 8 mål blivit GIF:s näst bäste målskytt i division 2 Norrland efter skyttekungen Kjell Eriksson. 

Med sin offensiva spelstil byttes han in när det behövdes satsas framåt och ibland ut när det skulle säkras bakåt. Men han var alltid aktuell för startelvan. När serien stod och vägde och Giffarna skuggades av IFK Holmsund gjorde han i september två mål av tre i en måstematch mot bottenlaget Söderhamn. Efter det var seriesegern närmast klar.

1965 toppade Lars-Åke åren i Sundsvall med att dels ta examen, dels spela allsvenskt inklusive att han var en av de bästa i den enda segermatchen, mot Hammarby hemma i juni. Året efter lämnade han för spel i Karlstad BK, innan det blev flytt till USA där han sedan blev kvar.

När han kom till Sundsvall blev ett av de första inköpen en flugfiskerulle i butiken Selånger Sport. Detta inledde en senare karriär som står ut. Olsson blev dels en av landets mest kända flugfiskare, med kurser och annat vid Idsjöströmmen, belägen strax nedanför byn Gimdalen i Jämtland. Men han blev också en hyllad författare i ämnet, känd för sitt rika bildspråk och metaforer. 

Titlarna: Ur min flugask, Flugfiske i fjällen, trilogin Gimåflugorna, Flugfiskeströmmar och Flugfiskets Mästare, respektive den senaste, Vakande Vatten. Snacka om att toppa i två väsensskilda karriärer. 

Pelle Lindros 

I slutet av 1910-talet ville några tonårsgrabbar ha en fotboll för att spela på fritiden. Hos IFK Sundsvall blev det kalla handen, medan GIF däremot var mer frikostiga. Sålunda blev Pelle Lindros giffare och totalt skulle det bli tolv säsonger i GIF-tröjan innan karriären avslutades sommaren 1934.

Efter några år som junior debuterade den då 17-årige Lindros i A-laget när Giffarna slog Kuben med 3-0 i DM-semifinalen 1922. “GIF ha sent omsider fått en högervinge istället för ett par sparka- och springpojkar. Planens och GIF:s bäste spelare i gårdagsmatchen var nämligen utan konkurrens unge P. Lindros. Han och ingen annan är mannen å den platsen” löd lokalpressens omdöme.

Det var dock som högerinner (och notorisk målskytt) Pelle Lindros skulle komma att göra sig ett namn. Och målen var inte bara många, utan även viktiga. Han avgjorde DM-finalen mot Friska Viljor 1924, när han satte 2-1 med fem minuter kvar att spela. Och i finalen 1927 gjorde Lindros två mål när Älgarna betvingades med 2-1. Bägge för övrigt med vänsterfoten.

Succéåret 1929, när Giffarna tog hem både serien och DM-titeln, bidrog han åter med viktiga mål. Förvisso “bara” ett av fem i DM-finalen mot Kramfors, men när laget säkrade seriesegern mot Hudiksvall dundrade Lindros in matchens enda mål. “Vi hoppas nu bara att bollen höll”, skrev Sundsvalls Tidning, apropå innerns välkända högerkanon.

När allsvenska femman AIK kom på besök under sommaren 1930 var tanken att visa Sundsvallspubliken hur fotboll kan spelas. Men GIF vann med 3-1 och Lindros satte både kvitteringen till 1-1 och det matchdödande 3-1-målet. En rejäl skalp på den tiden då den norrländska fotbollsvärlden var väsensskild från den längre söderut.

Pär Dahlman 

Pär Dahlman öste in mål på 70- och början av 80-talet och var en de unga talanger som tog plats i GIF Sundsvall då klubben hämtade fart för nya framgångar. 

Dahlman hade debuterat i Ljustorps A-lag i division 5 redan som 13-åring. När han ett par år senare ville gå över till Giffarnas framgångsrika juniorer blev han så kallat ”ettårsfall” och hindrades från spel då klubbarna inte kom överens. Men när han väl fick spela tog han för sig rejält och fick som 17-åring chansen i A-laget i slutet av säsongen 1979. Där etablerade den tekniske och löpstarke anfallaren sig snabbt som en pålitlig målskytt och toppade den interna skytteligan fyra säsonger i rad. 

Dessvärre var det under en tung period för klubben som 1981 åkte ner i division 3. Ekonomin var i botten och GIF tappade flera av de äldre, etablerade spelarna. ”Så under åren 1982-84 kom vi att spela med mycket unga spelare, som i många delar blev grunden till nästa storhetstid för Giffarna”, berättar Dahlman som gjorde 46 mål på sina drygt 100 matcher i klubben. 

Men medan Leif Forsberg, Tommy Rudström med flera gick upp i Allsvenskan med GIF ett par år senare valde Pär Dahlman att flytta till Göteborg för studier 1985. Där blev det spel i Västra Frölunda som parallellt med GIF också tog sig upp i högsta serien. ”Jättekul att få komma upp till Sundsvall och möta mina gamla vänner i en allsvensk match”, berättar Dahlman som avslutade elitkarriären 1989 och flyttade hem några år senare. 

1996-97 slöts cirkeln då han gjorde comeback i moderklubben Ljustorp, där han dessutom vann skytteligan som 36-åring samtidigt som laget gick upp i division 4. 

Sven Wallin

En av GIF Sundsvalls första triumfer kom den 26 juni 1942, när man slog ut storlaget IK Brage ur svenska cupen. Stor matchhjälte var 19-årige centern Sven Wallin, som gjorde fyra mål. Efter matchen hävdade GIF-ledaren Allan Sundbom att han inte ens skulle byta bort Wallin mot Degerfors minst sagt välbekante center Gunnar Nordahl.

“Mack-Allan” visste vad han pratade om; han hade sett Söråkersbördige Wallin göra mål förr. I sin första seriematch, ett derby mot Essvik 1939, gjorde centern – då ännu inte 17 år fyllda – tre av Giffarnas fyra mål. Framgångarna och målsinnet gjorde att han redan år 1941 tilldelades Sundbompokalen.

Under säsongen 1941/1942, när GIF inte bara slog ut Brage, utan även vann både Norrländska mästerskapet och DM, gjorde Wallin 29 mål på 21 serie- och slutspelsmatcher, varav ett var det matchavgörande 2-1-målet mot Holmsund i finalen. Efter succésäsongen blev han förstås en ryktenas man och under våren 1943, då han gjorde lumpen i Stockholm, provspelade han med både IFK Lidingö och AIK, men till sist blev han ändå GIF trogen.

Det blev dock inte särskilt många matcher det året. Efter att han utgått knäskadad mot Matfors befarades Sven Wallins karriär till och med vara över, men efter en lyckad operation var han tillbaka på planen igen året därpå – och fortsatte att ösa in mål.

I en träningsmatch mot Kuben på våren 1947 skadades han igen. Den här gången sades skadan först vara mindre allvarlig, men matchen skulle visa sig bli den sista för centern, som var en närmast given vinnare av GIF Sundsvalls interna skytteliga under hela sin aktiva karriär. 

Sören Isaksson 

Sören Isaksson är en av GIF Sundsvalls mest kompletta spelare genom tiderna. På 1970-talet en offensiv mittfältare med både kampvilja och målkänsla. 

Dåtidens medier var flitiga med att använda etiketter som ”ettrig”, ”slitvarg” och ”outtröttlig” om Sören Isaksson. Men han var också flera säsonger lagets bäste målskytt. Kort och gott: den löpstarka anfallaren och mittfältaren som kom från Timrå 1972 är en av de mest kompletta offensiva spelare Giffarna haft i sina led.

Allt började med knattefotboll i byn Nordankäl i västra Ångermanland, men det var i Timrå som Sören upptäcktes. Han var del av ett Timrålag som nosade på de högsta serierna och redan 1970 togs han ut till landskapslaget.

Under sina fem säsonger i GIF hade han ständigt en huvudroll. När han bildade mittfält med namn som Göran ”Pisa” Nicklasson och Anders Lindahl bidrog han till allsvensk nivå oavsett vilken serie GIF befann sig i. Samma sak när han klev fram som ett komplement till Anders Grönhagen i anfallet. I den positionen gjorde han mål på klack i den allsvenska premiären 1975. Samma år sa han själv i ett programblad: ”Det är roligast att spela i anfallet”.

Men det är ändå som attackerande mittfältare de flesta minns honom allra starkast. ”Pisa” valde honom som sin favorit i laget 1973 och summerade träffande: ”Förutom målkänslan äger Sören ett ’sjutusananamma’ som försätter berg. Hans fighteranda smittar av sig”. 

Efter det allsvenska året 1975 blev det ett år i tvåan, föga överraskande blev han bästa målskytt i GIF. Efter detta varvade han vid 33 ner i Sund och fick lite närmare hem till Bergeforsen. 

Lars-Erik ”Larssa” Olsson 

Få passar bättre in på beskrivningen mångsysslare än Lars-Erik Olsson. Även om “Larssa” firade stora framgångar i GIF-tröjan i såväl fotboll som handboll, utmärkte han sig på betydligt fler arenor än Idrottsparken under sin långa idrottskarriär.

Lars-Erik Olsson debuterade i A-laget redan som 15-åring 1937. Och som giffare var han med och vann DM-guld såväl 1941 som 1942. Samma år var han given i startelvan när laget vann norrländska mästerskapet och firade stora triumfer i Svenska Cupen, genom att slå ut ex-allsvenska Brage och imponera på storklubben Helsingborg (trots förlust med 0-6 i den sistnämnda matchen).

Men trots en lång fotbollskarriär, med över 100 spelade matcher för GIF Sundsvall, hann “Larssa” med en hel del annat också – minst sagt. Som basketspelare i KFUM Sundsvall kan han bokföras för 15 A-landskamper och ett EM-slutspel (i Moskva 1953). Dessutom var han giffare även i handboll och som om det inte vore nog tävlade Lars-Erik Olsson dessutom i slalom redan från 15 års ålder. Totalt kunde Sundsvallssonen stoltsera med 144 DM- och 87 NM-tecken utslaget över en lång idrottskarriär.

Flera av dessa kom i den sport där “Larssa” kanske gjort sig mest känd, nämligen tennis. Han började spela först som 25-åring och har bland annat vunnit sju veteran-SM i dubbel samt ett EM-guld i samma disciplin. På 50-talet lirade han både med och mot legendaren Fred Perry i uppvisningsmatcher hemma i Sundsvall.

Lars-Erik Olsson avled 2018, på sitt nittiosjätte levnadsår.

Kjell Olofsson 

I GIF Sundsvalls långa historia finns ett antal legender. Men så finns där också några få odiskutabla, helt tidlösa ikoner. Efter 50 år i olika roller är Kjell Olofsson definitivt en sådan.  

Den första drömmen var helt enkelt att få komma nära laget. 1971 blev detta verklighet när han fick uppdraget som materialförvaltare för det unga och lovande GIF som senare tog sig upp i Allsvenskan.  

Giffare blev han redan i tioårsåldern när han sålde godis på matcherna. Detta i en tid när alla i hans omgivning på Skönsmon höll på Kubikenborg. Att vara lite motvals och säga ifrån har alltsedan dess särpräglat honom.  

Det säger det mesta när han för några år sedan ifrågasatte en ordförande som sa sig sova gott om nätterna trots att det gick sportsligt uselt. ”Jag sover inte gott om nätterna när det går så dåligt” sa Kjell i en intervju. I det skedet hade han inte längre några formella uppdrag utan var återigen ”en vanlig supporter” efter alla år i roller som ”materialare”, lagledare, ordförande och klubbdirektör. 

Han har gjort i princip allt utom att vara spelare. Att han är hedersmedlem i klubben och fått förtjänsttecknet ”Stor grabb” från Svenska Fotbollförbundet känns liksom självklart. Lika självklart som att han även i sin civila roll som facklig företrädare också ständigt befann sig vid fronten. ”Stridbar” och ”tjurskalle” är två epitet skapade för den mest dedikerade Giffare som gått i ett par skor.  

Även i dag syns Kjell ständigt kring klubben. Det har uppmärksammats när han sålt hundratals klubbhalsdukar och han har även varit ansvarig i den medlemskampanj som gjort att GIF Sundsvall gått från 600 till 2000 medlemmar på kort tid.

Nicklas Karlström 

Han fick olika slags rubriker när GAIS gick upp i Allsvenskan 2023. På 1980-talet skapade Nicklas Karlström rubrikerna i GIF Sundsvall.

Efter en match i maj fick GAIS player manager böter sedan han lagt tre rosor i domarnas omklädningsrum efter en förlust. Det uppfattades som ett hot medan Nicklas själv menade att han bara ville skämta. Redan när Karlström spelade i GIF 1987-88 skaffade han sig vanan att få rubriker. Ölänningen hade fått fin kontakt med Giffarnas tränare Anders Grönhagen vid elitlägret i Halmstad och valde GIF framför bud från hemmaklubben Kalmar FF respektive IFK Norrköping. ”Ett lätt val”, skojar han idag. 

Han blev sedan en centralgestalt som löpstark djupledsspringande inre mittfältare när GIF 1988 gjorde sin bästa säsong någonsin, med en femteplats i Allsvenskan. Men redan 1987 hade han hunnit fixa de första rubrikerna genom att bli bäste målskytt ihop med Leif Forsberg (7 mål) och för några matcher han ser som bland sina viktigaste i karriären: ”Ett mål hemma mot Brage var mitt första mål i Allsvenskan och två mål borta mot Hammarby, jag avgjorde i typ i minut 88. Sedan det flöt det bara på”. 

Han fortsätter uppskattande om Grönhagen och GIF: ”Man växer ju direkt när man känner att man får tränarens förtroende, både som människa och på plan. Vågar testa nya saker. Åren i Sundsvall blev oerhört viktiga för mig”.

Karriären fortsatte i Djurgården, GAIS och Häcken. Han var sedan expertkommentator i TV. Under senare år har han funnits med under GAIS resa åter uppåt. Ibland med ovanligt färgstarka rubriker även för att vara Nicklas Karlström.

Milton Höglund

”Världens snällaste människa.” Det är den samstämmiga beskrivningen av Milton från dem som hade lyckan att möta honom i hans olika roller under sammanlagt 30 år i föreningen.

Milton Höglund föddes i Minneapolis i USA 1930 men efter att hans far avlidit flyttade familjen hem till Sverige. Via kollegor på Televerkstaden i Sundsvall kom han på 70-talet att engagera sig i GIF, inte minst som ungdomsledare och båda hans söner kom att spela i klubben. ”Han tog verkligen hand om alla och hämtade upp spelare till träningar och matcher”, berättar Jonas Orgmets som hade honom som ledare i pojklaget födda 1977. 1993 utsågs Milton till ”årets ungdomsledare” av Medelpads Fotbollförbund och Sundsvalls Tidning.

Från 1989 arbetade han även på GIF-kansliet med olika uppgifter och 1992-2000 var han A-lagets materialförvaltare, en uppgift han skötte minutiöst och var även där otroligt omtänksam. Legendaren Leif Forsberg berättar att Milton tog hand om barnen när de behövde följa med till träningarna: ”Milton var en riktig hjälte för oss”, säger ”Lill-Foppa”.  

På kansliet hade han även uppdraget som arkivarie och sorterade in allt som skrevs i tidningarna om GIF i pärmar som idag är en guldgruva för den som vill gå tillbaka i klubbens historia.

När supporterklubbarna Patronerna och GIF08 bildades 1999 hjälpte Milton till att fixa fram gamla matchtröjor. ”Han hade stor betydelse för det varma välkomnande som supportrarna kände”, skriver Patronerna som utsåg honom som sin första hedersmedlem (en utnämning han även fick i GIF08).

Tyvärr drabbades Milton av cancer och gick bort vid 71 års ålder 2002. Men många Giffare minns honom fortfarande med värme.

Mikael Lustig fostrades i Sandåkerns SK och hade tidigt drömmar om att bli fotbollsproffs. Till GIF Sundsvall kom han från Umeå FC hösten 2005 efter att dåvarande sportchefen Urban Hagblom följt honom länge. ”Han var en oerhörd attitydspelare och till slut lyckades vi rekrytera honom som 18-åring”, berättar Hagblom i en intervju.  

Lustig blev snabbt en given startspelare och gjorde åtta matcher och två mål när GIF åkte ur Allsvenskan 2005. En modern ytterback som tog stora steg i utvecklingen under två säsonger i Superettan. Samtidigt en spexare och känslomänniska som många minns från ”Miraklet i Ljungskile” 2007. Med den allsvenska platsen på spel blev han först utvisad och när Giffarna sedan vände matchen anslöt Lustig till klacken och firade uppflyttningen vildast av alla.

Trots intresse från många klubbar valde västerbottningen inför 2008 att förlänga kontraktet med GIF men efter halva säsongen såldes han till norska Rosenborg som gav ett bud som klubben inte kunde tacka nej till. Bra ekonomiskt för Giffarna men tyvärr blev den sportsliga effekten att laget åkte ur Allsvenskan igen.  

I Norge blev Lustig mästare två gånger och proffskarriären gick sedan vidare till Skottland där han blev ligamästare med Celtic inte mindre än sju gånger. Och efter debuten i A-landslaget 2008 blev det ytterligare nästan 100 landskamper, inklusive ett VM och tre EM-slutspel.  

Efter en kort sejour i belgiska Gent anslöt han hösten 2020 till AIK där han avslutade karriären 2022. 

Patrick Walker 

Patrick Walker är en av klubbens mest mångsidiga genom åren. Både som spelare och tränare. 

När Patrick Walker kom till GIF Sundsvall från Häcken inför den allsvenska comebacksäsongen 1987 var det som högerback. Väl på plats skolade Anders Grönhagen om honom till nyttig mittfältare. Skiftet kan tyckas odramatiskt, men det är illustrerande för irländaren från Carlow väster om Dublin. Han var och är av den mångsidiga sorten. Att spelarkarriären följdes av en tränardito var föga överraskande för den som närstuderat honom. 

Han har talande summerat sig själv i en intervju med Sundsvalls Tidning, där han kom ihåg en match mot IFK Göteborg 1988: ”Jag började som högerytter, flyttade till vänstersidan innan paus. Efter lite skador så flyttade jag in och blev mittfältare, blev sen nerflyttad till ytterback och slutade som mittback och fick stångas med Kennet Andersson. Vi vinner med 1-0 efter Håkans Sandbergs frisparksmål. Så skulle jag beskriva mig som Giffare”.

Walker spelade i GIF 1987 till 1991, med största framgångar under toppåret 1988, när klubben blev femma, och 1990, då han bland annat var central aktör i kvalmiraklet mot just Häcken på Timrå IP. Under de fem åren som GIF-spelare var det bara ett som inte spenderades i Allsvenskan. Få Giffare lär överträffa den ration.  

Därefter blev han tränare i bland annat Örebro SK och Kalmar FF. I den rollen var han i början av 2000-talet tillbaka i Giffarna, ihop med Per Joar Hansen och Rikard Norling, för ytterligare tre allsvenska säsonger. Facit: Sjua, åtta och ytterligare en kvaltriumf mot Häcken. Mångsidigheten fick ännu ett ansikte. 

Patronerna/supportrarna